Känner att det är dags för lite tankar och funderingar igen. Det här med maten går verkligen i perioder för mig, när jag har ett behov av att prata och skriva av mig, reagerar på andras kommentarer eller bara vill förklara. Andra perioder finns inte det behovet, utan jag vilar i min egen trygghet på något sätt.

Jag vågar nästan inte skriva det, men nu är min 100-kilosplatå ÖVER! Jag skrev om den för j-ä-t-t-e-l-ä-n-g-e-s-e-n och trodde den skulle släppa då. Det gjorde den ”aldrig”. Jag gick med runt 101 kilo precis hur länge som helst (1,5år)! Släppte även upp mig runt 104 ett tag efter bröllopsresa (jaja, den var för ett år sedan, get over it!) med alldeles för mycket glass och onödigt ”slarv”. Samtidigt är alla såna perioder också en erfarenhet rikare. Jag vet ungefär vad jag tål och vilka effekter avstegen får och hur länge.

I somras vågade jag äntligen ta steget fullt ut att lyssna på min kropps signaler. Efter 15-20 år med att totalt skitit i dom (bokstavligt talat) var det dags att förlåta mej själv för vad jag gjort med min kropp och LYSSNA! Jag ser så många (smalisar?) som tycker det är så enkelt att ”banta”. Kalorier ut och in, tokträna minst 5 dar i veckan bla bla bla…. Har du nånsin hört någon ”tjockis” påstå det? Jag är så glad att jag vet bättre vad gäller min kropp nu iallafall.

Vad som hände i somras var att jag styrde om mina mattider och matmängder lite efter hur min hunger och mina behov var. Det funkade extra bra när maken hade semester, för då har vi fullt upp med projekt hela dagarna och börjar inte tänka på middag förrän framåt 5-6-7 på kvällen. Jag började äta ”frukost” först när jag var hungrig och drack bara en mugg kaffe med grädde som sällskap till makens frukost. Han fick käka sina frukter och mellanmål och fika med kakor och bullar och mackor och knäckebröd för att fylla på sin blodsockerdepå bäst han ville. Jag har döpt om frukosten till ”brunch”. Den har ingen fast tid. Vissa dagar är jag hungrig klockan 11, andra 13.30-14. Min brunch brukade sammanfalla med makens förmiddagsfika, vilket ju är trevligt! Sen blev det mat igen framåt kvällningen. 2 mål mat + kaffet på morgonen. Och vikten började sakta men säkert ticka neråt! Om det bara berodde på tidsändringen eller om kroppen helt enkelt äntligen kände sig trygg nog att släppa fettreserverna vet jag inte. Men jag var livrädd att ramla in i gamla för-säkerhets-skull-ätandet så fort maken började jobba igen. Så jag fattade beslutet, efter samråd med mannen, att fortsätta som under sommaren ett tag och se om det funkar. Detta skulle isåfall påverka vår gemensamma middag, som han gärna vill ha halv5 när han kommer hem från jobbet. Då har jag ungefär 2 timmar tills jag börjar fundera på mat. Vissa dagar håller jag honom bara sällskap, andra dagar, när han käkat lunch på jobbet (och inte bara vanliga brö-gåsarna) kan vi laga och äta middag vid 6-tiden istället, som funkar bättre för mej. Nu äter jag sällan förrän jag verkligen känner mej hungrig, och det gillar min kropp starkt och fortsätter visa lägre siffror på vågen, sakta men säkert.

På köpet med den här matändringen kom att jag dragit ner mitt kaloriintag utan att behöva tänka på det! Eftersom bara LCHF-riktig mat inte räckte på mig fick jag begränsa kalorierna så pass att kroppen faktiskt började käka fettreserver mellan målen (vilket den gör när kroppen får bli hungrig). Jag funderade länge på detta, eftersom den gamla ”inte hamna i svält, inte sänka förbränningen” malde i skallen. Men jag insåg att våga vara hungrig en liten stund var lösningen. Eller rättare sagt våga BLI hungrig. Tryckte jag i mig middag vid 5 fick jag nästan alltid hämta något i kylen på kvällen också när energin sjönk, ost, ägg”macka” eller liknande. Det behöver jag bara vissa dagar i månaden nu när energibehovet verkar vara större. Ganska logiskt kanske.

Så fort jag hör ordet hungrig tänker jag fortfarande på den där tjejen, gymnasten, som sa till min kompis att hon ”vant sig vid att gå och lägga sej hungrig, och det var så skönt”. Jag var kanske 10 år. 2 år senare var tjejen helt förstörd av anorexian och kunde knappt gå så svag hon var (en av mina chockbilder ur verkliga livet jag kan plocka fram precis när som helst, som om det var igår….). Då var hon på väg att tillfriskna sa dom. Jag vet inte hur det gick. Ni förstår att man bli rädd för att bli hungrig, när man tidigare varit så _imponerad_ av hennes uttalande och k-a-r-a-k-t-ä-r!!

Hur är det med godis och slarv då?

Jag slarvar inte, jag unnar mej inte (vilka onödiga ursäkter och negativa energier!!), jag bara lever och gör planerade avsteg ibland. Jag vill kunna leva så. Förra veckan kom jag till en kund för att fortbilda dom, och de visste att jag äter lowcarb sedan länge. De hade bemödat sig att köpa en liiiiten chokladkaka (mer åt pralinhållet) som var ”sockerfri” och med mörk choklad. När någon ansträngt sig så äter jag. Jag äter även hellre än förklarar när någon lite äldre bjuder på något, om jag inte hittar bra alternativ. (Fast man är ju så ”duktig” om man tackar nej till kakorna…). Sen får jag ta smällen. Idag vet jag ungefär vad jag klarar av och vilka effekter det ger. Jag behöver aldrig ”börja om” när jag gör avsteg, för mina grundmatvanor är så inkörda nu att jag käkar så utan att behöva planera eller tänka.

Hur gick det med pralinen? Den var sviiiinsöt, men jag reagerade inte på den, så den var nog sötad med sötningsmedel (som jag undviker så mycket jag kan, för jag trivs rätt bra utan sockergrisen jag var innan – nu känner man ju andra SMAKER på maten!!). Får jag i mej den mängden riktigt socker som ger den sötman idag reagerar jag med att få kryp i benen, bli rastlös, lederna i mina fingrar svullnar och molvärker. Rastlösheten är värst – antar det är ”sockerkicken”. Och magen stannar upp. Lösviktsgodis kan funka någon liten bit, men det blir lätt mer och mer, så jag försöker motstå. Bra med äckligt godis! Ställ inte fram Sara-godis, för då faller jag lätt. Men inte värre än att jag hanterar det idag som sagt. Det är aldrig tankar på att skita i allt och bli vanlig kolhydrattuggare igen. Släkten har förresten slutat fråga hur länge jag tänkt äta sådär konstigt. De har förstått vid det här laget att denna förändring är för gott.

Jag har fortfarande svårt att låta bli ostbågar när dom dyker upp framför näsan. Så jag äter. Några stycken. Nävar. Men långt ifrån gamla mängden! Ostbågar klarar jag hyfsat utan allt för mycket motreaktion. Tricket för mej är en ostbåge i taget och njuta! Då hinner de andra runt skålen vräka i sig massor så de snabbt tar slut! =OD Jag skulle aldrig (och jag är sån som aldrig säger aldrig;-)) köpa, öppna och äta en påse ostbågar själv. Det är inte det minsta intressant. Chips går bort helt, det har jag strukit från listan över möjliga felsteg. 1. Jag får värsta suget direkt och det håller i sej i flera dar! Det är en djävulsk kamp! 2. Jag får ont i magen av allt glutamat de öst på dom. 3. Magen ”stannar” flera dar. 2 och 3 gäller även för jordnötsringar upptäckte jag vid test i helgen. Jag är glad att maken gillar äckliga chips (sourcreme) så jag slipper motstå frestelsen att stoppa näven i skålen. Ni vet det där första chipset som drar igång hela karusellen!

Gemensamt för alla avsteg med skräpkolhydrater är att jag får huvudvärk 2 dar efter ungefär, jag blir fruktansvärt seeeeeeg och att magen är sur på mej ett tag innan den ramlar in i vanliga vanorna igen.

Är alla kolhydrater elaka?

Nja får jag väl svara på det. Jag tilhör de som inte klarar av för mycket kolhydratinnehåll i maten utan att få sug (stor skillnad på sug och att vara hungrig!!), så jag håller mängden nere och tar kolisarna främst från grönsaker. Ibland knycker jag ett par bitar stekt potatis från makens portion och ibland gör vi ugnsrotsaker och mumsar i oss. Hur mycket kolhydrater du tål får du känna efter själv. Ju mer jag plockade bort, desto enklare var det för mig och jag mådde bättre. För dig kanske det blir för stor förändring mot vad du är van att äta och då kanske du behöver käka det där äpplet eller ha yoghurtfrukost med ”nyttiga” bär.

Bröd fixar jag inte alls längre. Det ger magstopp flera dar och magknip. Men som jag skrivit tusen gånger innan saknar jag inte brödet i bröd. Det jag saknar är en platta att lägga saker på. Och då funkar substituten utmärkt! Har nyligen fått tag på ett mikrobröd-recept som är väldigt brödlikt. Det kommer jag nog att baka till helgens storkalas då det vankas smörgåstårta. Kommer att göra en lchf-tårta till mej själv och ev. om svägerskan, som körde GI sist vi träffades, vill ha av den också, så jag får väl baka lite mer ”brödbotten”. Jag tycker det är sååå trist att baka, har aldrig gillat det. Så mikro-bröd är ju toppen! Rör ihop smeten, mikra, klart! Första testen av detta gjorde jag med blandade hasselnötter och mandel, men jag gillar inte den skarpa nötsmaken och doften man får av hasselnötter, så nu ska jag köra mandelmjöl i fortsättningen. Mandelmjöl får man genom att mala mandel i en mandelkvarn (det finns att köpa färdigt på webben också, men why liksom??).

Kämpa?

När jag rapporterar min viktframgång på facebook (det gör jag för att jag är glad och det känns bra att få stöd av andra!) får jag alltid någon kommentar i stilen ”Bra kämpat”. Jag hajjar till varje gång, för jag kämpar inte! Jag gör verkligen inte det! Inte om man jämför med hur jag fick kämpa med viktväktarna förr. Mitt starkaste minne från den tiden är när jag satt och grät och hulkade över en ”supergod och smaskig grönsaksgryta” och hoppades på att jag skulle bli mätt den här gången. Förlååååt mej kroppen och psyket för vad jag utsatte dej för helt i onödan!!

Visst kämpar jag med det mentala mycket, positiv inställning, hormonj**vlarna som förstör en månads gott resultat på två dagar med prinskorvsfingrar och svullnad. Men jag förstår ju vad det beror på, allt är bara logiskt och naturligt, så det blir enklare att hantera.

Jag har nu ett par kilos marginal upp till tresiffrigt och kurvan pekar stadigt neråt. Jag fortsätter med nya ”ät när jag blir hungrig” ett tag till, även om det påverkar middags-myset med min lilla familj och jag har makens fulla stöd att fortsätta med det.