Blir något man hört sägas många gånger en sanning? Behöver man inte tänka själv eller förstå vad det är man hasplar ur sig? Ibland undrar jag…

Det är inte ofta nu för tiden jag har anledning att prata om mitt matval här i livet. Efter drygt 3 år med LCHF har jag börjt lära mig sociala situationer och brukar faktiskt bara falla dit i den välbekanta familjekretsen och deras godisfrosserier vid festligheter. I veckan fick jag dock en rak fråga om vad det är jag äter egentligen, då en överambitiös fikafixare, som inte lyssnar så bra på svaren på sina frågor, hade lämnat en überlång lista med ”måsten till Sara” till sin vikarie, som var helt åt skogen (listan, inte vikarien). Eller nästan… Jag har försökt säga ”fixa inget särskilt till mej, jag behöver ingen fika vid den tiden på kvällen”, men det har liksom inte hjälpt. Det ska trugas i en mat iallafall, annars är man en stackare som inget fick! Det sitter så djupt rotat det där med ”fika” och att bjuda. Jag märker det på mig själv när jag får gäster och vill ”bjuda på något” – som vi ju då oftast inte har något hemma.

Måstelistan hade varit ”skinka” (påläggsskinka då, som i 99 fall av 100 innehåller en massa druvsocker och skit, inte smakar nånting mer än möjligen lite salt, och jag i stort sett endast kan dutta med då jag nån enstaka gång gör varma mackor av oopsies), ”melon” (för frukt äter du väl, det äääär ju så nyttigt, och jag någon gång utmattat svarat ”jaja…” på när de blev mer och mer förtvivlade efter att ha gått igenom hela vanliga kolhydratstinna listan med fikatillbehör. Och jo, melon händer det att jag äter, men jag triggar enormt på detta sockervatten, så det är ett medvetet avsteg.) och ”sen var det något med grädde också” som fikafixarvikarien inte hade kommit ihåg, men hade dragit slutsatsen att jag nog absolut inte tålde. För inte kunde jag väl vilja HA grädde till något??? Suck. Det är det enda jag framfört önskemål om till det där kvällsfikat nämligen. ”Det räcker med en kopp kaffe med grädde till mej, om du tvunget vill köpa något extra till mej som kompensation för allt jag valt bort på fikabordet”. Nu hittade vi en kartong med långtids-karregan-grädde i kylen som var 3 månader över bästföre-datumet, men fullt frisk, så jag fick min grädde iallafall.

När man då diskuterar kostfrågor med folk som inte är insatta eller har behövt bry sig (och då orkar jag inte ens tänka på alla gamla viktväktare och andra sönderbantade, men där är det liksom ingen idé att ens försöka om de inte själva hittat vägen bort från det träsket) så kommer ofelbart vissa påståenden haglande, som jag inte vet om jag ska orka bemöta eller förklara felaktigheten i. De undrade vad jag åt, och jag förklarade att jag äter t.ex. bara 2 gånger om dagen nu för tiden (stooora ögon) och slipper äntligen plåga i mej fruost innan fan fått skorna på sej – något jag aldrig klarat av! Jag äter som jag alltid velat äta. Sällan och baserat på proteinet och det smakbärande fettet.

– Men man måste ÄTA regelbundet, annars stannar förbränningen i kroppen av!!!!

Ja, jag äter regelbundet, när min kropp signalerar att nu är jag hungrig, nu behöver du fylla på energi igen. Resten av tiden är det då meningen att den ska bränna dom ”reserver” jag så noga byggt upp sedan puberteten, helt i onödan och till ingen som helst nytta.
Sen skulle jag kunna berätta om ”blodsockerdippar” (riktiga diabetiker har såklart en helt annan magnitud på sina svängningar), skakighet och ruggigt dåligt humör jag numera slipper av att inte köra den där insulinpumpen i tid och otid genom att mata in en massa uschligt socker i olika form in i systemet. Men det brukar vara överkurs, så jag låter bli. På sin höjd säger jag ”det är så skönt att slippa halv5-dippen”. Jag har en lågenergi-period på eftermiddagen ändå, som jag tror är en kroppslig sak. Jag brukar inte vara särskilt hungrig utan behöver bara lite ”stille” och vila sen sprattlar jag igång igen. En naturlig, ej matstyrd siesta…

– Men frukt äter du väl?

2-3 äpplen om året. Jordgubbar när de finns färska och goda. Lite melon nångång (men det triggar jag som sagt på). Någon clementin när det är säsong. Så ja, jag äter frukt. Ungefär i samma omfattning som jag alltid gjort, men förr kunde det slinka ner någon banan nångång också, och jag är gaaalen i ananas! Det vågar jag mej inte på alls nu.

– Fibrer och grovt bröd ääär ju så nyttigt!

Mmmm, och nu förtiden är det jättevanligt med uppsvälld mage, IBS, laktosintolerans och andra symtom på att mag-tarm-systemet är uppretat och överaktiverat och inte mår det minsta bra. Undrar vad det kan bero på…. Vad sjutton inbillar sig folk att det är bra att äta en jäkla massa stallbås som bara är bukfylla, som magen och tarmarna får jobba sej blå med och sedan skiter du bara ut det! Hör ni inte själva hur korkat det är? Nä, tacka vet jag näringsrik och energität mat som kroppen använder sig av med hyfsat lite restprodukter.

– Blir det inte tråkigt?

Alla är så himla fokuserade på den där potatisen och mackan jag gett upp helt frivilligt! Eller jag äter potatis ibland. Med vår nya matordning i huset blir det ofta så att maken kokar en gryta potatis och har kallpären i kylen för senare stekning. Då äter jag kanske en potatis i stekbitar som tillbehör och har inte märkt av någon triggning av det. Däremot testade jag nykokt potatis häromsistens och märkte av det direkt! Det är något som händer när den kokta potatisen kyls och stärkelsen i potatisen, som sedan inte omvandlas igen när man värmer/steker på den. Jag är inte hundra insatt i det där kemiska. Jag vet bara hur jag svarar på de olika formerna.

Min middag igår såg ut såhär:
En Scans hamburgare stekt i smör, med smält ost på och 3 halva baconskivor som blivit över i förrgår. 4 färska gröna smörstekta sparrisar. En rejäl klick Hamburger-bea (ny favorit!) och lite gräddstuvad spetskål. Vad är det som är tråkigt med detta? Är det inte tråkigare med ett berg av torr ugnsstekt pommes som man ska trycka i sej och en torr bulle runt det goda köttet?

Det var lite för mycket mat och jag borde ha stoppat tidigare, men jag har lite problem med överätning när maten är för god. Och jag är fortfarande rädd för att äta för lite och hamna i svält/lagring (som om det är nån risk med alla kalorier jag får i mej!). Det är en process ännu att lära mej hur mycket som är för mycket och vad jag minskar lite försiktigt i vikt med.