Jönssonminnen.se

nedtecknade minnen och berättelser

Swish, nya tidens moneysar…..

Sistlidna år talades det mer och mer om att våra mynt och sedlar skulle försvinna. Bytas ut mot nya utgåvor med våra stora kulturpersonligheter på dem istället för som det tidigare varit, gamla kungar och vetenskapsmän. Men det lät lååååångt fram i tiden. Jag vet då jag googlade för att få kika lite på hur de skulle komma att se ut. Konstigt med hundringen med Greta Garbo på. Skulle hon bytas ut mot vår käre Carl von Linné? Vad hade hon gjort som var större än det han gjort….eller var det bara för att få göra oss förvirrade….skapa en folkopinion?
Sen när jag tittade på tjugan…skulle bytas mot Astrid. Var det Svea rike som bad Astrid om ursäkt att de gett Selma Nobelpriset, men inte Astrid? Deras popularitet kan i och för sig mätas, men kan man jämföra dem? Dessa båda damer som skrivit till barn om barn för barn? Ja ja, de var ett generationsskifte som var tydligt. Deras ambitioner var dock samma. Så de får jag väl godta. Jenny Lind som var en av våra berömdheter på sin tid, hade fallit i glömska. Många ungdomar idag som aldrig visste vem hon var om de inte tog upp mobben och googlade. Hon fick stå tillbaka för Evert, vår älskade trubadur. Bellman han hann aldrig… och Cornelis, men han var ju inte svensk. Abba är för unga… Birgit och Ingmar får stoltsera på våra större sedlar tillsammans med Dag Hammarsköld. Hur ofta vi kommer att ha dem att titta på.
Sista tiden vi höll i tisdagsbridgen kom många av våra spelare med avgiften i en- och femkronor.
> Tjugo spelare med tjugofem enkronor, varje tisdag. De höll på att tömma sina förråd… Gissa om vi hade gott om mynt att bära hem. Jag hotade allvarligt att införa betalning med Swish, men de flesta visste inte vad jag talade om. Men jag fick veta av min sommar-fotvårdare att hon bara tar kontanter!!! Tänker tipsa henne om att Swish-pengar inte behöver synas… är jag olaglig då? Eller?

Själv har jag inte haft anledning att ha några moneysar i plånboken de senaste månaderna. Jag har numera bara några få vänner som använder sig av det monetära systemet som klirrande mynt och prasslande sedlar.
Sist jag skulle betala med mynt var de sista skälvande minuterna på första halvåret i år. Svägerskan hade handlat lite förnödenheter till mig i affären. Och då hon levererade dem drog jag fram min mobbe. Som jag alltid bär osäkrad i lomman. Frågade hur mycket jag häftade i skuld med? Och hon tittade storögt på mig. Vem hade jag tänkt ringa och skvallra för undrade hon? Nej nej, jag skulle betala…. Har du inte Swish, undrade jag? Hon hade berättat att hon numera skötte sina bank-ärenden via datorn. Ännu en som bankerna gjort till sin underdåniga slav, en som gör deras jobb och sedan snällt betalar för att få vara kund hos dem….många år sedan jag gick på den finten…. Dock hade hon inte lagt till Swish som betaltjänst….ännu…som jag brukar avsluta mina meningar med. Efter några snabba övertalningsförsök från både pengalösa mig och med träget bistånd från hennes barnbarn, hade svägerskan Swish, hon också. Och jag kunde göra mig oskyldig….

Men jag måste varna alla människor, bär inte med er mobben då ni är onyktra, om ni har Swish…. Livsfarligt! Jag blev erbjuden sittplats i en trevlig campingfåtölj då sonen var på besök. Sicken mysig sittplats! Med plats för vinglaset på/i fåtöljens armstöd. En nedsänkt vinglashållare. Sonen sa att det var gjort för ölburkar. Struntar väl jag i. Jag har inget behov för något sådant som öl. Men väl för vinglas. Jag minglar hellre i de kretsar där det serveras vin. Och jag kan mycket väl bilda mig en egen krets i kretsen om de inte har vin.
Där satt jag och njöt. En av de lätt räknade kvällar hitintills i år som bjöd på hyfsat väder. Han hade en sådan fåtölj han också, sonen. Jag frågade var han fått tag i dem. Köpt på Klas i Sjön innan de åkte norrut, sa han. Jag erkände min avundsjuka över dem. Då tog han fram mobben och skulle visa mig att de hade dem på extrapris denna veckan. Han hade själv betalt 299:-/st för dem. Men denna vecka fanns de för 199:- sa han. Ge mig 400:- så är de dina morsan, sa han. Jag tog upp mobben Swishade över 398:- och lät meddela att nu sitter du i min stol gosse. Muttrande protesterade han att han hade begärt 400:-, men jag sa att jag inte godkände hans matematik även om han lyckades få godkänt i matte i skolan.
Några dagar senare surrade det till i min mobbe, någon Swishade till mig! Yippie!!! Vem skickar pengar till mig? Jodå, sonen som förstod att om man inte lurar morsan på två spänn, då är det bäst att erkänna att han läst fel och fåtöljerna i själva verket kostade bara 179:-/st. Alltså hade jag betalt 20:- för mycket per fåtölj. Och de fyrtio kronorna kom snällt tillbaka på mitt konto. Men det är nog första och förhoppningsvis sista gången jag impulsköper möbler….

Groblad……

Nu har den räliga plågan drabbat mej igen…. Dessa eviga nageltrång som växlar mellan tånaglar och på fingrarna. Vet inte varför de ofta dyker upp när jag kommer till stugan. Jag kan nog spekulera i det oändliga på vad orsaken är utan att komma framtill någon lösning. Maken tror att det beror på feghet. Han tycker man ska ta fram Morakniven och öppna upp ett ordentligt jack när man känner att det börjar bulta av svullnaden.
Jag är inte så modig, erkännes så jag sitter där nedslagen, klämmer lite försiktigt på mitt inflammerade finger för att känna om det är värmeökat runt bultandet. Och ja givetvis är det så. Det bränner riktigt mycket i huden runt!! Aj aj aj….han erbjuder sin hjälp med kniven och jag smiter snabbt därifrån, säger jag måste på toa. Hoppas han glömt sitt erbjudande då jag återvänder. Men nejdå. Han står där tjänstvillig, leende då jag kommer tillbaka. Undrar om han får agera kirurg…bah…vadå kirurg….skarprättare säger jag… det är nog mer med sanningen överensstämmande.

Jag berättar att jag tycker det lättat lite i fingret. Slår mig ner för att lyssna på radio, dagens sommarpratare. Och tar upp min strumpstickning. Det är svårt att sticka med ett spretande högerlångfinger…men det går….långsamt….
Några varv medan jag njuter av denna dags musikval av sommarvärden. Iår har jag haft tur, det är inte så mycket hårdrock. Det är njutbar musik. Både klassiskt och populärmusik blandat, men med vissa djupdyk i pop-musikens äldre dagar.
Men sedan kommer maken till undsättning igen. Tycker att det verkar som jag lider. Ja, kvider jag, om han har något annat att erbjuda än den där kapningen av fingret. Han menar att jag ska försöka med gamla huskurer. Ja givetvis!!! Varför har jag inte tänkt på detta förut. Jag som alltid uppskattat de gamla tiders kloka gummor med all deras kunskap om naturen, dess örter och dess läkekrafter. Där hade jag suttit i min ynklighet och lidit. Och tappat bort mitt eget gamla yrke med att lindra och trösta. Det enda jag gjort var att försöka få tröst från andra. Visserligen har jag genom åren skojat med att jag ska bli den gnälligaste patient som någonsin levt, för att få ge igen för gammal ost. Jag har lyckats med detta, men det riktade sig till fel grupp människor. Inte maken som försöker omhulda mig så gott han kan.
Nu kom förslaget om groblad…. Oh ja, sa jag varför har jag inte tänkt på det? Borde jag ju gjort meddetsamma det började svullna upp. Innan det började göra så ont. Men i nästa ögonblick undrade jag om det skulle gå att hitta groblad runt huset så här tidigt. Jag hade förundrats över tussilagon som stod i full blom precis bredvid midsommarblomsterna för mindre än en vecka sedan. Vi noterade att det måste vara just där snödrivan, den sista på vår tomtmark, smält bort som nu dessa vårens lilla första, ”primula” tussilago blommade, lagom till midsommar! Men strax vid sidan om fanns både kabbeleka och midsommarblomster. Tidig vår, vår och försommar i samma bukett. En sådan färgsymfoni att ögat nästan tårades… Groblad hade jag dock inte sett, ännu. Men maken hade, sa han… och gav sig iväg. Han gick en liten runda runt svågerns ”pärkällare” en jordkällare där potatisen vinterförvaras. Och jodå, han dök upp med groblad, dels en planta med rötter och sedan en hel handfull med blad. Nu har jag ett helt husapotek med groblad. Jag lindar om fingret så gott det går, byter bandage men det fortsätter att bulna och bulta. Ser till att jag får all disk och handtvätt som ska göras, för att mjuka upp huden och att de läkande ingredienser som finns i grobladet ska nå in genom huden och motarbeta vidare inflammation. Men det står stilla, läkeprocessen. Ska jag behöva be maken…..NEJ, jag tror att jag får se om jag kan komma på något bra knep. Om man tar lite xylocain-salva på fingret så kanske jag kan själv få ett litet hål. I förrgår kväll kom det lite pus som rann ut, men det var inte tillräckligt och sen slöt sig den lilla lilla kanal som jag lyckats klämma fram.
Nu skulle vi först fara till byn för att handla, det dyker upp gäster imorgon. Passar på och ber maken att få äta ute idag, det är ju lite synd om mig… hade hört svägerskan berömma en ny krögare på orten. De har öppet lite längre än 20.00 om kvällarna och har även rättigheter, vilket gjorde att de lät intressant. Orten har saknat en”gå ut en kväll”- restaurang. Och enligt svägerskan skulle den nye ägaren ha fått god kritik i tidningen. Gick dit och mötte en överambitiös kille som, innan vi kommit in i hallen hunnit ögonen vänja sig vid det lite dunkla, frågat oss hur många vi var, om vi ville ha ett bord för två eller… något förvånade tittade vi på killen som var samma som vi mötte ifjol. Han var lika ambitiös då. Då åt vi en pizza men i år hade vi bestämt oss för att avsmaka menyn med vanliga rätter. Innan vi fick in maten på bordet fick vi in en korg med lite bröd. Ett glas vin som jag beställt (som tröst) var verkligen ett litet glas… törsten fick jag åtgärda med vattnet SOM VAR GRATIS, vinet kostade 130 pistoler för ett glas. Men jag har ju ont i fingret… Där gick den avlöningen… inget billigt ställe, men vi hade sagt vi skulle kolla…. Jag tror att vi blev tillfrågade minst tio tolv gånger om allt var till belåtenhet. Vi sneglade under lugg på varandra då han kom med frågan den femte eller sjätte gången. Ingen av oss tordes inte säga att allt var bra UTOM hans tjat!

Vi var in på affären och handlade efteråt. Våra gäster får min hemmalagade mat, som är lika god men mycket billigare…. Om jag nu kan laga mat med mitt onda ömmande finger….
Ja kära läsare, världen står i brand, krig och terror överallt. Jag vet. Men det hjälper inte att tänka på då mitt finger värker så jag knappt kan sticka

Regnet det bara öser ner, jag blir så blöt om mina skor och strumpor….

Ja det regnar, som om det vore något att notera? Fast vi har ju läst i tidningarna om de låga grundvattnet som man uppmätt den senare tiden. Kanske man enbart ska glädjas över varendaste en liten vattendroppe. Sommartider med grå himmel. Vad gör man? Jo man kollar TV-programmet. TV1 sänder ”Sjunde inseglet” där Max von Sydow spelar schack med döden. Visst är det den där Nils Poppe spelar en narr tillsammans med Bibbi Andersson…?, har det regnat tidigare somrar tror ni? Jag kan nog handlingen tillräckligt väl, ser nog inte om filmen. Men på radio har vi ju ”Sommar, sommar, sommar” och idag är det Ulf Ekman på det programmet. Han mannen som startade ”Livets ord” är numera katolik. Ja onekligen en spännande dag framför mig.
Men det finns mycket man kan dels se en repris av för nöjes skull, dels titta och lyssna på igen för att få en ny vinkling på händelseförloppet, innehållet och meningen med det hela. Har den senaste veckan haft mina språklektioner fattiga på innehåll. Har fått kommentera dessa program som jag lyssnat på, för den delen GÄRNA lyssnat på. Sommarprogrammet i P1 har varit mitt favoritprogram i många år. De har varierat sitt innehåll, några har blivit väldigt politiskt nedtyngda, jobbiga för mina öron. Har avslutat lyssnandets vissa somrar efter bara någon vecka. Men alltid startat upp med att lyssna varje sommar trots föregående sommars, i mina öron, ointressanta sommarvärdar.
Iår har jag med glädje lyssnat igen och det har varit till min stora glädje med något litet undantag. Därför har mina engelska essäer bestått i recensioner av vårt trevliga sommarprogram. Onekligen är det svenskt, lika svenskt som nubben och midsommarstången. Kan inte hjälpa det…men har erkänt att stoltheten över det svenska både gläder och tynger mig.
Erkänner för min engelsklärare att jag är medveten om att denna patriotism gör mig lika skyldig som många krigare runtom i världen….som strider för sitt land, sin religion med den andemeningen att det är detta som vi är stolta över och vi vill givetvis involvera alla människor i…. Att sunt förnuft får vara med och inse att ….. ja många tankar som snurrar när man ska skriva en liten berättelse och inte har något att säga. Då blir det en massa virr-varr…. Men min lärare läser snällt mina skriverier, rättar till det grammatiska. Ibland kommer det små vinkar om att han även reagerar för vad jag blabbar på om. Så igår kväll lät han mig veta att han skulle skicka någon länk för att jag skulle få mer engelska att ta till mig…. Oh, bara den inte är för svår, klagade jag… Nej nej det var mest musik sa han….. Ok då, sa jag. Musik gillar jag, och tackade på förhand. Loggade ut från bridgen och kollade mailen och de länkar han lovat skicka.
Första länken var en film, en film från en begravning, Sir Winston Leonard Spencer-Churchills begravning. Och där satt jag…något förvånad…men imponerad. Hur min engelsklärare på ett så elegant sätt sade att varje liten människa hade någon form av relation de har sin stolthet över…även om han med sin film visade ett helt folk förenat i en stolthet och patriotism som är så naturlig i sådana sammanhang då en stor personlighet lämnar oss. Sedan fick jag en snutt från ”The last Proms” där man hyllade sin drottning på hennes 90-årsdag. Och britter är britter…. Det ser man tydligt då man tittar på ”The Proms” .
Så till morgonkaffet och dagens tidning har jag visslat på Elgars, ”Rule Britannia” så maken har bett mig ”få igen klykan”…. Får väl flytta tillbaka till gamla Svedala och vissla på något svenskt istället.

Jag är inte göralös, tro inte det… nu kom just maken och visade upp de strumpor jag stoppat hålen på efter att han hade stoppat hålen dessförinnan. Jag förkastade idén om att de skulle genomgå ytterligare en reparation, går troligtvis inte. Det finns gränser för hur mycket man kan reparera. Jag gjorde en snabb bedömning om man kunde ta tillvara skaften och sticka ny fot i dem, men nej de är så tovade av dels användning och dels hårdhänt tvätt, så nej… det finns en sopspann. Och sedan känner jag att jag bör nog sticka emellan med ett par till maken, annars har jag ägnat mig åt strumpor till blekingarna….har väl sex-sju par färdiga just nu…. Han ska få sig ett par, jag lovar. Nej nu måste jag sticka…

Nu blev hon tyst….

Hon har varit tyst och snäll i en hel vecka…eller…. ja snäll och snäll…

Midsommardag. Hällande ösregn. I Skåne hade detta uppskattats, men häruppe i norr är vi mer intresserade av solsken. Här är tjejen som aldrig är nöjd. Gnäll gnäll gnäll….. det är vad hon lyckas åstadkomma. Men idag ska jag lägga upp till ett nytt sticke. Jag har i dagarna två medvetet låtit min stickkorg stå och ha lite semester. Markera att det är helg. Blev klar i onsdagskväll med sista paret ut…. Men men, jag är inte göralös, har garn så det räcker till min nittioårsdag, om jag drar ut på det lite…. Dock kan jag inte låta bli att njuta av rikedomen att ha så mycket garner. Förr i tiden då jag stickade, gjorde man så att man hade handarbetet på en sorts avbetalning. Man bestämde sig för vad man skulle sticka, gjorde en uträkning av hur mycket man behövde. Lät biträdet i butiken plocka fram så många nystan man skulle ha. Sedan köpte man med sig några nystan, lät resterande nystan ligga undanlagda i butiken, och löste ut härva efter härva allt eftersom ekonomin tillät. Det förekom tider då man inte kunde gå för att hämta mer förrän man fått löning…Men idag är det stickardags, och det har varit löning…

Melodikrysset är löst och inskickat. Samtalet, det ”veckoliga” till brorsan avlöpt. Och släkten hade inte haft något större hallabaloo än det maken och jag åstadkom på vårt midsommaraftonsfirande. Men vi fick lite solsken och cirka 15 grader några timmar. Under eftermiddagen lyckades vi få upp vårt ”partytält” så vi kunde ha vårt party…. Såpass så vi kunde inta vår midsommar-måltid utomhus. Behövde varken mössa eller vantar. Hällde i oss lite rosa mousserande medan vi hackade lök, gräslök och ägg. Kökstjänsten delade vi lika, både arbete och dryckjom.
Vi hade varit lite mer förutseende än den norrmannen varit, som kom fram till oss och pratade med oss då vi var på väg in i butiken för att köpa jordgubbarna. En något frustrerad norrman som först frågade om vi var svenskar…. Vad han nu väntade sig av oss…. Ser vi ut som norrmän…? Hur de nu ser ut…? Jo igår såg de norrmän vi mötte ut som fågelholkar i ansiktet…. Den där butiken de kommit för att besöka, den bredvid ICA, den med grön skylt…. Den hade stängt!! Killen frågade oss om vi visste när de öppnade den butiken!! Och han pekade bort mot Systembolaget. Ja, svarade vi, de öppnar på måndagmorgon… MÅNDAGMORGON flämtade han…. Och de hade åkt de åtta-tio milen för att inhandla lite småmysigt inför sin Sankt Hans-aften. Den som firas i Norge 23 juni till Johannes Döparens minne. Att vi har något som vi firar midsommar för har nog de flesta svenskar glömt. Spelar ingen roll…bara vi firar.
Så maken och jag hade vår matjessill och nypotatis som vanligt. Sen kunde vi sitta utomhus och äta. Tror inte blåskatarren hann att hitta oss. Flyttade inomhus med jordgubbarna. Och flaskan med den go´a rosa saften gick fint till gubbarna också. Sedan hade vi ingen orkester så vi hoppade över dansen. Flirta med varandra kunde vi ändå. Var inte så många runt dansbanan, så vi fann varann i vimlet.
Hade berättat för dem jag spelar bridge med att om jag kom och spelade var jag kanske inte helnykter… han i USA menade att om jag inte nådde fram till tangentbordet pga av onykterhet, ville han veta så han fick sköta rapportering osv. Det som jag annars brukar sköta. Och han i UK sa att det spelar ingen roll om jag är lite onykter…han är van vid mina fadäser…och fransmannen sitter fortfarande och skrattar åt min meny som jag berättade för honom. Han som alltid skriver ”aquavit??” Varje gång jag gör ett pyttelitet misstag då vi spelar. Jag hade presenterat vår meny såhär: fermented herring, fresh potatoes and sour cream and buckets of aquavit, and for dessert strawberries cream and some other buckets of aquavit…. It´s an ordinary wiking-menu´, fick han så han teg… men han gillar då jag berättar om vårt land och våra seder.

Det har varit en oerhört händelserik vecka. Vid denna tiden för en vecka sedan började vi färdigställa packandet av husvagnen inför sommaren. Sedan har vi kört hit upp. Installerat oss. Installerat vatten i stugan, installerat tvättmaskin i tvättstugan. Tvättat i dagarna två. Hade lämnat tvätt i tvättkorgen efter påskvistelsen. Klippt gräset för att förbereda för dusch. Byggt upp duschen och tvagat oss, bägge båda. Tvättat husvagnen och varit två vändor in till butiken för att köpa mjölk och bröd…. Allt detta av två gamla pensionärer som har mycket längre startsträcka än den vi hade i vår glans dagar. Och vi har längre lunchraster och middagsraster nuförtiden. Bättre avtal med denna arbetsgivaren. Han drar inte av om vi kommer för sent på morgonen heller…
Nej nu ska jag sticka….

Vadå visa hänsyn….

Som till förekommande av olycka skall visa hänsyn och omsorg….hur var det nu den paragrafen löd?? Vi sitter och diskuterar vad de stod i vägtrafikförordningen lagtexter, maken och jag…. Jag beskyllde honom för att vara gammal och glömsk. Har haft honom i alla år som ett uppslagslexikon då det varit fråga om vägtrafikförordningen, trosbekännelsen och Smålands städer. Dem har han kunnat rabbla vilken tid på dygnet jag än har frågat efter dessa uppgifter. Jaha, och varför då gammal och glömsk….han kunde inte rabbla paragrafen längre, och googla gick icke då paragrafen är omgjord uppspaltad och EU-anpassad så att den är näst intill obegriplig.
Då vi gled in för att tanka stod det bilar vid alla pumpar, och efter en kort stund sa jag till maken: vi kör till en annan mack…vi står inte och väntar…. Men så körde en bil iväg och vi kunde ”knö´in oss” vid en pump och få lite soppa. Bra. Dock visade det sig att den pumpen inte funkade! Maken tågade in till personalen och beklagade sin nöd, de kom med ut och det visade sig att föregående kund inte hängt upp sitt munstycke riktigt. Efter att det blivit åtgärdat hade macken alla pumpar i drift igen. Med tanke på trycket med många kunder var det ju bra… däremot berättade maken att inne på macken hade han blivit åsyna vittne till hur ätteläggen intog sin lunch på detta fashionabla ställe. Och jodå, han hade rätt. Jag blev helt plötsligt vis att det var min avkomma som hade låtit sin bil stå kvar och hindra andra kunder att komma till pumparna på macken…medan han satt i godan ro och spisade hamburgare inne på macken!!
Efter några minuter kom sonen käckt ut från macken, gled bort till sin bil som var en av dem som stod som ”jätteproppen Orvar” och hindrade oss att tanka från den pumpen. Lite fundersamt frågar vi oss om de inte finns med i trafikförordningen längre? Det med att visa hänsyn och omsorg….. då är det väl ingen idé att lära sig trosbekännelsen eller Smålands städer heller…. Ja ja som det kan bli. Sonen kom i alla fall fram och språkade några ord med oss innan han lämnade plats till andra medtrafikanter. Med hamburgerdressing kvar i mustaschen och fortfarande tuggande och mumsande… han satt i alla fall inte och drog i sig en kopp Java och en mjukglass som dessert…det hedrar honom…

Sida 1 av 35

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén