Det är flera personer runtom mej som påbörjat olika kostprojekt och viktresor under året. Tidigare har jag fått smått panik, stängt av och tänkt att jag inte är redo att må så dåligt igen. Det får vänta tills jag känner mej stark. Jag har varit ett offer som inte kunnat hjälpa att jag blivit sådär stor. Jag tror fortfarande att jag inte kunde hjälpa att jag blev så stor – jag hade inte rätt verktyg för att bromsa den uppåtgående processen. Jag visste inte vad kroppen behövde för att må bra, mer än lite halvflummiga ”sanningar” om att äta ofta och lite mindre, att jag egentligen behövde motionera för att vi är gjorda för att röra på oss osv. Nu när jag börjar hitta mina verktyg klarar jag av att höra om andras resor och kostprojekt på ett annat sätt. Och jag har släppt offerkoftan och konstaterar bara att jag inte visste bättre då. Jag vet vad som krävs för att hitta sin grej, och att det kanske blir fel ibland, men att intentionerna är rätt iallafall.

Jag såg Britney-filmen på 4an igår, när Madonna konstaterade att många av dom ”misstag” Britney fick utfläkta i tabloiderna kanske inte ens kan räknas som misstag, utan bara är att bli vuxen. Utvecklingsprocesser. Jag tror det är samma med viktprojekt. Det är någon mening med olika försök att hitta sina verktyg, och att man kanske landar i rätt metod för ens egen kropp och psyke. Där både kroppen och hjärnan är på samma spår och börjar samarbeta mot ett friskare liv. Vilken metod detta är är såklart helt och hållet individuell, precis som vi är olika personligheter och mår bra av olika saker. Att kroppen sedan bråkar emot med hormoncykler och viktuppgångar på 2 kilo nån vecka i månaden är såklart ganska frustrerande, men så länge jag mår bra av det jag äter ger jag inte upp och säger att detta måste vara fel för mej – jag gick ju plötsligt upp igen!

Jag tror att min viktminskning går så bra och smärtfritt och enkelt (och långsamt…) för att jag inte försökte stoppa in mej och min mat i helt nya ramar. Det var en jättestor förändring att lägga om själva tänket kring vad man ska och inte ska äta, att fett kan vara bra osv. Men när jag väl hade jobbat mej igenom den gigantiska tankeomvändningen kunde jag börja kika på min mat och anpassa den efter det nya. Förra gången jag provade GI minns jag att jag förstörde en god måltid med lax och spenat genom att pressa öven citron för att sänka GI-värdet ännu mer. Jag har aldrig gillat att dränka fisk i citron, så det var liksom dödsdömt från början. Jag försökte börja tycka om något jag visste att jag inte gillade, för att det skulle vara bättre. Trots att lax och  spenat var nyttigt och rätt nog!

Jag har alltså inte frångått mina tidigare matvanor och det jag gillat så särskilt mycket. Jag lagar fortfarande korv stroganoff på falukorv, men jag byter ut vanliga senapen mot osötad, ser till så att cfen är fet och gärna ekologisk också och riset byter jag ut mot blomkålsris. Jag har gjort små anpassningar av vår vanliga mat, istället för att börja äta helt nya maträtter bara. Därför har förändringen i vardagen inte varit megastor. Och jag får inte så mycket motstång från borde-måste-skulle-centrat i hjärnan heller, för att det blir rättare så här. Det finns visst någon bok som heter Hellre nästan rätt än alldeles fel, och det är ungefär så jag tänkt när jag lagt om kosten. Jag tittar på det jag har, gör anpassningar och försöker leva som vanligt, men med lite förändringar.

Jag tänker ha en god jul, anpassad efter mitt nya ätande, men inte totalt styrt av det. Jag har gjort tryfflar med saffran och chili och mörk choklad. Helt onödigt såklart, men varför ska jag inte kunna äta lite extra choklad nångång då och då? Så länge jag mår bra! =OD