Saras matblogg

om min viktresa med GI och LCHF

Kategori: Lägesrapport (Sida 1 av 3)

Tjoho det gick sådär

Det visade sig vara mycket MYCKET svårare än sist att köra strikt LCHF, så nu får jag omgruppera och ställa om hjärnan för nytt försök efter den första kraschen. Mitt stora problem är stressen av att ha en icke-fungerande vardag, vilket hela tiden leder till ätstörningar på olika sätt. Antingen äter jag inte alls eller så äter jag bra eller så äter jag helt fel, och det finns inget mönster att följa. Jag tar bokstavligen dag för dag och till och med timme för timme.

Den nya medicinen må ha gjort hjärnan hyfsat stabil, men jag binder vätska som om jag har betalt för det. Skitdrygt! Jag vill inte ta vätskedrivande, ens om det var ett alternativ. Försöker hålla medicinering på ett minimum. Därför hände det absolut ingenting på vågen, jag tappade motivationen, började fuska och sockermonstret tog mig igen.

Nya insikter, nya tag. Hoppas återkomma med roligare rapport nästa gång jag kikar förbi. Sommaren brukar vara en bra tid för mig annars, med mycket grillat och grönisar och goda såser. Det ska nog gå.

Tassar förbi

Nu tassar jag in här igen. Ny hälso- och viktresa är igång. Har varit en vända i ett depressionsträsk, troligen triggat av graviditetshormoner. Den här gången med ångestinslag (vem fan kom på detta otyg!?!) och en jävligt bra dämpare av de värsta attackerna visade sig vara …. socker. Mitt sockerberoende, som jag tidigare haft under hyfsad kontroll, blommade ut för fullt. Jag började plötsligt tröstäta, något jag aldrig ägnat mig åt tidigare i den utsträckningen eller så tydligt.

Nu har jag fått hjälp av psykiatrin att hitta en medicin som funkar på mina bipolära tendenser (vilket vanliga SSRI inte gjorde – dom skickade mig bara på en känslomässig berg-o-dal-bana, upp och ner som en symaskinsnål!!), hjärnan har lugnat ner sig – och jag kan FOKUSERA igen!! Fokus på vad jag vill ha fokus på! Jag kanske till och med kan titta på en film snart och hänga med hela filmen och fatta vad den handlar om! Därför kändes det lätt att hoppa på strikt-LCHF igen nu.

Jag har gjort många halvhjärtade försök under mellantiden. Börjat bra en dag, kraschat på kvällen, klarat 3 dagar, sen har någon skit hänt, jag har fått lägga allt fokus på febrigt barn e.d. och leverpastejmackorna har blivit medicin igen. Jag har även provat 5:2 och mådde bra av det när det funkade, men kände att jag hade för dålig kontroll på hur jag skulle äta på fastedagarna för att må riktigt bra efter en vecka eller två, så jag fick lägga det projektet på is tills jag klarade av en strikt LCHF.

Toleransnivån för slentriangodisätande har gradvis ökat också. Nu mot slutet kändes det som om det kom ett kilo i månaden smygande – ja, eller smygande ska vi väl inte ens säga. Ett annat problem med depressionen var att hjärnan stängde av initiativförmågan och orken. En sak som är himla svårt att förklara för någon som inte upplevt det själv. Jag kan själv bli förbannad över hur jobbigt det var att INTE ORKA! Och den förbannade inre stressen över att vantrivas så med sin situation utan att ha kroppslig möjlighet att göra något åt det. Att stå där och titta på diskberget på vasken, veta att det bara är att öppna diskmaskinen, böja sej ner och ställa in grejerna, men man ORKAR inte! Man orkar inte sträcka ut handen ens! Än mindre orkar man ta de där härliga, stärkande promenaderna och känna vinden i ansiktet, värmen av solen. Jag bara satt och satt och satt. Tack o lov med någonslags dator i knät, så jag höll kontakten med verkligheten och kunde stimma med lite roliga projekt när jag var i hypomani-ish.

Idag börjar jag dag 8 på strikt LCHF. Maken var tack o lov med på tåget direkt (som matlagare, inte som medätare den här gången heller – tyvärr. Synd, för det är så små ändringar som behövs för att han skulle testa, men han skulle döööö utan öl och potatis typ) och har nog märkt att jag menar allvar denna gången. Han frågar inte ens om jag ska ha potatis eller rabarberpaj. Tidigare har jag bara tagit mej förbi de första 3 dagarna med fysiskt sug, hjärnans första socker-brist-hormonsignaler. Denna gången har jag tagit mej förbi den kroppsliga abstinensen också, med huvudvärk och seeeeghet. Vaknade med huvudvärk imorse, men den fixade morgonkaffet. Eftersom jag dumt nog, eller smart nog?, startade mensveckan är jag ganska hungrig. Men då äter jag. Eftersom jag opererat bort gallblåsan sen sist behöver jag göra lite justeringar i hur jag äter fett för att inte få för mycket fett-output i toaletten. Det ser jag som insättningsproblem innan gallan hänger med på det nya fettintaget. Jag blir också lättare fett-illamående, vilket ju är ett skitbra sätt att lära sig reglera rätt fettmängd för mig! Rent praktiskt har jag bytt majonnäsen mot smör i frukostskålen med ägg och tonfisk. Eftersom jag oftast tar Bregott då det är enkelt att skopa upp, så ser jag ju att den mängd jag tar med äggen är ungefär samma som jag tidigare bredde på två mackor. Inga mängder alltså – men utan bukfylla och gluten från mackorna!

De enda justeringarna jag behöver göra med middagsmaten är att byta ut tillbehören. Jag får i mig små mängder ströbröd i biffar/köttbullar, men det får jag leva med. Vi äter annars bra mat, det är bara ris och pommes och potatis som spökar för mig – och mack- och godisträsket! Under graviditeten kom jag ihåg hur gott det är med ris och smöööör, ett barndomsdille. Vissa dagar var det det enda jag fick i mej när illamåendet var värst. Kanske funkar med blomkåsris igen nu?

Viktmässigt klockade jag in på 109 kilo och har tappat 2 första veckan. Hoppas det försvinner ett kilo vätska till ganska snart, eftersom jag är ganska svullen i händerna fortfarande av mensen. Mitt första delmål är 2 siffrigt och jag blir lycklig om jag tar mig förbi förra lägstavikten på 96,5, som jag vägde när jag blev gravid. Det långsiktiga målet är inte någon exakt vågsiffra utan klädstorleken 46/48! Allt annat ser jag som bonus!

2 år utan strikt LCHF

Kikar förbi här för en liten lägesrapport när jag ändå rensar spam och uppdaterar lite.

Jag hade tänkt mig att gå tillbaka till strikt LCHF så fort jag kunde efter graviditeten (jag mår bäst så). Jag väntade bara på att livet skulle stabilisera sig, amningen skulle minska m.m. Nu blir bebisen snart 2 år och är ingen liten bebis längre. Ammar gör vi fortfarande litegrann (nattning och morgonslurk i sängen), men det är inte så mycket att det skulle påverkas av att jag kör igång en mer strikt kosthållning med ev. utrensningsprocesser när fettförbränning m.m. kör igång på högtryck.

Jag har bara inte klarat av att ta tag i sockermonstret. Så fort jag har ätit skriker hjärnan efter något mer, gärna sött. Vissa dagar står jag ut, andra dagar faller jag i träsket – medvetet val okejrå. Jag kör helt enkelt ICA-reklamsvarianten av LCHF ”men godis är OK”. Försöker vara snäll mot mig själv och tänka att jag vet hur jag ska göra och att det kommer att bli skitjobbigt att skippa sockret, men jag kan om jag vill och orkar. Ska bara bestämma mig. Sockerberoendet är starkt, men jag kan sluta när jag vill. När jag verkligen vill!

Ett stort framsteg är iallafall att jag slutat med bröd igen! Tjoho! Magen älskar mig för detta! Märkligt nog kom mensen igång ungefär samtidigt som jag slutade med brödet – kanske ett sammanträffande.

Vikten har jag ingen riktig koll på. Vågen gick sönder och nya vågen vi köpte funkade inte, så jag såg det som ett tecken på att jag skulle strunta i viktsiffror just nu. Jag har blivit bred om rumpan, en rumpa jag inte riktigt känner igen. Kanske hörde till barnafödandet? Senaste gången jag vägde mig kunde jag ledset konstatera att jag var tillbaka på min startvikt före LCHF iallafall. What a waste! Så mycket denna graviditet förstört för min kropp, inte bara viktmässigt. Men det har varit värt det, trots allt! Jag har en underbar unge som är min min min!! 🙂

Om att respektera kroppen efter graviditeten

Gravidfacit

För tre veckor sedan födde jag en liten bebis med hjälp av kejsarsnitt, då han satt fast och behövde hjälp ut. Under operationen pumpade man mej bl.a. full med vätska, så min duktighet med drickande och stödstrumpor för att inte bli såååå svullen mot slutet var totalt i onödan. Så här snygga var mina fötter efter ett par dar när jag hade tid att tänka på mej själv en stund.

20120820-132004.jpg

När jag skrevs in för igångsättning landade vågen på 116,5 kilo, en sammanlagd viktuppgång på ca 19 kilo sedan pluset i november. Mina mål för graviditeten var

* äta så lowcarb som möjligt – det sket sig snabbt på grund av illamåendet, fast jag höll det ändå ”så mycket som möjligt” och flummade inte iväg helt i mjöl och sockerträsket.

* ha på mej mina ringar – det kunde jag glömma när jag passerade 101-104 kilo sisådär pga svullnad i fingrarna (vätska)

* gå upp max 20 kilo – tjoho! Det målet klarade jag iallafall (fast jag egentligen hade gett upp och tänkte det fick bli som det blev). Sista 5 kilona kom sista månaden i ren vätska. Så svullen!!

När jag uppmärksammade mina fötters tillstånd där på sjukhuset, där lillen var inlagd med sondmatning och medicinering pga en infektion (tidig vattenavgång), började jag genast vätskebehandling. Drack 4 liter vatten om dan ungefär, och gör det fortfarande eftersom jag helammar. Inte förrän vi kom hem och jag fick på mej stödstrumporna igen började jag få riktig effekt på avvätskningen. Jag blev ändå glatt överraskad när jag ställde mej på vågen och insåg hur mycket gravidvikt som redan försvunnit! Och en vecka senare var 5 kilo till borta. Och jag äter och dricker mängder eftersom jag ammar, så här bantas inte. Det är bara avvätskning och återställning som pågår och jag är så tacksam för hur snabbt och smidigt det gått! Tack snälla kroppen för samarbetet! Bara 5,5 kilo kvar till plusvikten nu, och jag är fortfarande svullen om fingrarna så de domnar längst ut i fingertopparna och ringarna saknar bara lite avsvällning.

20120820-132023.jpg

Jag äter inte lowcarb just nu heller. Har provat tonfiskfrukosten som går bra men bara halv portion. Ska konvertera sakta tillbaka för att se om sista svullet försvinner (vill ha tillbaka känsel i fingertopparna ffa!!!), men jäktar inte. Vill inte bli abstinent under amning…

Det händer mycket nu!

Till min stora sorg är jag för tillfället kolhydratknarkare. Men jag försöker hålla mig så hälsosamt knarkande jag kan, och framförallt inte stressa upp mig för det, utan gilla läget, och tar bara i nödfall till det jag mår allra minst illa av – mjölkchoklad med daim. Har hållt mig ifrån nöd-chokladen över en vecka nu. Sen är den stora frågan hur hälsosamt det är med fruktfil. Enligt en kommentar hos dagens kostdoktor är det typ utspädd mjölk med socker socker socker och en massa ris-stinna förtjockningsmedel (läs:socker)… Men jag läste på Skånemejeriers Blåbärsfil och där stod sockret sist och enda förtjockningsmedlet, om jag inte minns fel, var pektin, vilket väl behövs ”mot” blåbären, som det ska vara 3% av. Nåväl, jag blandar fruktfilen med gammeldags filmjölk dvs fullfet, så att jag bara får lite fruktsmak och det inte blir för strävt. Maken kom tyvärr hem med Arlas motsvarighet igår och där stod sockret på andra plats och innehållsförteckningen var nerlusad med annat än ”bär” och ”mjölk”.

Jag har gjort ett par försök att kliva tillbaka till min vanliga kost, försiktiga steg. Igår mådde jag toppen vid uppstigning, nästan som vanligt, och ville inte ha frukost förrän vanlig tid runt lunch. Då valde jag ägg-makrill. 2 timmar senare slog illamåendet till igen med full kraft. Bebis var missnöjd! Hade suttat och smakat på frukosten, men hittade inte sina kolisar. Bara att börja sörpla fil igen. Det blir inga mängder på en dag, 2-3 dricksglas sammanlagt på en hel eftermiddag-kväll. Enligt rekommendationerna 😉 ska man äta 5 dl mejeriprodukter om dan när man är gravid, så jag kan ju för en gångs skull följa SLVs råd… haha… Idag har jag ätit tunnbröd med ägg, vilket brukar funka bättre, men inte mättar alls lika bra, så om 2 timmar ska man börja se sej om efter mat igen. Det är så utmattande att plötsligt ha ett liv som kretsar kring vad jag ska stoppa i munnen nästa gång och när jag måste göra det för att inte bli grön i fejset… Jag som haft det så lugnt och skönt i 4 år!!

I brist på egen insats peppar jag mig med allt som händer i media just nu, och det är riktigt trevligt och positivt! Det börjar bli mer och mer fokus på ”naturlig mat utan onödiga tillsatser”, vilket är betydligt lättare att argumentera med folk om. Vem vill egentligen äta ”light” med en innehållsförteckning som är kilometerlång med substitut för att skapa den riktiga maten, som kanske står bredvid i hyllan, då utan det magiska ”nyckelhålet”. Gillade en annan kommentar hos Kostdoktorn som undrade varför lätt-falukorven hade nyckelhål när inte lövbiff har det? Om man nu jagar fett då. Vad innehåller lättfalukorven istället för kött och fett? Är det någon som _tänker_? NU var det längesen jag tittade efter nyckelhål, och inte ens när jag gjorde det var jag frälst, eftersom jag visste att jag inte mådde bra av den maten. Att gå omkring och ständigt vara hungrig medans man tuggar stallbås… Nääää…

Har du inte hängt med är det dags att kika förbi hos Kostdoktorn, som gjort ett par TV-debattframträdanden senaste tiden av det roligare slaget. Särskilt roligt att se vem som är lugn, saklig och påläst och vem som står och gapar halvt hysteriskt i falsett… Börjar vara slut på argument och övertygelse snart och dags att göra om göra rätt nästa gång? Just sayin…

Ligger lite lågt

Precis när jag kört igång den här rena matbloggen kände jag inte alls lust att matblogga – och hade inte riktigt tid heller, eftersom mitt bröllop stod för dörren.

Nu ligger jag lite lågt för att jag har och har haft en hel del jobb och min fritid räcker inte till riktigt allt jag skulle vilja. Men det är kanske någon som undrar hur det går för mej, så jag skriver en liten lägesrapport iallafall.

LCHF är en toppenrutin nu, och maken är helt med på mitt tåg, även om han käkar sina kolisar vid sidan om. Han har t.o.m. inte köpt hem nytt margarin att steka i – kanske kanske kan det bli smör för hela slanten nu. *hoppas hoppas* Viss förändring tar tid. Han är hyfsat normalviktig och har ett kroppsarbete, så han har ingen anledning att lägga om sin kost, och det är inget jag ”begärt” heller. Däremot kaaanske hans psoriasis kunde bli hjälpt lite, eftersom jag sett rapporter om att lchf även funkar på det. Men förändring har alltid tagit tid för kära maken, så jag pushar inte. Är han redo är han, annars får han vara. Det äts betydligt mindre snacks och tomma kolhydrater i huset iallafall, även om det blev en hel del sånt över efter bröllopet. Det händer att jag ”smakar” en näve ostbågar, och för inte allt för länge sedan stoppade jag av någon outgrundlig anledning ett vingummi i käften, men det spottade jag ut lika snabbt igen – fy bövelen vad det smakade otäckt. Jag har aldrig gillat vingummi, men nu gör jag det VERKLIGEN INTE!

För egen del har jag skippat mät- och vägdagar. På prov. Stressen runt bröllopet satte sej direkt på buken – jag nästan såg hur magen växte just då några veckor! Men nu är jag på väg neråt igen och känner hur stressen rinner av mej. Jag måste bara bevara den fina ”hormonsagan” ur Kifs form, som hjälper mej mycket att inte stressa upp mej för vikten längre. Jag kommer att gå ner så småningom, men jag är och har alltid varit extremt känslig för hormonförändringar i kroppen…

”Kroppen lagrar fett med hjälp av hormoner, insulin och kortisol är två av dem. Kung kortisol regerar mittenbiten på kroppen. Minsta stress gör att kungen håller hårt i reserverna och gärna lagrar in extra för att ha i onda tider. För att vagga in kungen i säkerhet ska man se till att han verkligen litar på att han alltid kommer att få det han behöver. Det gäller alltså att föda och göda honom genom smör, kokosolja, fet fisk och fett kött! Minsta tecken på svält och han håller hårt i reserven och efter en svältkur så kommer han att hålla väldigt väldigt hårt på allt han har och dessutom kommer han att lagra in allt han bara kan för att ha nästa gång det blir svält.”

Söt förklaring av lizaohman 12/6-2009 kif

Jag sitter alltså fortfarande fast på min platå viktmässigt – den jag trodde släppte i våras. Nu har jag kommit till ett stadie när jag mår så bra och känner mej så pigg och frisk i kroppen att det faktiskt inte gör något att jag väger som jag gör. Mina former är fasta och fina, även om jag är stor fortfarande. Jag har minskat från storlek 54 till undre delen av 50 och är snart nere i hyfsat normala klädstorlekar. Det är detta jag kikar på när jag misströstar på vågen. Och brudklänningen fick läggas in REJÄLT mellan slutet av april och slutet av juni när jag var där för ändringarna. Sen fick vi lik förbaskat tråckla in den uppikring på bröllopsdagen för att den blivit för stor runt tuttarna på bara en månad…

Det var ett tag sedan jag hade en trötthetsperiod, men jag har en teori om detta också. Många talar om att man med LCHF läker ut gammal misshandel av kroppen, framförallt organen. Mina trötthetsperioder har varit ganska cykliska, med en magisk trea inblandad, typ var tredje månad och kan hålla i sej 3 veckor. Jag tror att kroppen då antingen vilar efter en jobbig period ELLER att den jobbar för fullt med läkning, förbränning och allmän fixning, att energin inte räcker till något annat. Men när jag kikar på hur jag mådde förr, när jag alltid gick i någonslags halvkoma och inte orkade gå några längre sträckor, var helt slut efter en dag på stan – i normalfallet – så är trötthetsperioderna en helt annan sak.

Matmässigt är jag periodare. Ibland har jag en period när det blir blomkål i någon form varje dag, ibland är det mycket äggröra och sånt till maten, ibland har jag ingen matlust alls, och då spelar det inte så stor roll vad som ligger på tallriken, bara det är fett och protein i någon form. Gott är det ju alltid ändå.

En period med smörstekt färsk grön sparris är väl på väg att ta slut nu – det försvinner väl snart från butikernas hyllor. Tänk att jag gått i så många år och varit rädd för färsk sparris, för att alla sagt att dom är trådiga och meckiga att tillaga. Fick tipset att bara bryta stjälken (tror det kommer från goa mat-Tina ursprungligen – jag är såklart lokalpatriot!!), så går den av där den är färsk, och man slänger bort det torra-trådiga. Sen bara steker man den i smör i ett stekjärn ett par minuter. Värsta goda tillbehöret!! Mums!

Jag har förresten förberett för ett oxrullad-recept här, så håll utkik…

Flyttat min matblogg

Nu börjar det vara dags att samla allt på ett ställe. Jag har varit skeptisk till att ha en separat matblogg, eftersom jag har en djurpratsblogg som är ”bortglömd” (=jag glömmer skriva i den). Egentligen vill jag har allt på ett ställe som rör mitt liv, och kanske kommer jag att dubbelposta? Jag vet inte.

Nu har jag iallafall fört över alla mina matinlägg hit och börjat fylla ut med lite länkar och sånt. Jag plockade även in den lilla snutt matblogg jag sparade ner från GIviktkoll när jag började blogga mer publikt. Mina nybörjartankar är både preskriberade, lätt redigerade från de mest privata funderingarna och kan kanske vara till nytta för någon annan som börjar och går igenom samma sak. Unikt material aldrig tidigare publicerat alltså!! =OD Jag har inte fört över några kommentarer – de finns ju kvar på blogg.se-sidan.

Jag har taggat upp inläggen efterhand som jag flyttat dom, och lägger märke till att PLATÅ är det som skriker högst! *fnissar* Platån hos mej är snarare regel än undantag, men nu när jag kikat igenom alla mina dagboksinlägg sedan jag började har jag varit på ganska många platåer, även om denna förbannade 100-strecksplatån aaaaldrig vill ge med sej.

Den är också en av anledningarna till att jag inte skrivit så mycket på sista tiden. Jag ”maler på” helt enkelt. Ätandet går bra, jag får bara beröm av min matcoach, som jag anlitat på 3 månaders basis för att pepptalka ner från platån. Hon kan inte begripa varför jag inte minskar i vikt heller. Senaste ordinationen är att prova att ”skaka om”, en rak kontraordination från den för ett par veckor sen att låta kroppen få så lite förändring som möjligt för att inte skrämmas till lagring. Jag ska nu äta jordgubbar varje dag i 2 veckor (inte bara!!), så får vi se om den ökade mängden kolisar från bra kolis-källor kan sprattla till det lite så jag kanske lämnar det tresiffriga för gott!

Jag har även börjat med fotodagbok för att kunna visa Anna hur mina portioner ser ut, inte bara mått och vikter från Min mat.

Varför hamnar man på en platå?

Det finns massor med förklaringar (och ursäkter?). Här är några av dom jag känner för:

Jag har plockat bort över 10 kilos vikt från min kropp. Psyket hänger inte med, och även om jag ständigt skruvar och modifierar mitt matintag enligt olika teorier och rekommendationer är det mentala fortfarande är inställt på 10 kilo mer. Portionerna blir kanske onödigt stora, mättnaden lite mer än nödvändigt…? Visserligen bränner man fett när man äter fett, men sedan finns det en massa andra mekanismer i kroppen också – långt fler än vi nånsin kan begripa allas samband. Bl.a. lär lite för mycket protein vara fettbildande enligt LCHF-teorierna – så som jag kämpat med mina proteinstaplar på GIviktkoll! Nu har jag inriktiningen på fett istället. Jag går inte upp, så fettet är inte fel – det är bara lagret som ska börja brännas.

Jag minskar i omfång kontinuerligt och får numera MASSOR med kommentarer om hur det SYNS! Jag ser det till och med själv! Framförallt känner jag det! Inga valkar under armarna som tar emot när man rör sej. Den där stora hängande magen som inte har ändrat mycket mer än en decimeter i omkrets (herregud, en decimeter är jättemycket! Och från storlek 54 till undre delen av 50 har jag också minskat) är numera ”bara” en valk – vecket under är borta – det är helt magiskt! Så även om vikten inte vill ge med sej, vågen tjurar så märker jag ju att det händer massor med kroppen!

Sedan har vi det där med energin. Vissa tror att det finns ett cykliskt förlopp, och jag är nästan benägen att hålla med. Jag har haft ett par perioder när jag är monstruöst trött. Nu har jag aldrig varit gravid, men jag kan tänka mej att den första graviditetstiden när det är soffläge som gäller känns ungefär såhär. Ingen som helst soppa i benen på promenaderna, bara total koma på kvällarna, tungt och jobbigt på jobbet om dagarna. Sover bra, men är bara så trött i hela kroppen. Detta stadiet har jag genomgått ungefär 2 månader nu och är troligen ute från igen. Det är även stressrelaterat, för jag har haft en period med mycket jobb (och lite stresskoma), men jag tror att det även är kroppens sätt att reagera på hormonella förändringar av olika slag. Nu känner jag mej stark och pigg igen, och jag kan ösa på på morgonpromenaden med tryck i uppförsbackarna också.

Vill ni se en platå?

Jag har sagt förr att platån nog gett med sej, när jag varit under 102, men inte förrän nu när viktminskningen så här tydligt satt fart igen vågar jag säga att platån verkligen verkligen släppt.

Det är väldigt tydligt att LCHF är en hormonstyrd viktminskningsmetod också, för där jag har det värsta ”flimret” hade jag även störningar i menscykeln (utebliven mens i november), som nu är tillrättade igen.

Imorse fick jag min belöning – vågen visade BARA 9or!! Jag är på tvåsiffrigt! *Hoppar och skuttar av glädje och lättnad!*
Nu hoppas jag min kurva ska fortsätta lika snyggt neråt iallafall 10 kilo till innan jag stannar på nästa platå. För platåer räknar jag med – de behöver kroppen för att ladda om och vänja sej, och min hjärna också för den delen.

12 kilo på ett år är en perfekt viktminsknings-takt för hållbar vikt tror jag.

Måste bara länka vidare till några bra inlägg jag gick förbi på bloggrundan igår:

Kommentarer om rapport om isodieten från Expressen >>
Du behöver ALDRIG acceptera att gå hungrig om du testar LCHF – jag LOVAR!!!
Jag äter och längtar (inte hungrigt längtande, utan varma tankar) till nästa mål med god mättande mat! 5 av 7 dar i veckan tänker jag inte ens på mitt matliv, och de andra dagarna är det bara positiva tankar om hur bra det går, och hur gott jag äter och hur fin jag blir! Inspirations- och peppdagar helt enkelt.

En intressant vetenskaplig vinkling av hela kostdebatten >>
Jag brukar inte lägga mej i och prata så mycket om detta offentligt här i bloggen (även om jag hänger med i bloggosfären och läser en del), eftersom jag inte är intresserad av en diskussion själv – det sköter andra så bra. Jag har gjort mitt val och trivs bra med det, framför allt för att det funkar så bra med min kropp och min kunskap om hur vi fungerar.

Jag har haft ett par bekanta som kommit och triumferande rapporterat om den senaste ”rapporten” i media om att det kvittar vilken metod man använder. De spännande slutsatsen de hade tolkat var att ingen hade gått ner mer än 4 kilo. Jag tyckte såklart detta lät ganska märkligt, men fick snart svar runt om i diverse viktbloggar (länk till Kostdoktorn ovan). För det första ingick inte en enda lågkolhydratmetod i studien, så det var alltså inte ”alla”. För det andra var dom 4 kilona en snittviktminskning som tolkats som det passade. Men viktigast av allt tycker jag ändå är att jag inte bryr mej det minsta om hur mycket man minskar i vikt under en s.k. diet. Det är aldrig någon som sagt att man inte går ner i vikt av lågkalori-och-träna-som-besatt-dieterna heller. Det intressanta är det långa perspektivet och hälsoaspekten! Hur MÅR man under tiden, och hur många klarar av att skapa en livsstil och en kosthållning som är hållbar i längden, som gör att du håller vikten utan att behöva banta/börja om/ta nya tag stup i kvarten? Fast jag måste erkänna att det är lite spännande att folk känner sej så hotade av min lyckade viktminskning att de behöver komma och trycka upp tidningarnas snedvridna rapportering i fejset på mej. Det är tur att jag inte tar åt mej! Jag förklarar detta eftersom tanken slog mej när jag ändå pratade om kostdebatten, ifall ni är flera som ”köpte” rapporteringen och började tänka att ”det spelar ändå ingen roll, för det sa tidningarna”.

Jag rekommenderar kanske inte LCHF till alla, även om säkert många mår bra av det. Däremot rekommenderar jag det till oss som är rejält överviktiga och ”har försökt allt”, eftersom hälsovinsterna är så tydliga direkt. Jag läste en inne på GIviktkoll som bara tappat 5 kilon, men redan hade blivit av med spökande knän, värkande leder och oförklarliga eksem under fötterna, som sjukvården inte klarat att diagnostisera. Hon satte ord på mina egna tankar och känslor. Sömnen blir bättre och oförklarlig småvärk här och där försvinner när blodsockerkruvan inte svänger och ger ständig belastning på hela systemet med sitt på och av. Jag såg att en av mina besökare inte led av svängande blodsocker och påpekade att det är individuellt. Självklart är det det! Man tar till sej om man vill och känner igen sej – gör man inte det, behöver man inte försvara sej – vi är alla olika. Jag känner ofta igen mej i andras berättelser, så jag misstänker att någon känner igen sig i min historia och kanske blir inspirerad.

Ett par aber som är viktiga att känna till:
Har du jojo-bantat eller kaloribantat mycket och är ”fettskrämd” tar det tid innan kroppen hänger med på att bränna fett. Den är van att lagra allt den får efter år av fettsnål kost. Du går kanske inte ner ett hekto eller centimeter på flera månader. Tillräckligt för att tjura ur och säga att det inte funkar om man bara har fokus på siffrorna på vågen. Känn efter hur du mår och fundera på om det inte trots allt är värt att köra på ett tag till – det kan ju funka.

Flåset KAN ta tid att få upp. Jag gick mina morgonpromenader hela våren 2008 och undrade när jag skulle känna mej så där stark och konditionsfylld som jag gjort tidigare gånger jag tagit tag i promenerandet. Det tog mej cirka 3 månader innan jag kände att jag kunde ”ösa på” utan att känna mej svag. Jag var inte på något vis utmattad eller genomsvett innan, men det kändes som om man gick i sirap och kroppen inte riktigt svarade. Det kan ta tid för hjärnan att acceptera att den ska jobba med annat bränsle än den snabba glukosen du sätter i dej med kolhydraterna.

Låt inte detta skrämma er, utan se det bara som information och förklaring till varför det kanske inte funkar som mirakelkur eller tappa kilon med rekordfart-metod.

Hejdå mjöl

Kommer ni ihåg mina burkar? Nä, jag ska inte sälja dom – det bor fler i det här huset. Men det är inte många av dom på den här bilden jag har nytta av idag i min matlagning.

Nu har jag kört olika varianter av GI i 10 månader. 10 kilo har jag tappat, sedan tog det stopp, kroppsligt och mentalt, eftersom jag närmade mej 100-kilosgränsen. Har även haft spök med hormonerna (förhoppningsvis tillrättat nu) och senaste två månaderna stress och sorg, som allt är faktorer för att hindra viktminskningen.

Helgerna har varit aktiva senaste tiden med diverse kalas, och det är alltid svårt att åka bort och inte själv få bestämma maten. Alla krockar är mitt eget ansvar, även om det svider att höra folk säga ”klart du ska ha lite potatis” eller ”man kan ju inte hålla på och specialanpassa allt”. Jag tycker det är jobbigt att ringa innan och kolla vad det blir för mat, så oftast struntar jag i det och hoppas på det bästa, att det går att låta bli att äta visa delar utan att det märks allt för tydligt att man väljer bort sånt man inte mår så bra av.

Det förvånar mej lite att det är så lite respekt för mitt val, men det hänger säkert ihop med min egen halvtaskiga självkänsla på mat-och-vikt-planet. Jag ber säkert om att bli lite fnyst åt, inte riktigt tagen på allvar eller missförstådd – och just idag kan jag väl göra ett undantag…? Hade jag varit allergisk hade ingen ifrågasatt. Hade jag valt att bli vegetarian hade folk tyckt jag var konstig och kanske lite jobbig, men ingen hade ifrågasatt. Jag har ”bara” valt bort kolhydrater i min mat, som oftast ”ligger vid sidan om” iallafall, eller lätt kan läggas där, så jag borde inte vara så besvärlig. Men jag brukar be om ursäkt och säga att jag kanske är lite besvärlig, och då håller man såklart med! Jag ska inte ge folk såna idéer!

Men jag har gjort det svårt för mej själv genom att proväta offentligt också. I lördags på släktkalaset hoppade jag t.ex. över de stora brödbitarna och åt bara pålägget, med värdinnas nådiga tillstånd, men provsmakade en liten bit tårta. Hade jag kollat innan hade jag säkert utan knussel kunnat fått mitt ”pålägg” på en liten delikattesstallrik bredvid och sluppit skämmas över att skrapa bort pålägget från snittarna som en annan tjurig unge. Jag lär mej väl med tiden.

Socker tål jag lite bättre än mjöl. Jag kan alltså proväta en liiiten bit tårta om den har mycket vispad grädde på sej. Den vispade grädden dämpar blodsocker-ruschen (finns säkert någon GI-förklaring på detta), så det går bra. Jag kan även äta liiite godis utan att bli risig. Ett par zoo-apor märker jag inte av någon effekt av. Men stoppar jag i mej en macka lägger sej brödet som en stor klump i magen, jag får magknip och tarmarna stannar av. Samma med pasta. Ris och potatis vet jag inte hur jag mår av, för det har jag valt bort helt, och inte testätit på länge.

Jag KAN såklart äta precis allt jag åt förr och hoppa på den matvägen igen. Jag ska bara ta mej över övergångsbesvären när jag vänjer kroppen vid kolhydrater igen. Saken är den att jag vill i dagsläget inte äta kolhydrater regelbundet, eftersom jag mår så himla bra utan dom! Jag visste knappt att jag mådde dåligt innan jag började må bra! Alla ”småkrämpor” med småvärk i fingerleder i vad jag trodde var begynnande reumatism (hade reumatisk feber som barn och har väntat på ”återfall” med åldern) och andra småkrämpor lyser med sin frånvaro. Jag trodde såklart som alla andra att man ska ha lite småkrämpor när man börjar bli äldre – men nu vet jag att jag inte behöver ha det, så varför ska jag välja det då?

Äpplekaka med vaniljsås åt jag för ett par helger sedan. De syrliga äpplena brukar gå ganska bra, och är det vaniljvisp till funkar det hyfsat utan en massa känningar. Men inte den här gången. Jag fick ont i händer och fötter, alla småleder, som kändes vätskefyllda och ömmade. Det började även ”krypa” i benen och jag fick en oroskänsla i magen. Sedan var det stopp i magen 2-3 dar igen innan jag var tillbaka på banan. Som ni förstår är helgsyndande inget hållbart alternativ, så jag ska göra mitt bästa för att undvika det ett tag framöver nu. Men det blir nog svårt för det är scrap-grejer inplanerat flera helger i vår. Frukostbufféer på hotellen är inga problem, det är värre med lunch, middag och mellanmål. Men det får lösa sej det också. Jag fick lite peptalk av käraste Virre i förmiddags så jag vågade maila en specialanpassning för helgens mat – men det var jobbigt och svårt även om jag ska till vänner som varit med hela resan, respekterar och förstår.

Jag säger farväl till mjöl iallafall nu. Iallafall för en överskådlig framtid. Jag trivs och mår bäst utan mjölmat.

Saknar mina promenader

pict0029_25500757Här är nyårsmenyn – notera den avancerade dukningen! *ASG*
Förrätten bestod av avocado med räksallad (toast med räksallad för mannen). Avocadon var köpt i sista minuten och stenhård, men god ändå.
Varmrätten plankstek av oxfilé – en god tradition. Jag hade uppfrästa kokta brysselkålar och hela burksvampar på min, och potatismoset såklart utbytt mot blomkålsmos. Moset var lite rinnigt – nästa gång det ska spritsas får man kanske ”krama ur” överflödig grädde i en sikt eller något för att spritsa det snyggare.
Till efterrätt åt vi min mandelparfait, som i originalreceptet innehåller 1 dl florsocker. Jag skippade det bara, och gjorde en chokladsås att ringla över på 70%ig choklad och lite grädde.

Foten är läkt nu i stort sett, men det var segdraget denna gången. Imorgon börjar vardagen, och jag ska göra ett försök på en morgonpromenad. Jag har fortfarande tillfälliga känningar, så jag ska ta det lite försiktigt så det inte blossar upp igen.

Jag har varit med i GI-Annas julkampen och kan iallafall konstatera att jag inte lagt på mej några bestående julkilo. Fluffade upp direkt efter polly- och skumtomtedagen, som jag nog skrev, vilket sammanlagt resulterade i 3 kilo plus på vågen – kvällsvikt med det värsta resultatet. Urdumt att väga mej på kvällen och jämföra med fastemorgonvikter! Vill man må dåligt kan man ju roa sej med sådana tilltag. Jag skippade vågen förutom en snabbcheck häromdan för att kolla läget, och idag var jag tillbaka på ett par hekto under den vikt jag vägde in mej på i början av julkampen, dvs ungefär min berömda och ompysslade platåvikt.

Under januari ska jag fortsätta som jag gjort hittills. Jag älskar den här maten. Det är ingen ”kamp” och inga uppoffringar (längre – jag saknar inga kolisar nu), så jag har ingen anledning att ”ge upp” och hoppa tillbaka till gamla ovanor. Motionsjusteringar blir det inte tal om utöver wii-förändringen (+ ev. fit när det nu flyttar hit) från min tidigare motion. Har förstått att det inte gör någon skillnad i den här omfattningen iallafall, och att ”det enda” mina morgonpromenader gör för nytta är ökat välbefinnande och en hälsoeffekt – för viktminskningens del spelar det ingen roll. Att försöka tvinga mej till andra, tuffare motionsformer för att man ”ska” träna tufft och hårt och svettigt tror jag inte funkar i längden för mej – jag hoppas däremot att jag på sikt ska få lust att motionera hårt och svettigt lite mer. Jag inbillar mej att det kan dyka upp med mindre kilon att släpa runt på.

För att ta mej förbi platån ska jag trimma lite på vissa beståndsdelar i maten. Inte mandel lika ofta (det ökar mitt sug också), inte mjölk till maten, som det slentrianmässigt blivit lite mycket av i jul, och ägg på kvällen istället för ost som enligt uppgift kan vara en bov till sega platåer ihop med mjölken. Sen ska jag försöka hitta någon mental träning för att övertyga mej själv om att jag vill gå ner i vikt, så jag släpper den mentala spärren att passera hundrastrecket. Jag vet att den finns där och ställer till med mer än jag kan föreställa mej – frågan är hur jag plockar bort den. Affirmationer ska testas. Ska rådfråga min prattant också när hon är tillbaka ”på jobbet”. Sedan ska jag såklart ha tålamod också! =OD

Sida 1 av 3

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén