Har precis tittat på gårdagens debatt med tjejen som fick rubriker förra veckan om sin pancreatit som programledare.

Jag har personlig erfarenhet av gallkramper och i min familj är ALLA utom jag gallopererade. Jag har dessutom sett pancreatit på nära håll när min diabeteskatt låg utslagen en natt och stönade av smärta. Vi diagnostiserade honom på utseendet på avföringen (vit och fluffig), och mamma, sjuksköterskan, skojade lite och undrade hur han hade det med spriten egentligen. Vad hade jag gjort med min diabeteskatt? Jo, lytt alla råd när han blev sjuk. Hans diabetes typ 2 orsakades troligen av en kortisonbehandling mot hans bukinflammation – han var en kräkkatt och överviktig tidigt. När han blev akut sjuk fick han en skojig cocktail av losec, kortison och antibiotika. Drygt ett halvår senare tömde han vattenskålen och fyllde kattlådan och den steroidinducerade typ-2-diabetesen var ett faktum. Han måste gå ner mycket i vikt sa veterinären och vi satte honom på lightfoder. Han fortsatte kräkas upp denna gula sågspånssörja och var väldigt svårreglerad med insulinet. Sen kom ett nytt foder specialanpassat till diabeteskatter, som hade högt innehåll av protein och fett (något som låter bekant för er? 😉 ) och han blev mycket bättre. Vi fick minska insulingivan också. Efter ett tag hade han denna helvetesnatt, där djursjukhuset inte var anträffbart och jag fick veta sen på morgonen att det enda dom hade kunnat göra ändå var att ge morfin. Han hade sluppit smärtan, men inflammationen fick han ta hand om själv. Nu är detta ingen djurblogg, men jag tar upp Russins besvär ändå för att förklara att även våra djur åker på våra vällevnadsjukdomar när vi pressar i dom spannmål och skit i deras foder, som deras magar inte alls är skapta för att äta. Katter är utpräglade köttätare som ska hämta all sin energi och näring från fett- och protein. Det är väldigt lite spannmål i en sork eller fågel… (jag var f.ö. tidigt fascinerad av att fåglarna jag ringmärkte lagrade sin reservenergi som fett på magen och tänkte ”kan man använda fett som energi – vad praktiskt det måste vara för dom!”. Föga visste jag då att det funkar även för oss människor, men det var verkligen en parentes….)

Mamma opererade bort gallblåsan som 23-åring, pappa tog den för ett par år sedan och brorsan fick en nyårsafton förstörd för kanske 5 år sedan. Brorsan beordrade mej att operera bort min också innan det var för sent, för han hade varit döende av smärta. Jag har haft gallkramper så jag varit vit i huvudet och nästan kräkts efter en måltid bestående av HCHF (sniglar, fläskfilé Oscár med pommes och glass) så jag vet hur genrepet känns. Men hos brorsans läkare fick han förklaringen. Han har nämligen varit duktig och jojobantat med viktväktarna ett antal gånger, och den här gången hade han tappat mycket i vikt och ätit väldigt vv-fettsnålt. Sen var han färdigviktväktad och började äta ”normalt” igen. Då började nyproducerad galla att spola genom gallgångarna och vilja lagras i gallblåsan, så som vi är skapta att hantera och spjälka fett. Gallan som legat oanvänd hade torkat och bildat stenar (som består av kolesterol), och dessa skulle nu spolas ut. Smärtsamt. Man opererar alltså bort gallblåsan för att det inte ska finnas nånstans för stenar att bildas – och säger samtidigt till patienten att de nu måste vara försiktiga med fett eftersom de inte har någon gallblåsa. Men galla bildas ju fortfarande, den funktionen har inte lobotomerats bort.

Pancreatiten kisen fick är troligen en effekt av gallstenar som fastnat i gallgångarna, som har gemensam sak med bukspottskörteln (pancreas), och därför blev bukspottskörteln inflammerad eftersom det var stopp i systemet. I debattinledningen förklarade programledaren, som precis varit inlagd för detta, att det var mycket ovanligt för så unga att få detta, och det berodde inte på hennes tidigare spritmissbruk heller, för det var så länge sen. Alltså måste hennes månader på LCHF-kost vara orsaken. Men LCHF kan alltså inte ORSAKA gallstenar, eftersom det höga fettinnehållet i kosten håller gallan i trim och spolar rent hela tiden, så det bildas inga gallstenar av galla som ligger oanvänd och torkar – så smart är vår kropp när den får fungera naturligt.

De som trots det får gallbesvär av att äta LCHF kan ha skapat besvären INNAN genom att utesluta fettet ur sin kost, sen får de besvären när kroppen ska försöka läka och fixa till det man bantat och förstört. Jag har sett flera kommentarer om detta genom mina år på forumen, och de flesta förstår och trappar upp fettet mer försiktigt, men några enstaka klarar såklart inte den (MYCKET) smärtsamma rensningsprocessen och opererar sig istället helt i onödan, eller slutar med kosten för att dom mådde så dåligt av det.

Jag har själv inte haft en enda känning sedan jag började med kosten. Och då hade jag tidigare känningar 3-4 gånger om året med molvärk och kramper om jag ätit flåtigt såsom fondue e.d.

Jag fick en upprörd kommentar om att det jag skriver inte stämde. Givetvis är min beskrivning grovt förenklad och inte hela sanningen om vad som kan orsaka gallsten. Det finns ärftliga och hormonella faktorer som spelar in också, så vem som helst kan ha oturen att råka ut för det, oavsett kostvanor och bantningshistorik. Men eftersom ganska många drabbas av jojo-bantnings-viktväktar-gallsten och skyller på LCHF-fettet tycker jag det är värt att berätta förenklat hur kroppen fungerar i det fallet iallafall. Ber om ursäkt om jag gjort någon oskyldig upprörd av min förenkling!