Saras matblogg

om min viktresa med GI och LCHF

Tjoho det gick sådär

Det visade sig vara mycket MYCKET svårare än sist att köra strikt LCHF, så nu får jag omgruppera och ställa om hjärnan för nytt försök efter den första kraschen. Mitt stora problem är stressen av att ha en icke-fungerande vardag, vilket hela tiden leder till ätstörningar på olika sätt. Antingen äter jag inte alls eller så äter jag bra eller så äter jag helt fel, och det finns inget mönster att följa. Jag tar bokstavligen dag för dag och till och med timme för timme.

Den nya medicinen må ha gjort hjärnan hyfsat stabil, men jag binder vätska som om jag har betalt för det. Skitdrygt! Jag vill inte ta vätskedrivande, ens om det var ett alternativ. Försöker hålla medicinering på ett minimum. Därför hände det absolut ingenting på vågen, jag tappade motivationen, började fuska och sockermonstret tog mig igen.

Nya insikter, nya tag. Hoppas återkomma med roligare rapport nästa gång jag kikar förbi. Sommaren brukar vara en bra tid för mig annars, med mycket grillat och grönisar och goda såser. Det ska nog gå.

Tassar förbi

Nu tassar jag in här igen. Ny hälso- och viktresa är igång. Har varit en vända i ett depressionsträsk, troligen triggat av graviditetshormoner. Den här gången med ångestinslag (vem fan kom på detta otyg!?!) och en jävligt bra dämpare av de värsta attackerna visade sig vara …. socker. Mitt sockerberoende, som jag tidigare haft under hyfsad kontroll, blommade ut för fullt. Jag började plötsligt tröstäta, något jag aldrig ägnat mig åt tidigare i den utsträckningen eller så tydligt.

Nu har jag fått hjälp av psykiatrin att hitta en medicin som funkar på mina bipolära tendenser (vilket vanliga SSRI inte gjorde – dom skickade mig bara på en känslomässig berg-o-dal-bana, upp och ner som en symaskinsnål!!), hjärnan har lugnat ner sig – och jag kan FOKUSERA igen!! Fokus på vad jag vill ha fokus på! Jag kanske till och med kan titta på en film snart och hänga med hela filmen och fatta vad den handlar om! Därför kändes det lätt att hoppa på strikt-LCHF igen nu.

Jag har gjort många halvhjärtade försök under mellantiden. Börjat bra en dag, kraschat på kvällen, klarat 3 dagar, sen har någon skit hänt, jag har fått lägga allt fokus på febrigt barn e.d. och leverpastejmackorna har blivit medicin igen. Jag har även provat 5:2 och mådde bra av det när det funkade, men kände att jag hade för dålig kontroll på hur jag skulle äta på fastedagarna för att må riktigt bra efter en vecka eller två, så jag fick lägga det projektet på is tills jag klarade av en strikt LCHF.

Toleransnivån för slentriangodisätande har gradvis ökat också. Nu mot slutet kändes det som om det kom ett kilo i månaden smygande – ja, eller smygande ska vi väl inte ens säga. Ett annat problem med depressionen var att hjärnan stängde av initiativförmågan och orken. En sak som är himla svårt att förklara för någon som inte upplevt det själv. Jag kan själv bli förbannad över hur jobbigt det var att INTE ORKA! Och den förbannade inre stressen över att vantrivas så med sin situation utan att ha kroppslig möjlighet att göra något åt det. Att stå där och titta på diskberget på vasken, veta att det bara är att öppna diskmaskinen, böja sej ner och ställa in grejerna, men man ORKAR inte! Man orkar inte sträcka ut handen ens! Än mindre orkar man ta de där härliga, stärkande promenaderna och känna vinden i ansiktet, värmen av solen. Jag bara satt och satt och satt. Tack o lov med någonslags dator i knät, så jag höll kontakten med verkligheten och kunde stimma med lite roliga projekt när jag var i hypomani-ish.

Idag börjar jag dag 8 på strikt LCHF. Maken var tack o lov med på tåget direkt (som matlagare, inte som medätare den här gången heller – tyvärr. Synd, för det är så små ändringar som behövs för att han skulle testa, men han skulle döööö utan öl och potatis typ) och har nog märkt att jag menar allvar denna gången. Han frågar inte ens om jag ska ha potatis eller rabarberpaj. Tidigare har jag bara tagit mej förbi de första 3 dagarna med fysiskt sug, hjärnans första socker-brist-hormonsignaler. Denna gången har jag tagit mej förbi den kroppsliga abstinensen också, med huvudvärk och seeeeghet. Vaknade med huvudvärk imorse, men den fixade morgonkaffet. Eftersom jag dumt nog, eller smart nog?, startade mensveckan är jag ganska hungrig. Men då äter jag. Eftersom jag opererat bort gallblåsan sen sist behöver jag göra lite justeringar i hur jag äter fett för att inte få för mycket fett-output i toaletten. Det ser jag som insättningsproblem innan gallan hänger med på det nya fettintaget. Jag blir också lättare fett-illamående, vilket ju är ett skitbra sätt att lära sig reglera rätt fettmängd för mig! Rent praktiskt har jag bytt majonnäsen mot smör i frukostskålen med ägg och tonfisk. Eftersom jag oftast tar Bregott då det är enkelt att skopa upp, så ser jag ju att den mängd jag tar med äggen är ungefär samma som jag tidigare bredde på två mackor. Inga mängder alltså – men utan bukfylla och gluten från mackorna!

De enda justeringarna jag behöver göra med middagsmaten är att byta ut tillbehören. Jag får i mig små mängder ströbröd i biffar/köttbullar, men det får jag leva med. Vi äter annars bra mat, det är bara ris och pommes och potatis som spökar för mig – och mack- och godisträsket! Under graviditeten kom jag ihåg hur gott det är med ris och smöööör, ett barndomsdille. Vissa dagar var det det enda jag fick i mej när illamåendet var värst. Kanske funkar med blomkåsris igen nu?

Viktmässigt klockade jag in på 109 kilo och har tappat 2 första veckan. Hoppas det försvinner ett kilo vätska till ganska snart, eftersom jag är ganska svullen i händerna fortfarande av mensen. Mitt första delmål är 2 siffrigt och jag blir lycklig om jag tar mig förbi förra lägstavikten på 96,5, som jag vägde när jag blev gravid. Det långsiktiga målet är inte någon exakt vågsiffra utan klädstorleken 46/48! Allt annat ser jag som bonus!

2 år utan strikt LCHF

Kikar förbi här för en liten lägesrapport när jag ändå rensar spam och uppdaterar lite.

Jag hade tänkt mig att gå tillbaka till strikt LCHF så fort jag kunde efter graviditeten (jag mår bäst så). Jag väntade bara på att livet skulle stabilisera sig, amningen skulle minska m.m. Nu blir bebisen snart 2 år och är ingen liten bebis längre. Ammar gör vi fortfarande litegrann (nattning och morgonslurk i sängen), men det är inte så mycket att det skulle påverkas av att jag kör igång en mer strikt kosthållning med ev. utrensningsprocesser när fettförbränning m.m. kör igång på högtryck.

Jag har bara inte klarat av att ta tag i sockermonstret. Så fort jag har ätit skriker hjärnan efter något mer, gärna sött. Vissa dagar står jag ut, andra dagar faller jag i träsket – medvetet val okejrå. Jag kör helt enkelt ICA-reklamsvarianten av LCHF ”men godis är OK”. Försöker vara snäll mot mig själv och tänka att jag vet hur jag ska göra och att det kommer att bli skitjobbigt att skippa sockret, men jag kan om jag vill och orkar. Ska bara bestämma mig. Sockerberoendet är starkt, men jag kan sluta när jag vill. När jag verkligen vill!

Ett stort framsteg är iallafall att jag slutat med bröd igen! Tjoho! Magen älskar mig för detta! Märkligt nog kom mensen igång ungefär samtidigt som jag slutade med brödet – kanske ett sammanträffande.

Vikten har jag ingen riktig koll på. Vågen gick sönder och nya vågen vi köpte funkade inte, så jag såg det som ett tecken på att jag skulle strunta i viktsiffror just nu. Jag har blivit bred om rumpan, en rumpa jag inte riktigt känner igen. Kanske hörde till barnafödandet? Senaste gången jag vägde mig kunde jag ledset konstatera att jag var tillbaka på min startvikt före LCHF iallafall. What a waste! Så mycket denna graviditet förstört för min kropp, inte bara viktmässigt. Men det har varit värt det, trots allt! Jag har en underbar unge som är min min min!! 🙂

Om att respektera kroppen efter graviditeten

Gravidfacit

För tre veckor sedan födde jag en liten bebis med hjälp av kejsarsnitt, då han satt fast och behövde hjälp ut. Under operationen pumpade man mej bl.a. full med vätska, så min duktighet med drickande och stödstrumpor för att inte bli såååå svullen mot slutet var totalt i onödan. Så här snygga var mina fötter efter ett par dar när jag hade tid att tänka på mej själv en stund.

20120820-132004.jpg

När jag skrevs in för igångsättning landade vågen på 116,5 kilo, en sammanlagd viktuppgång på ca 19 kilo sedan pluset i november. Mina mål för graviditeten var

* äta så lowcarb som möjligt – det sket sig snabbt på grund av illamåendet, fast jag höll det ändå ”så mycket som möjligt” och flummade inte iväg helt i mjöl och sockerträsket.

* ha på mej mina ringar – det kunde jag glömma när jag passerade 101-104 kilo sisådär pga svullnad i fingrarna (vätska)

* gå upp max 20 kilo – tjoho! Det målet klarade jag iallafall (fast jag egentligen hade gett upp och tänkte det fick bli som det blev). Sista 5 kilona kom sista månaden i ren vätska. Så svullen!!

När jag uppmärksammade mina fötters tillstånd där på sjukhuset, där lillen var inlagd med sondmatning och medicinering pga en infektion (tidig vattenavgång), började jag genast vätskebehandling. Drack 4 liter vatten om dan ungefär, och gör det fortfarande eftersom jag helammar. Inte förrän vi kom hem och jag fick på mej stödstrumporna igen började jag få riktig effekt på avvätskningen. Jag blev ändå glatt överraskad när jag ställde mej på vågen och insåg hur mycket gravidvikt som redan försvunnit! Och en vecka senare var 5 kilo till borta. Och jag äter och dricker mängder eftersom jag ammar, så här bantas inte. Det är bara avvätskning och återställning som pågår och jag är så tacksam för hur snabbt och smidigt det gått! Tack snälla kroppen för samarbetet! Bara 5,5 kilo kvar till plusvikten nu, och jag är fortfarande svullen om fingrarna så de domnar längst ut i fingertopparna och ringarna saknar bara lite avsvällning.

20120820-132023.jpg

Jag äter inte lowcarb just nu heller. Har provat tonfiskfrukosten som går bra men bara halv portion. Ska konvertera sakta tillbaka för att se om sista svullet försvinner (vill ha tillbaka känsel i fingertopparna ffa!!!), men jäktar inte. Vill inte bli abstinent under amning…

MandelMikrobröd

Receptet kommer ursprungligen från Carinas lchf-blogg, men jag tänkte lägga upp min variant här. Jag gör brödet på en höft nuförtiden och du kan variera mängd och innehåll lite som du vill. My kind of baking m.a.o.!

Jag börjar med att smälta en rejäl klick smör i mikron i formen. Hittade en liten ugnsform på CityGross som blir perfekt liten-macka-storlek när man klyver brödet.

Sedan häller jag på 1-1,5 dl mald mandel (eller mandelmjöl om du köpt det, jag brukar bara mala en påse mandel då och då),
strösslar lite fiberhusk på
och pudrar ca 0,5 tsk bakpulver över.

1-2 ägg knäcks i

sedan kan du krydda och fröa till med valfria frön och kryddor, t.ex brödkrydda, solrosfrön, linfrön… Jag tar oftast bara solrosfrön för lite crunch.

Rör ihop till en brungrå smet. Det brukar bli lite vita fläckar i min som jag tror är äggkoagel (eftersom smöret är varmt ur mikron) och kanske dåligt utrört bakpulver, men det märks inte sen.

ca 2 minuter i mikron på full effekt.

Jag tippar upp brödet på en skärbräda och kollar så det är färdigt. Är det fortfarande krämigt underst i mitten är det bara att dutta tillbaka det i formen och mikra det lite till. Som du ser på snittytan blir det ett fluffigt bröd.

Jag brukar klyva varje halva på mitten och köra dom i brödrosten för att få lite bakad yta.

Funkar kanon till macka och är även provat till smörgåstårt(bakelse)-botten. Snabbt och bra.

Jag triggar lite på överdosering och äter upp hela baket på en dag oftast, så jag får vara lite försiktig med hur ofta jag bakar brödet. Men ibland blir man ju så sugen på en vanlig enkel äggmacka!

Förvånad och bara ännu mer övertygad!

Äntligen äntligen äntligen är hemska illamåendesdagarna över! Jo, jag vågar ropa hej, för nu är det oftare inte illamående än ett fåtal bakslag. Bakslagen beror oftast på att jag blivit för hungrig när jag glömt äta, och då hjälper inte ens att äta, utan filpimplandet får ta till igen hela kvällen. Men det har jag börjat lära mig nu, så det händer mer sällan. Känner jag att jag blir åt hungrig-hållet och jag inte har något snabbt LC att ta till blir det helt enkelt en macka e.d. Så funkar mina dagar just nu. Har dock shoppat upp bas-LC-varor igen och ska ”baka” lite oopsies och kanske mikrobröd att ha till dom där mellanmålen istället. Jag är ju inte van vid att behöva mellanmål, så det är bara där det fallerat.

Det som förvånar mej är att jag inte behövde någon omställning! Jag provade bara att börja äta som vanligt och sen var det bara att tuffa på. Jag mår toppenbra och vågen sa skutt ett kilo ner på 2 dagar (glykogen-depå-tömning). Jag fasar över försiktigt och blandar med kolismat av olika slag också, men jag trodde ändå det skulle vara svårare att ”hitta tillbaka” och att kroppen/hjärnan skulle protestera mer. Det är bara att konstatera att LC-mat numera ÄR ett naturligt tillstånd hos mej, att jag bevisligen går upp i vikt av kolismat (haha, skojar lite…). Som jag har längtat efter min vanliga mat!! Den man blir mätt och nöjd av. Där inte hjärnan sätter igång efter 1 timme och funderar över vad vi ska äta snart igen och vad som finns i skåpen.

Jag har en snuttefilt med mig i filmjölken. De dagar jag har för lite annat att tänka på och hjärnan kör ett par ”äta-lite?” varv utan att jag egentligen är särskilt hungrig eller sugen, då stillar jag det med filmjölken. Bebblan behöver säkert fortfarande kalcium till sitt skelett så det känns som tillåtet ”småätande”. Och vet ni, den vanliga filmjölken är nu mycket smarrigare än den sötsliskiga blåbärsfilen om jag inte fått i mej andra kolisar under dagen! Precis som det ska vara i min hjärna alltså.

Wohoo!

Om mina trötta treor

Igår försökte jag stötta en LC-ätande vän, och lyckades ett par timmar. Sen var det tyvärr kört. Men det är också en fas man ska gå igenom tror jag, att ge upp och skita i och kanske tro att det egentligen inte varit bra (en fas jag aldrig gått igenom, men jag trivs ju som sagt väldigt bra med den här maten som gör min kropp lugn och trygg). Eller så lyckas man helt enkelt inte hitta den nivå och den matblandning man själv trivs med för att man inte lyssnar på sin kropp och sitt hjärta utan lusläser tabeller, jagar lägstanivåer för att det ska gå snabbt och försöker köra alla genvägar mot viktminskning som verkar finnas. Minsta lilla kroppen tar paus så ”funkar det inte för mej”. Tyvärr funkar inte stress ihop med LCHF. Kung Kortisol ni vet… Jag var egentligen beredd på avhopp efter att hon postat kebab och pommes i helgen efter en partykväll… 🙂 För nån månad sen skulle hon också ge upp, men fick pepp och stöd (av andra, jag har legat rätt lågt med stöd och ska nog fortsätta med det med tanke på mina resultat, men just nu har jag ju fullt fokus tillbaka själv efter ofrivillig paus och är ju av en hjälpande natur…) och något brödrecept och då ville hon ju ha argument att stanna eftersom hon mådde bra men hade för många längta tillbaka hjärnspöken. Nu har spökena vunnit.

Jag erkänner att jag gör många generaliserande antaganden om hur personen tänker och känner, men jag tror inte jag är så hemskt långt från sanningen. Har du båda oss som vänner på fejjan kan du kanske gissa vem jag pratar om, men detta är inte personligt mot henne – jag har som sagt full respekt för hennes val. Det är bara ett ”exempel Helge”.

Det jag ”diagnostiserade” eller hade en teori om i hennes facebookstatus var en plötslig energilöshet, när t.o.m. promenaderna var ursega och jobbiga. Kände så väl igen beskrivningen från mitt första år och frågade försiktigt om det möjligen var ca 3 månader sen hon började. Fick snabbt svar att nä det var minsann 6 månader. OK då. 3+3. Jag hade nämligen perioder när min kropp klev in i beordrad vila, när jag inte kunde pressa fram hurtiga promenader eller orkade så mycket. Kände mej trött och sliten. Dels efter ungefär 3 veckor och sedan var 3e månad ungefär under lite drygt ett år från start. Mellan dessa tröttperioder sprattlar man ju ur sängen, fjantigt pigg och känner sej starkare och med bättre kondis än nånsin – prova fettdrift om du vill känna den effekten! Spagetti släng dej i väggen! Vännens och min viktminskningshistoria ser ganska lika ut, eftersom hon också tappat 10 kilo på dessa 6 månader. Skillanden är att hon börjat gymma rätt friskt och blivit biten och lider väldigt av att plötsligt vara orkeslös – att hennes benhinnor visst protesterar titt som tätt är kanske också LCHFs fel… För vila kan ju inte behövas när man mår så bra av alla träningsendorfiner! 😉 Hon hade fått tips av tränande vänner att vila lite och ta det lugnt, så jag skulle såklart hållt min stora trut och inte sagt att det kunde vara en trött 3a… Så går det när man ska ”hjälpa”.

Ett par timmar senare var hon sååå trött på ”allt fett” (varför plågar folk i sej en massa fett om dom inte GILLAR det??? Och varför äter dom en massa fett?? Jag steker i smör och väljer kött med naturligt fett, gräddkokar en hel del grönsaker, men det går kanske 0,5 dl grädde som koker ihop till en portion, fet ost på biffar eller gratänger, för att inte tala om avokado som jag äter till och från rätt mycket. Men det ärkanske en massa fett om man varit fettskrämd och inte vant sig att äta naturligt än. Jag har aldrig lyckats bli fettskrämd eller äta dom små mängder man skulle hos vv o.d.) och längtade efter havregröt och spagetti. Gissa hur många kommentarer hon genast fick av skadeglada icke-troende i stilen ”imponerad att du klarade hela 6 månader med det där” och ”du måste äta kolhydrater om du ska träna”. En stackare gick in och försökte försvara – det var inte jag, för i sån miljö är det liksom ingen idé. Dessutom hade ju hon som la ner själv en massa argument om hur mycket hon saknat morgongröten och ville kolhydratsorka på träningen. Känner hon så och mår bra av det är det såklart helt rätt för henne!

Jag tycker själv inte det är konstigt med varken platåer eller sån här kroppsvila om man betänker vad jag faktiskt pressat min kropp till – att tömma energilager! – dessa 6 månader. Den behöver bromsa upp och ladda om och känna att den hänger med och att det fylls på med ny energi utifrån. När jag insåg detta tyckte jag det var ganska skönt att ”få” vila lite. Men visst, vill man tappa x kilo på x tid är kroppens behov aptrista! Håll käft och släpp fettet! Jag har i princip haft ett år viktminskning drygt 10 kilo och 3 års bra mående med långsam nedgång av resterande 10 kilo (utan trötta 3or – bättre takt alltså) som jag gått ner sen start. I de 3 åren har varit 2 låååånga platåer och nu har jag gått upp 7 kilo med bebis. Jag var uppe på +8, men det vände ner igen när illamåendet släppte förra veckan och jag äntligen kunde börja fasa in lc-mat igen och inte behöver småäta varannan timme på fil och tunnbrödmackor. Jag bantar inte, jag återgår bara till min normala kost och blev ett kilo mindre vätskesvullen. Jag har nog snart fått tillbaka det kilot misstänker jag, för nu börjar bebismagen växa… 😀

Upprörda känslor

Jag har så svårt att förstå hur folk kan bli så otroligt upprörda för att man låter bli att äta mackor och banan! Det är som om jag mördar någon på öppen gata för att jag låter bli att stoppa saker i munnen som jag mår taskigt av. Visst är det märkligt?? Jag tvingar ju inte i någon annan min mat?

Igår fick jag en kommentar på en länk på facebook till en artikel om mat till barn som uppföljning till tv-debattens professor som hävdade att det var vanvård att utesluta mackor ur barns kost (så sa han inte ordagrant, men det var så folk tolkade det…). Här är förresten en söndersmulande debattartikel om professorerna i tv-debatten, för alla som är lite konspiratoriskt lagda, eller för alla som slukar auktoriteters uttalande utan egen eftertanke eller kritiskt granskande – välj själv… ;-)). Det var mr itrim och McDonalds kostråd som pratade om vanvård. Just ja, nämnde jag att han även GBPar överviktiga tonåringar och förstör deras matsmältningssystem för livet? På prov, som ett vetenskapligt experiment alltså… *ryser lite*

Kommentaren jag fick var det gamla vanliga kolhydratikermantrat att ”kroppen behöver kolhydrater som bränsle”. Jag svarade att ja det behöver den, men det skapar den själv den lilla mängd som behövs, genom att omvandla fett (och fett har jag gott om!!) i en process som heter glukoneogenes (en omvänd glykolys). Anna, som skrivit artikeln gick in och rättade mig med att _hjärnan_ behöver ca 20g _glukos_ vilket jag vet, men jag valde ändå att för sakfrågans skull gå med på kommentatorns förenkling att _kroppen_ behöver _kolhydrater_.Då började kommentatorn dra upp diabetes som ett slags trumfkort, men där kom hon ju inte särskilt långt eftersom jag levt med diabetiker, som ni såg i mitt tidigare inlägg, och en katt är förvisso inte en människa, men de hormonella skillnaderna och vad en diabetiker mår bra av skiljer ändå inte särskilt mycket. Vi är köttätare naturligt båda två, skillnaden är att katten _verkligen inte_ tål spannmål (många katter lämnar ju kategoriskt magarna efter mössen de slukat – för att slippa fröer och spannmål musen knaprat i sej? spekulerar…) Ett sista desperat försök att säga att typ-1-or inte kan jämföras med typ-2-or (som min katt var, men mer åt typ1-hållet eftersom han inte kunde producera eget insulin, även om det startade som en typ2-diabetes, steroidinducerad) kunde jag argumentera bort lika lätt, varpå kommentatorn blev skitsur, beskyllde mej för att tro mej veta bättre än andra (nej, men jag är PÅLÄST) och skryta om min höga utbildning. Jag blev lite ledsen i kanten, eftersom jag ”bara” förklarat varför jag vet en hel del även om diabetes, och att jag är påläst om hormoner i kroppen, vilka funktioner de styr osv, eftersom jag tyckte detta var grymt intressant under min utbildning.

Kommentatorn försvann sedan raskt från min vän-lista (efter mitt eget förslag, man ska inte ha vänner som äter ens energi och får en att bli upprörd, det har jag full respekt för!) och jag fick stöd av andra i lc-lägret att förklara lc-kost för diabetiker (alla tre typerna 0, 1 och 2), vilket jag själv var noga med att inte ge mig in på och ge råd om, eftersom jag tycker att man kan tänka själv och själv få 1+1 att bli något lämpligt tal. Jag berättade endast om vad min katt mådde pekka av och vad han blev pigg, frisk och kunde sänka SIN insulinhalt med. Det är ju generellt sett lite ”finare” att vara typ-1a eftersom man inte ”kan hjälpa det”. Lite synd-om-offer-status. Typ-2-or har ju själva ”tuggat sej till” sin sjukdom (av dumhet?). Jag har full respekt för vad den här kvinnan går igenom dagligen med sitt diabetesbarn, och förstår att det inte finns rum för experimenterande utanför läkarråd om man äntligen lyckats få någon slags vardag fungerande med kolisar och insulinsprutor. Jag fattar! Jag var själv inte glad för att experimentera med Russins doser, men bytte glatt foder på veterinärsrekommendation och wooops, där fick vi verkligen vara med och känna vår katt, för det var natt och dag och nedskruvning av dosen direkt som gällde eftersom han plötsligt inte behövde en massa insulin! Det är ju inte så enkelt att det är kolisar in, insulin in och allt är frid och fröjd. Vi har aktivitetsfaktorer, allmäntillstånd, stresshormon m.m. att ta hänsyn till också, och lite för mycket insulin reagerar levern på direkt genom att producera – gissa vad – glukos och skapa en rekyl-effekt på blodosckerkruvan som av misstag kan tas för att diabetikern behöver ännu mer insulin. Att ständigt ha denna insulin-blodglukos-karusell dundrande i kroppen är väldigt påfrestande för de inblandade organen och diabetes är en jävulsk sjukdom! Det finns inget förenklande eller bortviftande i det jag skriver. Rekyleffekten och leverns reservsockrande är ju precis samma process som vi som äter en ketogen kost använder oss av naturligt, och det är en av leverns viktiga funktioner, så det är varken onaturligt eller något ”akutläge” i normalfallet, utan en naturlig process. Men den används akut när vi sprutat in för mycket insulin utifrån, så därför kan det kanske tyckas skrämmande. Men en insatt diabetiker känner alltså till att levern KAN framställa glukos, men de väljer att inte låtsas om det eller att förknippa det med något som är ”normalt” med tanke på hur de själva påverkas av detta. Jag fattar det också.

Jonas Colting, känd idrottare och en av LC-kostens förespråkare, har bemött lite myter om LC-kost i sin blogg idag (och en krönika i Borås Tidning), som tar upp ungefär det jag pratar om ovan. Jag citerar ett par bra stycken:

handlar det inte bara om att röra sig mer och äta mindre: Nej, det är en onyanserad syn på vår metabolism. Det handlar mycket mer om hur vi reagerar hormonellt på den maten vi äter. Socker och kolhydrater stimulerar en insulinrespons och ju mer insulin kroppen producerar desto sämre förmåga har vi att vara fettdrivna. Man blir beroende av ständiga kolhydrattilskott för att orka. Därav paradoxen med många överviktiga motionärer som trots allt tränar mycket, men som är ständigt sockerdrivna och istället för att gå ned i vikt, går upp i vikt.

-hjärnan behöver socker: Inte alls på det sättet som många tror. Och verkligen inte genom en kolhydratrik kost. Hade vi varit ständigt beroende av kolhydrater som bränsle till hjärnan hade vi aldrig klarat att vara utan mat i mer än en dag. Vi vet att vi klarar oss relativt länge, utan föda, om vi får vätska. När vi äter mindre kolhydrater omvandlar kroppen fett och protein till glukos som hjärnan använder, en process som kallas glukoneogenes.

Jag tyckte glykolysen och den omvända processen glukoneogenes, som hoppar över ett par steg, var ÖKENtrist att lära mig under utbildningen, men ÄNTLIGEN har jag användning för den och förstår ännu bättre hur det funkar. Innan var det bara en massa formler, enzymer och en citronsyracykel i mitten typ… Ni är kanske fler som stött på den och tragglat igenom den utan att känna någon nytta av den.

Det var andra gången senaste månaderna jag råkade ut för upprörda känslor. Grannen har i stort sett slutat prata med mig (fast det är i ärlighetens namn vinter, så vi ses inte dagligen direkt) efter att jag länkat till ett annat Anna Hallén-inlägg om sockerberoende, där jag skrev att frukt = godis. Trams tyckte hon, frukt är jättenyttigt. Det hjälpte inte att jag förklarade att detta sockervatten i fiberkostym med spår av vitaminer inte funkar i min insulinresistenta kropp. Men det är svårt att argumentera sånt med en vegan som inte får i sig vitaminer via kött och ägg, och kanske kan sutta i sej lite ur ett äpple eller en banan istället. Det här diagrammet är väldigt talande om just våra heliga äpplen. (Jag åt förresten ägg och makrill till frukost idag… 😉

Min facebook-status som grannen avfärdade som ”trams” (respektfullt, eller hur?) var denna:

”Jag gillar ju frukt” är en vanlig ”hälsoursäkt” – för frukt är ju såååå nyttigt! Detta paketerade sockervatten med glada färger funkar inte för mig, för det är godis. Men visst är det bra att ha en sån gammal hälsoursäkt att ta till för att slippa hantera sitt sockerberoende på riktigt? Så kan man ju äta som vanligt och rivstarta med lite pulverskak då och då för att vara duktig… Ät riktig mat! ?

och jag länkade till det här inlägget hos Anna. Var det månne ett dåligt samvete som spökade? Det finns ju väldigt många normalviktiga och underviktiga också som göder ett sockerberoende och mår ganska taskigt av det egentligen. Jag är sockerberoende, men inte den värsta sorten som saknar impulskontrollen. Jag kan fortfarande hantera det med hjärnan och stark vilja, och det hjälper VERKLIGEN att inte skapa ett sug med kolhydrater i kroppen.

Gallsten och pancreatit

Har precis tittat på gårdagens debatt med tjejen som fick rubriker förra veckan om sin pancreatit som programledare.

Jag har personlig erfarenhet av gallkramper och i min familj är ALLA utom jag gallopererade. Jag har dessutom sett pancreatit på nära håll när min diabeteskatt låg utslagen en natt och stönade av smärta. Vi diagnostiserade honom på utseendet på avföringen (vit och fluffig), och mamma, sjuksköterskan, skojade lite och undrade hur han hade det med spriten egentligen. Vad hade jag gjort med min diabeteskatt? Jo, lytt alla råd när han blev sjuk. Hans diabetes typ 2 orsakades troligen av en kortisonbehandling mot hans bukinflammation – han var en kräkkatt och överviktig tidigt. När han blev akut sjuk fick han en skojig cocktail av losec, kortison och antibiotika. Drygt ett halvår senare tömde han vattenskålen och fyllde kattlådan och den steroidinducerade typ-2-diabetesen var ett faktum. Han måste gå ner mycket i vikt sa veterinären och vi satte honom på lightfoder. Han fortsatte kräkas upp denna gula sågspånssörja och var väldigt svårreglerad med insulinet. Sen kom ett nytt foder specialanpassat till diabeteskatter, som hade högt innehåll av protein och fett (något som låter bekant för er? 😉 ) och han blev mycket bättre. Vi fick minska insulingivan också. Efter ett tag hade han denna helvetesnatt, där djursjukhuset inte var anträffbart och jag fick veta sen på morgonen att det enda dom hade kunnat göra ändå var att ge morfin. Han hade sluppit smärtan, men inflammationen fick han ta hand om själv. Nu är detta ingen djurblogg, men jag tar upp Russins besvär ändå för att förklara att även våra djur åker på våra vällevnadsjukdomar när vi pressar i dom spannmål och skit i deras foder, som deras magar inte alls är skapta för att äta. Katter är utpräglade köttätare som ska hämta all sin energi och näring från fett- och protein. Det är väldigt lite spannmål i en sork eller fågel… (jag var f.ö. tidigt fascinerad av att fåglarna jag ringmärkte lagrade sin reservenergi som fett på magen och tänkte ”kan man använda fett som energi – vad praktiskt det måste vara för dom!”. Föga visste jag då att det funkar även för oss människor, men det var verkligen en parentes….)

Mamma opererade bort gallblåsan som 23-åring, pappa tog den för ett par år sedan och brorsan fick en nyårsafton förstörd för kanske 5 år sedan. Brorsan beordrade mej att operera bort min också innan det var för sent, för han hade varit döende av smärta. Jag har haft gallkramper så jag varit vit i huvudet och nästan kräkts efter en måltid bestående av HCHF (sniglar, fläskfilé Oscár med pommes och glass) så jag vet hur genrepet känns. Men hos brorsans läkare fick han förklaringen. Han har nämligen varit duktig och jojobantat med viktväktarna ett antal gånger, och den här gången hade han tappat mycket i vikt och ätit väldigt vv-fettsnålt. Sen var han färdigviktväktad och började äta ”normalt” igen. Då började nyproducerad galla att spola genom gallgångarna och vilja lagras i gallblåsan, så som vi är skapta att hantera och spjälka fett. Gallan som legat oanvänd hade torkat och bildat stenar (som består av kolesterol), och dessa skulle nu spolas ut. Smärtsamt. Man opererar alltså bort gallblåsan för att det inte ska finnas nånstans för stenar att bildas – och säger samtidigt till patienten att de nu måste vara försiktiga med fett eftersom de inte har någon gallblåsa. Men galla bildas ju fortfarande, den funktionen har inte lobotomerats bort.

Pancreatiten kisen fick är troligen en effekt av gallstenar som fastnat i gallgångarna, som har gemensam sak med bukspottskörteln (pancreas), och därför blev bukspottskörteln inflammerad eftersom det var stopp i systemet. I debattinledningen förklarade programledaren, som precis varit inlagd för detta, att det var mycket ovanligt för så unga att få detta, och det berodde inte på hennes tidigare spritmissbruk heller, för det var så länge sen. Alltså måste hennes månader på LCHF-kost vara orsaken. Men LCHF kan alltså inte ORSAKA gallstenar, eftersom det höga fettinnehållet i kosten håller gallan i trim och spolar rent hela tiden, så det bildas inga gallstenar av galla som ligger oanvänd och torkar – så smart är vår kropp när den får fungera naturligt.

De som trots det får gallbesvär av att äta LCHF kan ha skapat besvären INNAN genom att utesluta fettet ur sin kost, sen får de besvären när kroppen ska försöka läka och fixa till det man bantat och förstört. Jag har sett flera kommentarer om detta genom mina år på forumen, och de flesta förstår och trappar upp fettet mer försiktigt, men några enstaka klarar såklart inte den (MYCKET) smärtsamma rensningsprocessen och opererar sig istället helt i onödan, eller slutar med kosten för att dom mådde så dåligt av det.

Jag har själv inte haft en enda känning sedan jag började med kosten. Och då hade jag tidigare känningar 3-4 gånger om året med molvärk och kramper om jag ätit flåtigt såsom fondue e.d.

Jag fick en upprörd kommentar om att det jag skriver inte stämde. Givetvis är min beskrivning grovt förenklad och inte hela sanningen om vad som kan orsaka gallsten. Det finns ärftliga och hormonella faktorer som spelar in också, så vem som helst kan ha oturen att råka ut för det, oavsett kostvanor och bantningshistorik. Men eftersom ganska många drabbas av jojo-bantnings-viktväktar-gallsten och skyller på LCHF-fettet tycker jag det är värt att berätta förenklat hur kroppen fungerar i det fallet iallafall. Ber om ursäkt om jag gjort någon oskyldig upprörd av min förenkling!

Det där med grönsaker

Dags för lite tankar igen, så här i debatt-tider. Det är ju många som tror att LCHF = Sten Sture Skaldemans fakir-diet, dvs kött och smör. Han berättar i sin bok att han  rasade i vikt på detta, när han egentligen avsett att äta ihjäl sej en gång för alla.

Jag har aldrig varit någon grönsaksätare och har gått omkring med ett gnagande samvete om allt jag borde äta. Men har insett att det så många kolhydratiker äter i grönsaksväg är cellulosa med vatten (sallad m.m.) och knappast gör till eller från i nyttighet egentligen. Både som viktväktare och balanserad tallriksmodell-blabla SKA man äta 5 hg grönsaker om dan. Någon som har vägt och kollat hur mycket det är? Seriöst!

Vad åt jag då i grönsaksväg innan LCHF?

Jag knaprade på något salladsblad för att det var fint på tallriken. Gurka, stapelföda hos många, liksom paprika blev jag bara rapig av, så det undvek jag. Färska tomater har jag aldrig lyckats lära mej äta (jag försöker gilla det då och då, för att det hade varit praktiskt, men skolmar varje gång jag får in det i munnen – det gååår inte!). Köpte vi hem salladsgrejer brukade vi få kasta nån rutten vattnig påse sen efter nån vecka för att vi glömt den. Grönsaker i grytor slank väl ner, typ morötter, paprika, lök. Sen kanske jag tog lite för färgens skull om vi åt tacos, som f.ö. fortfarande inte är någon direkt favoritmat hos mej. Vid enstaka tillfällen plockade jag fram någon grönsaksrätt. Wokgrönsaker med falukorv, kokt blomkål med skinksås som mamma lagar så himlans gott, lasagne på spenat, fylld gratinerad aubergine, mousakka på squasch e.d.

Vad äter jag nu?

Nu ska jag inte alls påstå att det jag äter nu är NYTT för mig. Men mängden är det definitivt! Jag läste igenom listor på vad som var lämpligt redan på GI-tiden, och det mesta följde ju med över till LC-maten. Grönisarna jag valde var de som jag gillat innan, men inte ätit särskilt ofta, eftersom man inte orkade fixa till dessa också ihop med köttet och potatis/ris/pasta… Nu skulle man ju ha ”något till” istället för dessa kolhydratbomber, och då blev det naturligt grönsaker.

Jag började med att ha broccoli till allt. Enkelt, bra och gott. Men tröttnade såklart. Då hade jag börjat fasa in blomkål som komplement och åt mycket blomkålsris (grovriven blomkål uppfräst i stekjärnet) eller blomkålsmos (gräddkokt riven blomkål med en klutt filadelfia). Det blev en del gratänger också med grädde och riven ost – ett perfekt sätt att få något ”till” köttet. Jag har även lagt till vitkål i olika form. Hackad gräddkokt är enkelt, men man kan ju lika gärna ha den hackad i maten i gryta eller kålpudding e.d. Man behöver alltså inte ha en tydlig hög bredvid själva maten med ”grönsakerna” för att få poäng ;-). Det blir mycket kål i många olika varianter. Brysselkål bara förvälld eller gräddkokt är också supersmarrigt och enkelt! Gasig av kål? Ja, om du lägger till stärkelserik mat, så bildas det gaser i tarmen. Har ALDRIG blivit fisig av kål på LC-mat.

Periodvis får jag dille på annat också. Färsk sparris, bara smörstekt på järnet, är ju värsta lyxen när de är primör-färska och inte hunnit börja bli träiga och beska. Sen får man hålla för näsan när man går på toa, men det står man väl ut med! Hackad spenat har alltid varit värsta godiset och funkar toppenbra till LC-mat! Jag har bara bytt den gamla bechamelsåsen jag hade i botten av ”stuvningen” mot grädde och filadelfia här också. Och nej, för alla som noterar ”mycket grädde hela tiden” – ni blir förvånade vad LITE grädde som behövs och hur lätt det blir för mycket grädde i grytan, så man får spä med mer grönsaker och få rester till 3 dar till…

Du kanske har hört definitionen ”gröna ovanjordsgrönsaker” i LC-sammanhang. Ungefär det jag äter alltså. Det blir absolut inga 5 hg, men iallafall i stort sett dagligen.

Ibland tar jag till rotfrukter av olika slag, men det tillhör undantagen. Kanske skulle jag kunna äta mer av de snällare varianterna (persiljerot, selleri, palsternacka m.fl), vilket jag säkert kommer att göra senare också, när jag närmar mig normalvikt eller någon bra trivselvikt. Paprika har jag berört ovan. Det slinker ner ibland, men jag blir fortfarande rapig av färsk paprika. Dock är ffa den röda varianten väldigt c-vitaminrik och jag tycker den orange är fjantigt god, så ibland knaprar jag i mej lite som godis/gotticin! Jag undviker söta grönsaker som majs, ärtor o.d. (det gjorde man ju redan som viktväktare, så det kan knappast vara kontroversiellt eller skrämmande), men kan festa till det med sockerärtor/sugarsnaps ibland, inte dagligen. För variationen.

Jag tuggar fortfarande inte kaninmat i ”salladsform” eftersom det är totalt onödigt (har skrivit förr att ”en god mättande sallad” är ett uttryck jag aldrig begripit). Om somrarna blir det lite mer sallad till grillet, oftast i form av olika babyleaf med fetaost och o.d. i salladen, men det är absolut inga halva tallrikar eller 5 hg där heller. Det är pynt och krisp på tallriken. Och när jag äter prioriterar jag köttet och fettet på tallriken, det jag får min energi ifrån, resten äter jag om jag orkar och det får plats.

Har sagt det förr och säger det igen:

Jag är en av dom som inte äter särskilt mycket grönsaker i min LC-kost, men jag äter fortfarande väldigt mycket mer grönsaker till min LC-kost än vad jag gjorde innan! Jag använder LCHF främst som viktminskning, men mår otroligt bra av kosten i övrigt också, både kroppsligt och mentalt, så viktminskningen har blivit mer sekundär under mina 4 år på kosten.

Försöker försiktigt fasa in LC-mat igen nu när mitt graviditetsillamående av blodsocker-karaktär verkar ha gett med sig äntligen. Men det är en ganska liberal LC med både potatis (i små mängder), ris och pasta liksom tunnbrödmackor ibland. Men jag vräker inte på kolhydratrik mat, utan tänker fortfarande på vad jag äter. Nu när mag-tarmvolymen minskar också är det ganska praktiskt med LC-mat eftersom det krävs sån liten mängd mat för att få i sig tillräckligt med näring och energi!

Sida 1 av 8

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén