Saras matblogg

Ligger lite lågt

Precis när jag kört igång den här rena matbloggen kände jag inte alls lust att matblogga – och hade inte riktigt tid heller, eftersom mitt bröllop stod för dörren.

Nu ligger jag lite lågt för att jag har och har haft en hel del jobb och min fritid räcker inte till riktigt allt jag skulle vilja. Men det är kanske någon som undrar hur det går för mej, så jag skriver en liten lägesrapport iallafall.

LCHF är en toppenrutin nu, och maken är helt med på mitt tåg, även om han käkar sina kolisar vid sidan om. Han har t.o.m. inte köpt hem nytt margarin att steka i – kanske kanske kan det bli smör för hela slanten nu. *hoppas hoppas* Viss förändring tar tid. Han är hyfsat normalviktig och har ett kroppsarbete, så han har ingen anledning att lägga om sin kost, och det är inget jag ”begärt” heller. Däremot kaaanske hans psoriasis kunde bli hjälpt lite, eftersom jag sett rapporter om att lchf även funkar på det. Men förändring har alltid tagit tid för kära maken, så jag pushar inte. Är han redo är han, annars får han vara. Det äts betydligt mindre snacks och tomma kolhydrater i huset iallafall, även om det blev en hel del sånt över efter bröllopet. Det händer att jag ”smakar” en näve ostbågar, och för inte allt för länge sedan stoppade jag av någon outgrundlig anledning ett vingummi i käften, men det spottade jag ut lika snabbt igen – fy bövelen vad det smakade otäckt. Jag har aldrig gillat vingummi, men nu gör jag det VERKLIGEN INTE!

För egen del har jag skippat mät- och vägdagar. På prov. Stressen runt bröllopet satte sej direkt på buken – jag nästan såg hur magen växte just då några veckor! Men nu är jag på väg neråt igen och känner hur stressen rinner av mej. Jag måste bara bevara den fina ”hormonsagan” ur Kifs form, som hjälper mej mycket att inte stressa upp mej för vikten längre. Jag kommer att gå ner så småningom, men jag är och har alltid varit extremt känslig för hormonförändringar i kroppen…

”Kroppen lagrar fett med hjälp av hormoner, insulin och kortisol är två av dem. Kung kortisol regerar mittenbiten på kroppen. Minsta stress gör att kungen håller hårt i reserverna och gärna lagrar in extra för att ha i onda tider. För att vagga in kungen i säkerhet ska man se till att han verkligen litar på att han alltid kommer att få det han behöver. Det gäller alltså att föda och göda honom genom smör, kokosolja, fet fisk och fett kött! Minsta tecken på svält och han håller hårt i reserven och efter en svältkur så kommer han att hålla väldigt väldigt hårt på allt han har och dessutom kommer han att lagra in allt han bara kan för att ha nästa gång det blir svält.”

Söt förklaring av lizaohman 12/6-2009 kif

Jag sitter alltså fortfarande fast på min platå viktmässigt – den jag trodde släppte i våras. Nu har jag kommit till ett stadie när jag mår så bra och känner mej så pigg och frisk i kroppen att det faktiskt inte gör något att jag väger som jag gör. Mina former är fasta och fina, även om jag är stor fortfarande. Jag har minskat från storlek 54 till undre delen av 50 och är snart nere i hyfsat normala klädstorlekar. Det är detta jag kikar på när jag misströstar på vågen. Och brudklänningen fick läggas in REJÄLT mellan slutet av april och slutet av juni när jag var där för ändringarna. Sen fick vi lik förbaskat tråckla in den uppikring på bröllopsdagen för att den blivit för stor runt tuttarna på bara en månad…

Det var ett tag sedan jag hade en trötthetsperiod, men jag har en teori om detta också. Många talar om att man med LCHF läker ut gammal misshandel av kroppen, framförallt organen. Mina trötthetsperioder har varit ganska cykliska, med en magisk trea inblandad, typ var tredje månad och kan hålla i sej 3 veckor. Jag tror att kroppen då antingen vilar efter en jobbig period ELLER att den jobbar för fullt med läkning, förbränning och allmän fixning, att energin inte räcker till något annat. Men när jag kikar på hur jag mådde förr, när jag alltid gick i någonslags halvkoma och inte orkade gå några längre sträckor, var helt slut efter en dag på stan – i normalfallet – så är trötthetsperioderna en helt annan sak.

Matmässigt är jag periodare. Ibland har jag en period när det blir blomkål i någon form varje dag, ibland är det mycket äggröra och sånt till maten, ibland har jag ingen matlust alls, och då spelar det inte så stor roll vad som ligger på tallriken, bara det är fett och protein i någon form. Gott är det ju alltid ändå.

En period med smörstekt färsk grön sparris är väl på väg att ta slut nu – det försvinner väl snart från butikernas hyllor. Tänk att jag gått i så många år och varit rädd för färsk sparris, för att alla sagt att dom är trådiga och meckiga att tillaga. Fick tipset att bara bryta stjälken (tror det kommer från goa mat-Tina ursprungligen – jag är såklart lokalpatriot!!), så går den av där den är färsk, och man slänger bort det torra-trådiga. Sen bara steker man den i smör i ett stekjärn ett par minuter. Värsta goda tillbehöret!! Mums!

Jag har förresten förberett för ett oxrullad-recept här, så håll utkik…

Flyttat min matblogg

Nu börjar det vara dags att samla allt på ett ställe. Jag har varit skeptisk till att ha en separat matblogg, eftersom jag har en djurpratsblogg som är ”bortglömd” (=jag glömmer skriva i den). Egentligen vill jag har allt på ett ställe som rör mitt liv, och kanske kommer jag att dubbelposta? Jag vet inte.

Nu har jag iallafall fört över alla mina matinlägg hit och börjat fylla ut med lite länkar och sånt. Jag plockade även in den lilla snutt matblogg jag sparade ner från GIviktkoll när jag började blogga mer publikt. Mina nybörjartankar är både preskriberade, lätt redigerade från de mest privata funderingarna och kan kanske vara till nytta för någon annan som börjar och går igenom samma sak. Unikt material aldrig tidigare publicerat alltså!! =OD Jag har inte fört över några kommentarer – de finns ju kvar på blogg.se-sidan.

Jag har taggat upp inläggen efterhand som jag flyttat dom, och lägger märke till att PLATÅ är det som skriker högst! *fnissar* Platån hos mej är snarare regel än undantag, men nu när jag kikat igenom alla mina dagboksinlägg sedan jag började har jag varit på ganska många platåer, även om denna förbannade 100-strecksplatån aaaaldrig vill ge med sej.

Den är också en av anledningarna till att jag inte skrivit så mycket på sista tiden. Jag ”maler på” helt enkelt. Ätandet går bra, jag får bara beröm av min matcoach, som jag anlitat på 3 månaders basis för att pepptalka ner från platån. Hon kan inte begripa varför jag inte minskar i vikt heller. Senaste ordinationen är att prova att ”skaka om”, en rak kontraordination från den för ett par veckor sen att låta kroppen få så lite förändring som möjligt för att inte skrämmas till lagring. Jag ska nu äta jordgubbar varje dag i 2 veckor (inte bara!!), så får vi se om den ökade mängden kolisar från bra kolis-källor kan sprattla till det lite så jag kanske lämnar det tresiffriga för gott!

Jag har även börjat med fotodagbok för att kunna visa Anna hur mina portioner ser ut, inte bara mått och vikter från Min mat.

Varför hamnar man på en platå?

Det finns massor med förklaringar (och ursäkter?). Här är några av dom jag känner för:

Jag har plockat bort över 10 kilos vikt från min kropp. Psyket hänger inte med, och även om jag ständigt skruvar och modifierar mitt matintag enligt olika teorier och rekommendationer är det mentala fortfarande är inställt på 10 kilo mer. Portionerna blir kanske onödigt stora, mättnaden lite mer än nödvändigt…? Visserligen bränner man fett när man äter fett, men sedan finns det en massa andra mekanismer i kroppen också – långt fler än vi nånsin kan begripa allas samband. Bl.a. lär lite för mycket protein vara fettbildande enligt LCHF-teorierna – så som jag kämpat med mina proteinstaplar på GIviktkoll! Nu har jag inriktiningen på fett istället. Jag går inte upp, så fettet är inte fel – det är bara lagret som ska börja brännas.

Jag minskar i omfång kontinuerligt och får numera MASSOR med kommentarer om hur det SYNS! Jag ser det till och med själv! Framförallt känner jag det! Inga valkar under armarna som tar emot när man rör sej. Den där stora hängande magen som inte har ändrat mycket mer än en decimeter i omkrets (herregud, en decimeter är jättemycket! Och från storlek 54 till undre delen av 50 har jag också minskat) är numera ”bara” en valk – vecket under är borta – det är helt magiskt! Så även om vikten inte vill ge med sej, vågen tjurar så märker jag ju att det händer massor med kroppen!

Sedan har vi det där med energin. Vissa tror att det finns ett cykliskt förlopp, och jag är nästan benägen att hålla med. Jag har haft ett par perioder när jag är monstruöst trött. Nu har jag aldrig varit gravid, men jag kan tänka mej att den första graviditetstiden när det är soffläge som gäller känns ungefär såhär. Ingen som helst soppa i benen på promenaderna, bara total koma på kvällarna, tungt och jobbigt på jobbet om dagarna. Sover bra, men är bara så trött i hela kroppen. Detta stadiet har jag genomgått ungefär 2 månader nu och är troligen ute från igen. Det är även stressrelaterat, för jag har haft en period med mycket jobb (och lite stresskoma), men jag tror att det även är kroppens sätt att reagera på hormonella förändringar av olika slag. Nu känner jag mej stark och pigg igen, och jag kan ösa på på morgonpromenaden med tryck i uppförsbackarna också.

Vill ni se en platå?

Jag har sagt förr att platån nog gett med sej, när jag varit under 102, men inte förrän nu när viktminskningen så här tydligt satt fart igen vågar jag säga att platån verkligen verkligen släppt.

Det är väldigt tydligt att LCHF är en hormonstyrd viktminskningsmetod också, för där jag har det värsta ”flimret” hade jag även störningar i menscykeln (utebliven mens i november), som nu är tillrättade igen.

Imorse fick jag min belöning – vågen visade BARA 9or!! Jag är på tvåsiffrigt! *Hoppar och skuttar av glädje och lättnad!*
Nu hoppas jag min kurva ska fortsätta lika snyggt neråt iallafall 10 kilo till innan jag stannar på nästa platå. För platåer räknar jag med – de behöver kroppen för att ladda om och vänja sej, och min hjärna också för den delen.

12 kilo på ett år är en perfekt viktminsknings-takt för hållbar vikt tror jag.

Måste bara länka vidare till några bra inlägg jag gick förbi på bloggrundan igår:

Kommentarer om rapport om isodieten från Expressen >>
Du behöver ALDRIG acceptera att gå hungrig om du testar LCHF – jag LOVAR!!!
Jag äter och längtar (inte hungrigt längtande, utan varma tankar) till nästa mål med god mättande mat! 5 av 7 dar i veckan tänker jag inte ens på mitt matliv, och de andra dagarna är det bara positiva tankar om hur bra det går, och hur gott jag äter och hur fin jag blir! Inspirations- och peppdagar helt enkelt.

En intressant vetenskaplig vinkling av hela kostdebatten >>
Jag brukar inte lägga mej i och prata så mycket om detta offentligt här i bloggen (även om jag hänger med i bloggosfären och läser en del), eftersom jag inte är intresserad av en diskussion själv – det sköter andra så bra. Jag har gjort mitt val och trivs bra med det, framför allt för att det funkar så bra med min kropp och min kunskap om hur vi fungerar.

Jag har haft ett par bekanta som kommit och triumferande rapporterat om den senaste ”rapporten” i media om att det kvittar vilken metod man använder. De spännande slutsatsen de hade tolkat var att ingen hade gått ner mer än 4 kilo. Jag tyckte såklart detta lät ganska märkligt, men fick snart svar runt om i diverse viktbloggar (länk till Kostdoktorn ovan). För det första ingick inte en enda lågkolhydratmetod i studien, så det var alltså inte ”alla”. För det andra var dom 4 kilona en snittviktminskning som tolkats som det passade. Men viktigast av allt tycker jag ändå är att jag inte bryr mej det minsta om hur mycket man minskar i vikt under en s.k. diet. Det är aldrig någon som sagt att man inte går ner i vikt av lågkalori-och-träna-som-besatt-dieterna heller. Det intressanta är det långa perspektivet och hälsoaspekten! Hur MÅR man under tiden, och hur många klarar av att skapa en livsstil och en kosthållning som är hållbar i längden, som gör att du håller vikten utan att behöva banta/börja om/ta nya tag stup i kvarten? Fast jag måste erkänna att det är lite spännande att folk känner sej så hotade av min lyckade viktminskning att de behöver komma och trycka upp tidningarnas snedvridna rapportering i fejset på mej. Det är tur att jag inte tar åt mej! Jag förklarar detta eftersom tanken slog mej när jag ändå pratade om kostdebatten, ifall ni är flera som ”köpte” rapporteringen och började tänka att ”det spelar ändå ingen roll, för det sa tidningarna”.

Jag rekommenderar kanske inte LCHF till alla, även om säkert många mår bra av det. Däremot rekommenderar jag det till oss som är rejält överviktiga och ”har försökt allt”, eftersom hälsovinsterna är så tydliga direkt. Jag läste en inne på GIviktkoll som bara tappat 5 kilon, men redan hade blivit av med spökande knän, värkande leder och oförklarliga eksem under fötterna, som sjukvården inte klarat att diagnostisera. Hon satte ord på mina egna tankar och känslor. Sömnen blir bättre och oförklarlig småvärk här och där försvinner när blodsockerkruvan inte svänger och ger ständig belastning på hela systemet med sitt på och av. Jag såg att en av mina besökare inte led av svängande blodsocker och påpekade att det är individuellt. Självklart är det det! Man tar till sej om man vill och känner igen sej – gör man inte det, behöver man inte försvara sej – vi är alla olika. Jag känner ofta igen mej i andras berättelser, så jag misstänker att någon känner igen sig i min historia och kanske blir inspirerad.

Ett par aber som är viktiga att känna till:
Har du jojo-bantat eller kaloribantat mycket och är ”fettskrämd” tar det tid innan kroppen hänger med på att bränna fett. Den är van att lagra allt den får efter år av fettsnål kost. Du går kanske inte ner ett hekto eller centimeter på flera månader. Tillräckligt för att tjura ur och säga att det inte funkar om man bara har fokus på siffrorna på vågen. Känn efter hur du mår och fundera på om det inte trots allt är värt att köra på ett tag till – det kan ju funka.

Flåset KAN ta tid att få upp. Jag gick mina morgonpromenader hela våren 2008 och undrade när jag skulle känna mej så där stark och konditionsfylld som jag gjort tidigare gånger jag tagit tag i promenerandet. Det tog mej cirka 3 månader innan jag kände att jag kunde ”ösa på” utan att känna mej svag. Jag var inte på något vis utmattad eller genomsvett innan, men det kändes som om man gick i sirap och kroppen inte riktigt svarade. Det kan ta tid för hjärnan att acceptera att den ska jobba med annat bränsle än den snabba glukosen du sätter i dej med kolhydraterna.

Låt inte detta skrämma er, utan se det bara som information och förklaring till varför det kanske inte funkar som mirakelkur eller tappa kilon med rekordfart-metod.

Hejdå mjöl

Kommer ni ihåg mina burkar? Nä, jag ska inte sälja dom – det bor fler i det här huset. Men det är inte många av dom på den här bilden jag har nytta av idag i min matlagning.

Nu har jag kört olika varianter av GI i 10 månader. 10 kilo har jag tappat, sedan tog det stopp, kroppsligt och mentalt, eftersom jag närmade mej 100-kilosgränsen. Har även haft spök med hormonerna (förhoppningsvis tillrättat nu) och senaste två månaderna stress och sorg, som allt är faktorer för att hindra viktminskningen.

Helgerna har varit aktiva senaste tiden med diverse kalas, och det är alltid svårt att åka bort och inte själv få bestämma maten. Alla krockar är mitt eget ansvar, även om det svider att höra folk säga ”klart du ska ha lite potatis” eller ”man kan ju inte hålla på och specialanpassa allt”. Jag tycker det är jobbigt att ringa innan och kolla vad det blir för mat, så oftast struntar jag i det och hoppas på det bästa, att det går att låta bli att äta visa delar utan att det märks allt för tydligt att man väljer bort sånt man inte mår så bra av.

Det förvånar mej lite att det är så lite respekt för mitt val, men det hänger säkert ihop med min egen halvtaskiga självkänsla på mat-och-vikt-planet. Jag ber säkert om att bli lite fnyst åt, inte riktigt tagen på allvar eller missförstådd – och just idag kan jag väl göra ett undantag…? Hade jag varit allergisk hade ingen ifrågasatt. Hade jag valt att bli vegetarian hade folk tyckt jag var konstig och kanske lite jobbig, men ingen hade ifrågasatt. Jag har ”bara” valt bort kolhydrater i min mat, som oftast ”ligger vid sidan om” iallafall, eller lätt kan läggas där, så jag borde inte vara så besvärlig. Men jag brukar be om ursäkt och säga att jag kanske är lite besvärlig, och då håller man såklart med! Jag ska inte ge folk såna idéer!

Men jag har gjort det svårt för mej själv genom att proväta offentligt också. I lördags på släktkalaset hoppade jag t.ex. över de stora brödbitarna och åt bara pålägget, med värdinnas nådiga tillstånd, men provsmakade en liten bit tårta. Hade jag kollat innan hade jag säkert utan knussel kunnat fått mitt ”pålägg” på en liten delikattesstallrik bredvid och sluppit skämmas över att skrapa bort pålägget från snittarna som en annan tjurig unge. Jag lär mej väl med tiden.

Socker tål jag lite bättre än mjöl. Jag kan alltså proväta en liiiten bit tårta om den har mycket vispad grädde på sej. Den vispade grädden dämpar blodsocker-ruschen (finns säkert någon GI-förklaring på detta), så det går bra. Jag kan även äta liiite godis utan att bli risig. Ett par zoo-apor märker jag inte av någon effekt av. Men stoppar jag i mej en macka lägger sej brödet som en stor klump i magen, jag får magknip och tarmarna stannar av. Samma med pasta. Ris och potatis vet jag inte hur jag mår av, för det har jag valt bort helt, och inte testätit på länge.

Jag KAN såklart äta precis allt jag åt förr och hoppa på den matvägen igen. Jag ska bara ta mej över övergångsbesvären när jag vänjer kroppen vid kolhydrater igen. Saken är den att jag vill i dagsläget inte äta kolhydrater regelbundet, eftersom jag mår så himla bra utan dom! Jag visste knappt att jag mådde dåligt innan jag började må bra! Alla ”småkrämpor” med småvärk i fingerleder i vad jag trodde var begynnande reumatism (hade reumatisk feber som barn och har väntat på ”återfall” med åldern) och andra småkrämpor lyser med sin frånvaro. Jag trodde såklart som alla andra att man ska ha lite småkrämpor när man börjar bli äldre – men nu vet jag att jag inte behöver ha det, så varför ska jag välja det då?

Äpplekaka med vaniljsås åt jag för ett par helger sedan. De syrliga äpplena brukar gå ganska bra, och är det vaniljvisp till funkar det hyfsat utan en massa känningar. Men inte den här gången. Jag fick ont i händer och fötter, alla småleder, som kändes vätskefyllda och ömmade. Det började även ”krypa” i benen och jag fick en oroskänsla i magen. Sedan var det stopp i magen 2-3 dar igen innan jag var tillbaka på banan. Som ni förstår är helgsyndande inget hållbart alternativ, så jag ska göra mitt bästa för att undvika det ett tag framöver nu. Men det blir nog svårt för det är scrap-grejer inplanerat flera helger i vår. Frukostbufféer på hotellen är inga problem, det är värre med lunch, middag och mellanmål. Men det får lösa sej det också. Jag fick lite peptalk av käraste Virre i förmiddags så jag vågade maila en specialanpassning för helgens mat – men det var jobbigt och svårt även om jag ska till vänner som varit med hela resan, respekterar och förstår.

Jag säger farväl till mjöl iallafall nu. Iallafall för en överskådlig framtid. Jag trivs och mår bäst utan mjölmat.

Saknar mina promenader

Här är nyårsmenyn – notera den avancerade dukningen! *ASG*
Förrätten bestod av avocado med räksallad (toast med räksallad för mannen). Avocadon var köpt i sista minuten och stenhård, men god ändå.
Varmrätten plankstek av oxfilé – en god tradition. Jag hade uppfrästa kokta brysselkålar och hela burksvampar på min, och potatismoset såklart utbytt mot blomkålsmos. Moset var lite rinnigt – nästa gång det ska spritsas får man kanske ”krama ur” överflödig grädde i en sikt eller något för att spritsa det snyggare.
Till efterrätt åt vi min mandelparfait, som i originalreceptet innehåller 1 dl florsocker. Jag skippade det bara, och gjorde en chokladsås att ringla över på 70%ig choklad och lite grädde.

Foten är läkt nu i stort sett, men det var segdraget denna gången. Imorgon börjar vardagen, och jag ska göra ett försök på en morgonpromenad. Jag har fortfarande tillfälliga känningar, så jag ska ta det lite försiktigt så det inte blossar upp igen.

Jag har varit med i GI-Annas julkampen och kan iallafall konstatera att jag inte lagt på mej några bestående julkilo. Fluffade upp direkt efter polly- och skumtomtedagen, som jag nog skrev, vilket sammanlagt resulterade i 3 kilo plus på vågen – kvällsvikt med det värsta resultatet. Urdumt att väga mej på kvällen och jämföra med fastemorgonvikter! Vill man må dåligt kan man ju roa sej med sådana tilltag. Jag skippade vågen förutom en snabbcheck häromdan för att kolla läget, och idag var jag tillbaka på ett par hekto under den vikt jag vägde in mej på i början av julkampen, dvs ungefär min berömda och ompysslade platåvikt.

Under januari ska jag fortsätta som jag gjort hittills. Jag älskar den här maten. Det är ingen ”kamp” och inga uppoffringar (längre – jag saknar inga kolisar nu), så jag har ingen anledning att ”ge upp” och hoppa tillbaka till gamla ovanor. Motionsjusteringar blir det inte tal om utöver wii-förändringen (+ ev. fit när det nu flyttar hit) från min tidigare motion. Har förstått att det inte gör någon skillnad i den här omfattningen iallafall, och att ”det enda” mina morgonpromenader gör för nytta är ökat välbefinnande och en hälsoeffekt – för viktminskningens del spelar det ingen roll. Att försöka tvinga mej till andra, tuffare motionsformer för att man ”ska” träna tufft och hårt och svettigt tror jag inte funkar i längden för mej – jag hoppas däremot att jag på sikt ska få lust att motionera hårt och svettigt lite mer. Jag inbillar mej att det kan dyka upp med mindre kilon att släpa runt på.

För att ta mej förbi platån ska jag trimma lite på vissa beståndsdelar i maten. Inte mandel lika ofta (det ökar mitt sug också), inte mjölk till maten, som det slentrianmässigt blivit lite mycket av i jul, och ägg på kvällen istället för ost som enligt uppgift kan vara en bov till sega platåer ihop med mjölken. Sen ska jag försöka hitta någon mental träning för att övertyga mej själv om att jag vill gå ner i vikt, så jag släpper den mentala spärren att passera hundrastrecket. Jag vet att den finns där och ställer till med mer än jag kan föreställa mej – frågan är hur jag plockar bort den. Affirmationer ska testas. Ska rådfråga min prattant också när hon är tillbaka ”på jobbet”. Sedan ska jag såklart ha tålamod också! =OD

Matfunderingar

Det är flera personer runtom mej som påbörjat olika kostprojekt och viktresor under året. Tidigare har jag fått smått panik, stängt av och tänkt att jag inte är redo att må så dåligt igen. Det får vänta tills jag känner mej stark. Jag har varit ett offer som inte kunnat hjälpa att jag blivit sådär stor. Jag tror fortfarande att jag inte kunde hjälpa att jag blev så stor – jag hade inte rätt verktyg för att bromsa den uppåtgående processen. Jag visste inte vad kroppen behövde för att må bra, mer än lite halvflummiga ”sanningar” om att äta ofta och lite mindre, att jag egentligen behövde motionera för att vi är gjorda för att röra på oss osv. Nu när jag börjar hitta mina verktyg klarar jag av att höra om andras resor och kostprojekt på ett annat sätt. Och jag har släppt offerkoftan och konstaterar bara att jag inte visste bättre då. Jag vet vad som krävs för att hitta sin grej, och att det kanske blir fel ibland, men att intentionerna är rätt iallafall.

Jag såg Britney-filmen på 4an igår, när Madonna konstaterade att många av dom ”misstag” Britney fick utfläkta i tabloiderna kanske inte ens kan räknas som misstag, utan bara är att bli vuxen. Utvecklingsprocesser. Jag tror det är samma med viktprojekt. Det är någon mening med olika försök att hitta sina verktyg, och att man kanske landar i rätt metod för ens egen kropp och psyke. Där både kroppen och hjärnan är på samma spår och börjar samarbeta mot ett friskare liv. Vilken metod detta är är såklart helt och hållet individuell, precis som vi är olika personligheter och mår bra av olika saker. Att kroppen sedan bråkar emot med hormoncykler och viktuppgångar på 2 kilo nån vecka i månaden är såklart ganska frustrerande, men så länge jag mår bra av det jag äter ger jag inte upp och säger att detta måste vara fel för mej – jag gick ju plötsligt upp igen!

Jag tror att min viktminskning går så bra och smärtfritt och enkelt (och långsamt…) för att jag inte försökte stoppa in mej och min mat i helt nya ramar. Det var en jättestor förändring att lägga om själva tänket kring vad man ska och inte ska äta, att fett kan vara bra osv. Men när jag väl hade jobbat mej igenom den gigantiska tankeomvändningen kunde jag börja kika på min mat och anpassa den efter det nya. Förra gången jag provade GI minns jag att jag förstörde en god måltid med lax och spenat genom att pressa öven citron för att sänka GI-värdet ännu mer. Jag har aldrig gillat att dränka fisk i citron, så det var liksom dödsdömt från början. Jag försökte börja tycka om något jag visste att jag inte gillade, för att det skulle vara bättre. Trots att lax och  spenat var nyttigt och rätt nog!

Jag har alltså inte frångått mina tidigare matvanor och det jag gillat så särskilt mycket. Jag lagar fortfarande korv stroganoff på falukorv, men jag byter ut vanliga senapen mot osötad, ser till så att cfen är fet och gärna ekologisk också och riset byter jag ut mot blomkålsris. Jag har gjort små anpassningar av vår vanliga mat, istället för att börja äta helt nya maträtter bara. Därför har förändringen i vardagen inte varit megastor. Och jag får inte så mycket motstång från borde-måste-skulle-centrat i hjärnan heller, för att det blir rättare så här. Det finns visst någon bok som heter Hellre nästan rätt än alldeles fel, och det är ungefär så jag tänkt när jag lagt om kosten. Jag tittar på det jag har, gör anpassningar och försöker leva som vanligt, men med lite förändringar.

Jag tänker ha en god jul, anpassad efter mitt nya ätande, men inte totalt styrt av det. Jag har gjort tryfflar med saffran och chili och mörk choklad. Helt onödigt såklart, men varför ska jag inte kunna äta lite extra choklad nångång då och då? Så länge jag mår bra! =OD

Framme i Helsingborg, motion, värk och matdagbok

Efter en dryg månads traskande är jag äntligen framme i Helsingborg!

Bilder dumpade från motiomera.se

Hela månaden snittade på knappt 8000 steg per dag, vilket jag är väldigt nöjd med! Nu tänker jag ta stegräknarpaus (slipper fotbojan ett tag!! – jag har min Silva på strumpan), men absolut inte vardagsmotionspaus. Jag fortsätter med mina morgonpromenader, ofta med hundsällskap, och kombinerar dessa med lite strömotion om kvällarna.

Cykeln får jobba ett par kvällar i veckan, och jag hoppas få upp en bra vana där snart. Jag cyklar bara runt 10-15 minuter, sedan är jag trött, varm och slut… Det är en ny slags kondis som behövs till cykeln. Dessutom tenderar det att vara ganska tråkigt om det inte är något uppslukande på TVn som jag kan bry mej mer om än tidräkningen på cykeln – reklampauser suuuger om jag inte kan spola med box-fjärren! Jag har även ofta känningar av ont i höger fotled och/eller knä (=mitt dåliga ben), som jag vet att jag antagligen framkallar lite extra med att tycka det är lite jobbigt. Alla vet ju att man inte ska träna när man har ont

Därför behövde jag en ny motionsform, eftersom jag inte är sugen på att dra vägarna runt med reflexväst i mörkret nu på vintern… Jag plockade fram min Yoga-DVD som jag köpte i våras. Jag har varit sugen länge, och inbillar mej att lite muskelträning ala mjuk yoga är perfekt för mej! Nu var jag lite dumsnål, så den DVDn jag köpte var inte så bra. Jag vet inte vad träningsprogrammen innehåller eller hur långa dom är, jag vet inte när ett ”pass” är klart, och det finns ingen vettig info varken på DVD eller omslag. Och jag har inte ens fått göra solhälsningen än!! Men jag har bara gett den 2 försök än så länge, så jag ger den några chanser till. Det är ganska kul och sådär jobbigt så man känner att det gör nytta! Jag kör alltså bara Yoga for beginners, inget avancerat fötter runt nacken och huvudstående och sånt än.

Förutom dålig DVD är ett annat minus golvövningar. Vårt golv ska ha golvvärme, men det är inte igångkört i hallen än eftersom vi klinkrade där, och vissa av hallslingorna går tydligen ungefär där jag tyckte det var bra att yoga framför TVn. Jag klarar inte att ligga på ett kallt golv utan att få en massa nya krämpor från min risiga rygg. Jag har bl.a. en kroniskt spökande muskel i bröstryggen (mellan höger skulderblad och ryggraden, vad den nu kan tänkas heta…), som ofta börjar göra ont om jag legat snett i sängen, legat och tryckt den mot ett kallt golv osv, och det ger nackspärrsliknande symtom, även om muskeln sitter en bit ner på ryggen. Nu har jag köpt en massagemoj på Rusta som funkar hyfsat att värma/mjuka upp den direkt jag får känningar, men det är trist när man börjar motarbeta sina försök till hälsa med värk och spökerier. jag antar att det var dags att ta tag i dessa under resans gång nu, eftersom krämporna dyker upp nu. Det är inga nya grejer, bara gamla krigsskador som återkommer med jämna mellanrum…

För att peppa mitt ätande lite funderar jag på att föra matdagbok ihop med GI-Annas kilokampen ett tag. Det är kul att vara del i en massutmaning. Häng på du med!

Min matdagbok så här långt:
Frukost 10.30
2 kokta ägg
en burk tonfisk i olja (avrunnen)
2,5 msk majonnäs

Nu ska jag gå och käka, en något försenad, lunch.

Lunch/Mellanmål 14.30
Hallonsmoothie med protein-whey100

Har tagit några extra skopor proteinpulver senaste tiden, då jag fyllt i en del i Håll Koll förra veckan och insett att jag äter för lite protein, trots att jag tycker det är det enda jag äter. Så jag stöttar med mer protein i smoothien, som är min snabblunch/mellis när jag haft lite för mycket på förmidagen och kommer iväg sent till lunch.

Måste iväg och handla mat, då alla viktiga Gi-matigheter är tokslut! Inga ägg, ingen tonfisk, ingen makrill. Blir storshop av ägg och en ny sats äggmuffins idag tror jag!

fyller på resten av matdagen senare när jag ätit maten!

Middag 16.45
Rester från i fredags:
150 g benfri kotlett
gräddsås med dijonsenap
brysselkål
äggröra på 2 ägg (nystekt)

Middan kom lite tätt på smoothies, vet inte varför vi käkade såhär tidigt idag. Magnus kom hem tidigt. Han åt kroppkakor. Jag hade problem att få i mej allt. Blev inte mätt, men tappade matlusten nästan direkt.
Nu ska jag fylla i mitt håll koll också, för att se hur dagens intag ser ut hittills. Blir nog lite ost och ölkorvisar till TVkvällen. Just ja, skulle baka äggmuffins också, så provsmak av det med. Och lite gott te!

Mellanmål 20.30
Rostade pumpafrön, en näve.

Kvällsmål 22.30
En äggmuffin med bacon och broccoli i

Skojigt peppbrev och boktips

Jag fick ett PM av en tjej idag som gjorde mej alldeles varm i magen. Vi sprang på varandra på mässorna i både Helsingborg och Göteborg, och nu hade hon bestämt sej för att skriva det hon glömde säga när vi träffades. Jag fick beröm för min viktresa och mitt glada humör. Att det syntes att jag mår bra nu! Åh, vad roligt att höra! Många lägger huvudet på sned och säger ”det syns kanske lite”. Det är inte lätt att minska när man är stor från början =OD

Jag tror aldrig jag berättat hur det började och mina tidigare erfarenheter, så det är kanske dags nu för att inspirera ytterligare.

Den morgonen i slutet av mars när jag vaknade med en *censurerat* (=”tjockis-åkomma”) var min vändpunkt. Då hade jag gått och laddat för att prova GI ”igen”, så det var bara att köra – det fick bära eller brista. Jag väntade inte ens till en måndag eller efter helgen eller den förste eller nånting sånt. Jag började NU, även om jag skulle till Göteborg över helgen och inte hade koll på maten. Jag började därför med en mjukstart och ett par provdagar för att se hur det kändes, för att ta paus under helgen, då det blev både BurgerKing och pizza för enkelhetens skull. Förra gången jag provade (för ungefär 5 år sedan, på väg att bli sjukskriven för utmattningsdepression) var min självkänsla mikroskopisk och jag trodde det skulle vara jobbigt och svårt. Jag gjorde det svårt för mej genom att försöka äta en massa jag vet att jag inte gillar, som keso, vräka citron på laxen (det ska ju vara bra) osv. Jag gav upp när abstinenshuvudvärken kom, och mådde så dåligt! Jag hade inte alls läst på hur det skulle funka, och bara plockade recept på måfå som lät nyttiga…

Jag har även provat Viktväktarna i ett par omgångar, både med dom, och själv. Första gången jag gick med i Viktväktarna var jag 19 år och vägde 72,9 kilo. P-pillerna hade gjort att min kropp svällde upp även om jag aldrig varit någon speta. Rumpa och tuttar har ”alltid” funnits där. Mamma tog med mej till VV i all välmening för att ”det var det enda som funkade” (det tror hon för övrigt fortarande, men jag tar det med en nypa salt. Hon har både anorexi och bulimi och andra grava ätstörningar i sitt bagage, så vad hon tror får stå för henne). Jag gick ner till 60 kilo under ett par månader (5-6 klanske?) med viktväktarna, och fick många komplimanger av vänner och älskare för att jag snart skulle vara ”smal nog”. Jag hade ju 5 kilo kvar till dåtidens åldersmålvikt. I Lund var jag med ett halvår eller så när jag låg runt 85 kilo, och såg hur bästa kompisen kajkade ur i skallen och blev träningsanorektiker på kuppen. Det skrämde mer än det inspirerade, och jag föll snart tillbaka i gamla vanor. Flyttad till Blekinge hade jag fått tresiffrig vikt, och var nu vågrädd. Bästa kompisen, nu friskare från sin anorexi, hjälpte mej med peppning och vägning (hon skrev siffror och jag stod med ryggen mot) när jag provade VVs CD-skiva själv. Jag tappade 10 kilo ungefär innan livet kom emellan. Jag hade visst blivit 2siffrig innan vi gav upp vårt projekt. Det var sista gången jag plågade mej igenom ett seriöst VV-försök. Visst funkar det, man går ner i vikt, men jag mår piss ungefär hela tiden! Det är mer än en gång jag suttit och stortjutit över en grönsaksgryta som jag förtvivlat försök plåga i mej som mellanmål för att bli mätt nångång! *ryser vid tanken*. Sedan vet ju alla hur det går när man börjar äta mer normalt igen, men vad skulle Viktväktarna annars tjäna pengar på, om inte återvändande kunder som vet att ”det funkar” kom igen …och igen… och igen…

Den här gången var det annorlunda. Det hade kommit en massa bra och inspirerande böcker (älskar Olas och Ulrikas böcker!), GIviktkoll hjälpte mej massor i början med sina staplar, listor och recept (även om forumet är… mummel-mummel). Jag var påläst och beredd på att viktminskningen skulle ta tid innan den kom igång – eller fettförbränningen. Så jag försökte att inte kika på det utan ha fullt fokus på vad jag skulle äta och när. Utan en massa ursäkter eller förutfattade meningar. Jag slog även bort alla tankar i stil med ”jag kanske tröttnar på ägg”, ”jag måste ju äta en macka nångång” så fort dom tog fäste i huvudet, och ersatte dom med positiva affirmationer istället. Mental träning har varit SUPERVIKTIGT för mej! Fokus på vad och när har man ju haft som VV också, men skillnaden den här gången var att maten är så god (på riktigt, inte bara krystat leende som VV), snabb- och lättlagad och jag var mätt hela dagarna! Jag hade inte matnojor på samma sätt som på VV. Visst gick mycket energi åt till att planera maten, men det var inte innan sista tuggan var slukad på en måltid som jag började tänka ”när får jag äta nästa gång, och vad – hoppas mina pluppar räcker!!”.

Första tiden efter sockerabstinensen släppt var bokstavligt talat en smekmånad när jag var ständigt hög på hur bra det gick! När sedan vågen äntligen började rassla neråt också fick jag mitt kvitto på att detta var rätt grej, och att det funkade precis som dom sa – sakta men säkert när det väl kom igång. Nu har jag hunnit skaffa några ”säkra kort” att ta fram när jag måste äta, men egentligen varken vill eller orkar tänka mat. Till frukost är det favoriten ägghack med tonfisk, till mellanmål en hallonsmoothie eller nya favoriten äggmuffins (supergoda med broccolismulor i!) och till lunch/middag brukar jag se till att ha Scans hamburgare och IKEAs köttbullar och broccoli i frysen. Snabbt och enkelt när det kniper och jag inte orkar eller glömt planera ordentligt.

Igår LAGADE JAG MAT! *svimmar* Planen var att göra moussakan med squasch som finns på GIviktkoll. Men squaschen har gått till sälla jaktmarkerna och hittade kompostspannen – allt för vanligt fenomen när jag varit ”duktig” och köpt färska grönsaker…. Så istället tog jag fram Olas receptbok* och bläddrade efter färsrecept. Fastnade för lammfärsbiffar med dijon i, suckade lite, för det är ”jobbigt” att laga mat. Men tjoff så var smeten ihoprörd och jag gjorde järpar som omväxling till biffar och köttbullar. Gick ju hur snabbt och smidigt som helst! Och köttfärssmeten var ju en bra bas, som man kan krydda hur man vill, så det blir nog fler gånger! Vi köper ofta ett paket färs att ha hemma, nu när de nya förpackningarna håller färsen frisk så många dagar.

Till lunch idag blir det järpar från igår! Längtar redan!

Det blev inga mellanmål idag, som jag hade tänkt ”nästa gång”. Borde lära mej att inte lova för mycket! =OD

Alla ni som ”kämpar” i det tysta – hoppas ni kan finna inspiration i min resa. Jag hade aldrig varit där jag är idag, nästan 9 kilo lättare än för ett halvår sen, om jag inte hade gått igenom min utmattningsdepression, rehabiliteringen och jobbet med mej själv under tiden, och framför allt min ökande självkänsla! Jag kan se mej själv i en spegel och älska det jag ser, med volanger och tigerränder som Mia Törnblom säger. Jag har många borden och skullen kvar (jag borde t.ex. motionera lite mer egentligen, även om morgonpromenaden sitter som en smäck nu och går på rutin. Jag borde också meditera eller yoga mer än jag gör idag, dvs nästan inte alls, för jag vet att jag mår så bra av det), men var sak tar sin tid. Jag är mycket nöjd med den förändring jag gjort av mitt liv de senaste åren, med Skrubba och med viktresan. Jag var redo för dessa förändringar, och de har blivit goda fungerande vanor utan perfektionism-tänk och energitjuveri! Det ni!

* Våra bästa GI-recept : 100 recept utan socker och snabba kolydrater Den här boken har jag. Jag blev rekommenderad den av Sanna, som sa att de lagat massor med recept i den, och att de var kanongoda. Boken börjar med en snabbgenomgång av principen, svar på vanliga frågor om alkohol, kolesterol och ägg m.m. Shoppa den gärna via Scrappiz Bokusprogram om du vill stötta Scrappiz lite! Det finns fler böcker av dessa två, som jag brukar klämma lite på, men jag ska först laga slut på denna innan jag köper fler.

Det är förresten Sanna som är huvudpepparen bakom detta GIprojekt. Jag såg hur bra hon och Karin mådde av sitt GIande, sedan tog det lite tid innan hjärnan hade förberett sej på att prova själv på riktigt. Bästa kompisen har också kommit tassande och försiktigt frågat om hur det funkar osv. Hon har en del graviditetskilon hon vill bli av med, men ärligt talat. Jag har sett henne pinnsmal också, och hon ser betydligt friskare och mer välmående ut nu! För mej finns det inget vackrare än den där lilla putmagen mammor har! Varför vill man bli av med den?? Gräset är väl alltid grönare på andra sidan…

Matförändringar eller inte?

Hittade denna hos Lotta Bruhn och gillade verkligen (kolla julpapprena i senaste inlägget också!! Vill ha som scrappapper!)! Laddade hem pdfen och skrev ut till kylskåpet som motivation.

Jag har den här veckan lagt lite extra tid på att läsa på om LCHF-mat, dvs den diet jag började köra innan jag gick över till GI. Jag mådde inte alls bra då, men jag tände kanske av väl snabbt från kolhydraterna…

LC är alltså väldigt lite kolisar, och jag har hittat en hel del inspirerande bloggar med recept och ”dagens matlåda” och liknande. Jag förbluffas över hur mycket den matideologin passar hur jag spontant ätit (eller knappt ätit) under mitt vuxna liv. Den förespråkar att man äter när man är hungrig, vilket ibland kan betyda 2 mål om dan. Det funkade inte för mej DÅ, men jag åt kanske bara inte rätt saker? Hade jag blandat det med rätt mat hade kanske mitt överviktsproblem aldrig tillkommit? Jag lyssnade för mycket på vad man borde äta, och där blev det fel i kombination med vad mitt spontana ätande ville. ”Rätt mat” är dessutom sånt jag gillat att äta mer än ”vanlig” mat, dvs ofta en köttbit med någon goggig sås till. Grönsaker har dom med mest som dekoration och utfyllnad.

Jag har fortfarande supersvårt att få med grönsaker och äta regelbundet, vilket borde tala för att prova LCHF fullt ut. Min kropp säger ju att det är så jag funkar… Det jobbigaste med GI för mej är att äta tillräckligt mycket, tillräckligt ofta, men jag känner att det tänket är mest logiskt om man ska hålla igång förbränningen och gå ner i vikt. Jag har provat ”svältkostvarianten” (=äta om jag blir hungrig), om än på fel sätt. Nu ger jag GI en rejäl chans innan jag fegar ur och hoppar över till annat. Det funkar ju uppenbarligen, även om jag inte ”tappar 50 kilo på ett år” som Skaldeman (en av LCHF-gurusen i Sverige, författare till böckerna GInoll och Ät dej ner i vikt) utlovar på sin sajt… Jag tycker 8,5 kilo hittills är TOPPENBRA fart. Jag hänger med i huvudet, skinnet följer med, jag behöver inte köpa en ny garderob direkt osv…

Jag känner mej alltså inte redo att testa LCHF i dagsläget, utan kör vidare med min egen mellanvariant av rivstart/nystart enligt GI-viktkolls koncept. Ganska lite kolhydrater, men lite mer tillåtande än strikt rivstart. De kolisar jag blandar in är inte varje måltid eller ens varje dag, men ibland äter jag
*lite ris till höstgrytan, för att det ska smaka så. Då tar jag bara ganska lite, ett par gafflar fulla med gryta och ris.
*lite potatis, oftast av den avsvalnade kanske återuppvärmda typen som lär ha lägre GI än nykokt
*rågkuse med ägg på (=bröd alltså)
*lite spagetti till köttfärssås

Men det ena utesluter ju inte det andra! Nu när jag hittat en massa smarriga LCHF-recept bl.a. squaschgratänger, blomkålsmos med ost i och annat smaskigt kan jag säkert lägga ner det där ”smygätandet” av vanliga kolisar också. Det är bara en vanesak att ha något annat ”till”. Man blir trött på broccoli varje dag, även om jag fortfarande tycker det är supergott… Däremot har jag inte svårt för ägg, vilket jag är väldigt tacksam för. Jag har alltid gillat ägg på längden och tvären, stekt, kokt, omelett, äggröra… Mums…

I och med att jag hittat LCHF-forum och bloggar också nu inser jag att jag ska sluta ge råd till andra GIare (ni som läser här får ”skylla er själva”, men det är slut med råd i andras bloggar, där bara peppar jag istället), eftersom det är så himla förvirrande vad man ska och inte ska äta. Det står fortfarande väldigt olika beroende på vem man frågar. Ost är en sån grej det inte finns något svar på. Vissa säger nej och andra säger ät massor. Det är en sån grej som är snabb och enkel att ha hemma, finns i en mängd former och smaker, så jag har det som mellanmål i olika varianter ofta. De olika svaren grundar sej på så många olika grunder att man blir alldeles snurrig till slut. Eftersom GI och LCHF är väldigt noga med att inte kalla sej bantningsmetoder så vill dom gärna puffa en massa extra för allt hälsotänk och miljötänk som finns också. Det kan bli lite för mycket när stackars hjärnan jobbar på högtryck att förstå funktionerna i kroppen till att börja med. Visst försöker jag vara miljömedveten av födsel och ohejdad vana, men när det börjar pratas om att odlad lax (som är lättåtkomlig i Maxis frysdiskar) inte har lika mycket Omega3 som vildfångad osv då blir det lite för mycket överkurs för mej just nu. Det är mycket nog att lära mej äta lax eller fisk för den delen regelbundet och naturligt…. Men så är det ju med allt som är nytt. Det finns alltid olika grader av engagemang och man snappar upp lite här och lite där efter hand. Synd det ska vara så jämrans förvirrande ibland bara.

En fråga som dök upp innan idag är baconfett. GIarna brukar säga att man ska låta baconfettet rinna av på hushållspapper, medan LCHF vill ha massor med naturligt animaliskt fett och helst steker i massor med smöööör – torkar dom också av baconfettet? Om jag ska blanda villt mellan metoderna så borde det vara OK för mej att strunta i att torka av baconfettet på hushållspapper – det är så tråkigt med alla extra steg i matlagningsprocessen, särskilt om de är totalt i onödan, för att man är ”fettskrämd”… Inte för att jag dricker baconfett i mugg för det… Jag äter inte så mycket bacon heller. Men jag tänkte på det senast förra veckan när jag provade Annikas äggmuffinsrecept som är supergott och perfekta som tillbehör till mat, snabbt mellanmål osv. Jag tog bacontärningar istället (det skulle ju finhackas, och jag gillar som sagt inte extra onödiga moment i matlagningen) och när de var frästa simmade de i baconflott. Jädra omständigt att torka av baconsmuloirna på hushållspapper… Nä, jag skrapade såklart ner stekjärnets innehåll i smeten bara.

Om ni vill ha fler recepttips kan jag fixa det, men jag lägger inte tid på länkningar om ingen bryr sej ändå. =OD Jag vet ju var dom finns… Skriv en kommentar om ni vill ha receptlänkstips till mina favoriter. Ikväll ska jag nog baka äggmuffins igen. Och cykla.

Tjoho, 8 kilo!

Snabbvägde mej imorse efter en veckas hårdkör med GI. Jag har nu passerat 8 kilos viktraset med ett helt hekto! Ställde mej på vågen med kläder på, för en snabbkoll, men när den visade mitt tidigare lägsta med kläder var jag ju tvungen att kasta av mej dom och få en nakenvikt!! =OD

Jag tror mitt nyårsmål är inom räckhåll! 3,6 kilo dit bara!

Paus och hållt vikten
Jag har haft lite mental paus under augusti och ätit rätt för det mesta, men kunnat ”ta paus” en dag med efterlängtad lasagne till middag, ätit lite ris och liknande som jag troligen kommer att göra sen mer om mer. Jag har inte svullat i mej eller frossat med såna där syndiga saker. Jag har ätit både chips och zoo-apor (4st) iofs, men inget frossande, utan smakat lite. Och inget slentrianätande, utan noga övervägt ”fusk”. Ska jag äta en bondkaka eller inte. Jo, det ska jag. Men bara en och sedan inget annat fusk den här dagen. Jag tror detta är en metod som fungerar bra för mej. Jag mår inte särskilt dåligt av den där bondkakan och kan faktiskt till och med njuta av den nu. Utan dåligt samvete. Jag vet att den inte är jättebra för mej, men jag har gjort ett aktivt val att stoppa den i mej, och då ska jag tycka den är god också, annars har valet varit helt i onödan.

September hårdkör (så mycket det går)
Men nu är jag alltså tillbaka vid mer strikt hårdkör, på gränsen till rivstart. Jag behövde den pausen för att ladda om. Någon rågkuse till frukost nån dag, ett glas mjölk till middagen nån dag, men mest hårdkör. Och jag fick belöning direkt på vågen. Jag har alltså hållt vikten under hela pausmånaden +/- normala dagssvängningar som jag tror jag skrev om för ett tag sedan. Just nu väger jag mej, mot alla rekommendationer, 3-4 gånger i veckan (morgonvikt, naken, efter promenad, före frukost). Jag håller sakta men säkert på att sprattla igång min tidigare spökande hormoncykel, och behöver se på vågen vad den gör med det jag känner händer i min kropp. När förlovningsringen sitter fastklämd på prinskorvar brukar vågen flyga upp ett ”omotiverat kilo”, och det är bara att kolla igenom sortimentet av mensskydd hemma. Kilot och ett halvt till kan mycket väl vara borta igen nästa morgon. För mej känns det viktigt att se dagssvängningarna på vågen, för att inte bli deprimerad av ett pluskilo en vecka, som det ju lätt kan bli när man gör som rekommendationerna och väger sej sällan Man kan ju gå in och kolla precis den där svullna dagen, och bli så insöad på pluskilot att man plockar bort all motivation och inspiration på kuppen. det ser jag allt för ofta ute hos kämpande viktminskare. En annan aspekt är att jag skärper mej lite extra med mina svåra grejer när jag sett ett litet plus. Vattenkannan får jobba hårdare och jag anstränger mej mer med grönisarna.

Morgonprommisarna och motion
Mina morgonpromenader kan jag stolt konstatera är en vana nu. 8 veckor sägs det att det tar. Visst, jag håller med till viss del. Men jag tycker inte vanan sitter ordentligt förrän dagen känns konstig när man missar morgonpromenaden (som idag). Första steget för mej var att jag började tycka det var riktigt skönt, och det fanns inga ursäkter. Jag körde Just do it-metoden redan från början, och på så vis är morgonpromenad efter kaffe före frukost perfekt. Bara kliva ur sängen, på med träningskläder, slörpa i sej kaffet mannen ställt i en termosmugg till mej, och iväg. Sömngrus i ögonen kan man plocka bort sen. Man är ute på vägarna innan man hunnit vakna ordentligt och börja hitta på ursäkter till att inte hinna. Steg 2, när det verkligen känns som en vana är alltså när det känns riktigt konstigt utan. Som om jag glömt något.

Felet idag är att det ska göras så mycket (=inte mina vanliga rutiner). Jag måste handla till katten, tömma återvinningen, helst hinna kolla efter regnkläder eftersom det ska spöregna hela helgen osv. Innan jag hade planerat upp dagen var redan alla ursäkter där, och jag ”hann inte” gå idag. Men jag antar att jag kompenserar det i helgen + att jag varit förkyld denna veckan, så det gör inget om kroppen får vila lite – ni hör själv! Ursäkter! Jag gick en runda igår, trots att jag kände mej krasslig fortfarande, och det gick över förväntan och rosslade nog loss det sista.

Här är en som är laddad för måndag! Jag snackade med Anneli på MSN häromdan och vi peppade varandra att låta våra hemmaboende träningsredskap få jobba lite – känna sej behövda. Eftersom Anneli tränar ”på riktigt” också ett par dar i veckan, började vi med att bestämma oss för en gemensam dag i veckan för vårt hemmatränande. Så på måndag kväll kör vi igång. Min cykel är nerhämtad från vinden av kära sambon, som är mitt bästa stöd! Jag tror nog jag kommer att börja trampa 5 minuter om dan eller liknande, om jag inte orkar mer. Jag har börjat där tidigare. För alla flås- och träningsfantaster låter detta kanske fjuttigt, men jag kör med babysteps istället för crash-and-burn med allt jag gör nu för tiden. Det funkar bättre för mej! =OD

Hittade en bra sammanfattning av GI-metodens grundstenar. De är grova förenklingar, men jag lägger in det för att komma ihåg.
Fett ökar fettförbränningen.
Proteiner ökar din totala förbränning.
(Snabba) kolhydrater ökar insulinet som ökar fettinlagring.