Saras matblogg

om min viktresa med GI och LCHF

Upprörda känslor

Jag har så svårt att förstå hur folk kan bli så otroligt upprörda för att man låter bli att äta mackor och banan! Det är som om jag mördar någon på öppen gata för att jag låter bli att stoppa saker i munnen som jag mår taskigt av. Visst är det märkligt?? Jag tvingar ju inte i någon annan min mat?

Igår fick jag en kommentar på en länk på facebook till en artikel om mat till barn som uppföljning till tv-debattens professor som hävdade att det var vanvård att utesluta mackor ur barns kost (så sa han inte ordagrant, men det var så folk tolkade det…). Här är förresten en söndersmulande debattartikel om professorerna i tv-debatten, för alla som är lite konspiratoriskt lagda, eller för alla som slukar auktoriteters uttalande utan egen eftertanke eller kritiskt granskande – välj själv… ;-)). Det var mr itrim och McDonalds kostråd som pratade om vanvård. Just ja, nämnde jag att han även GBPar överviktiga tonåringar och förstör deras matsmältningssystem för livet? På prov, som ett vetenskapligt experiment alltså… *ryser lite*

Kommentaren jag fick var det gamla vanliga kolhydratikermantrat att ”kroppen behöver kolhydrater som bränsle”. Jag svarade att ja det behöver den, men det skapar den själv den lilla mängd som behövs, genom att omvandla fett (och fett har jag gott om!!) i en process som heter glukoneogenes (en omvänd glykolys). Anna, som skrivit artikeln gick in och rättade mig med att _hjärnan_ behöver ca 20g _glukos_ vilket jag vet, men jag valde ändå att för sakfrågans skull gå med på kommentatorns förenkling att _kroppen_ behöver _kolhydrater_.Då började kommentatorn dra upp diabetes som ett slags trumfkort, men där kom hon ju inte särskilt långt eftersom jag levt med diabetiker, som ni såg i mitt tidigare inlägg, och en katt är förvisso inte en människa, men de hormonella skillnaderna och vad en diabetiker mår bra av skiljer ändå inte särskilt mycket. Vi är köttätare naturligt båda två, skillnaden är att katten _verkligen inte_ tål spannmål (många katter lämnar ju kategoriskt magarna efter mössen de slukat – för att slippa fröer och spannmål musen knaprat i sej? spekulerar…) Ett sista desperat försök att säga att typ-1-or inte kan jämföras med typ-2-or (som min katt var, men mer åt typ1-hållet eftersom han inte kunde producera eget insulin, även om det startade som en typ2-diabetes, steroidinducerad) kunde jag argumentera bort lika lätt, varpå kommentatorn blev skitsur, beskyllde mej för att tro mej veta bättre än andra (nej, men jag är PÅLÄST) och skryta om min höga utbildning. Jag blev lite ledsen i kanten, eftersom jag ”bara” förklarat varför jag vet en hel del även om diabetes, och att jag är påläst om hormoner i kroppen, vilka funktioner de styr osv, eftersom jag tyckte detta var grymt intressant under min utbildning.

Kommentatorn försvann sedan raskt från min vän-lista (efter mitt eget förslag, man ska inte ha vänner som äter ens energi och får en att bli upprörd, det har jag full respekt för!) och jag fick stöd av andra i lc-lägret att förklara lc-kost för diabetiker (alla tre typerna 0, 1 och 2), vilket jag själv var noga med att inte ge mig in på och ge råd om, eftersom jag tycker att man kan tänka själv och själv få 1+1 att bli något lämpligt tal. Jag berättade endast om vad min katt mådde pekka av och vad han blev pigg, frisk och kunde sänka SIN insulinhalt med. Det är ju generellt sett lite ”finare” att vara typ-1a eftersom man inte ”kan hjälpa det”. Lite synd-om-offer-status. Typ-2-or har ju själva ”tuggat sej till” sin sjukdom (av dumhet?). Jag har full respekt för vad den här kvinnan går igenom dagligen med sitt diabetesbarn, och förstår att det inte finns rum för experimenterande utanför läkarråd om man äntligen lyckats få någon slags vardag fungerande med kolisar och insulinsprutor. Jag fattar! Jag var själv inte glad för att experimentera med Russins doser, men bytte glatt foder på veterinärsrekommendation och wooops, där fick vi verkligen vara med och känna vår katt, för det var natt och dag och nedskruvning av dosen direkt som gällde eftersom han plötsligt inte behövde en massa insulin! Det är ju inte så enkelt att det är kolisar in, insulin in och allt är frid och fröjd. Vi har aktivitetsfaktorer, allmäntillstånd, stresshormon m.m. att ta hänsyn till också, och lite för mycket insulin reagerar levern på direkt genom att producera – gissa vad – glukos och skapa en rekyl-effekt på blodosckerkruvan som av misstag kan tas för att diabetikern behöver ännu mer insulin. Att ständigt ha denna insulin-blodglukos-karusell dundrande i kroppen är väldigt påfrestande för de inblandade organen och diabetes är en jävulsk sjukdom! Det finns inget förenklande eller bortviftande i det jag skriver. Rekyleffekten och leverns reservsockrande är ju precis samma process som vi som äter en ketogen kost använder oss av naturligt, och det är en av leverns viktiga funktioner, så det är varken onaturligt eller något ”akutläge” i normalfallet, utan en naturlig process. Men den används akut när vi sprutat in för mycket insulin utifrån, så därför kan det kanske tyckas skrämmande. Men en insatt diabetiker känner alltså till att levern KAN framställa glukos, men de väljer att inte låtsas om det eller att förknippa det med något som är ”normalt” med tanke på hur de själva påverkas av detta. Jag fattar det också.

Jonas Colting, känd idrottare och en av LC-kostens förespråkare, har bemött lite myter om LC-kost i sin blogg idag (och en krönika i Borås Tidning), som tar upp ungefär det jag pratar om ovan. Jag citerar ett par bra stycken:

handlar det inte bara om att röra sig mer och äta mindre: Nej, det är en onyanserad syn på vår metabolism. Det handlar mycket mer om hur vi reagerar hormonellt på den maten vi äter. Socker och kolhydrater stimulerar en insulinrespons och ju mer insulin kroppen producerar desto sämre förmåga har vi att vara fettdrivna. Man blir beroende av ständiga kolhydrattilskott för att orka. Därav paradoxen med många överviktiga motionärer som trots allt tränar mycket, men som är ständigt sockerdrivna och istället för att gå ned i vikt, går upp i vikt.

-hjärnan behöver socker: Inte alls på det sättet som många tror. Och verkligen inte genom en kolhydratrik kost. Hade vi varit ständigt beroende av kolhydrater som bränsle till hjärnan hade vi aldrig klarat att vara utan mat i mer än en dag. Vi vet att vi klarar oss relativt länge, utan föda, om vi får vätska. När vi äter mindre kolhydrater omvandlar kroppen fett och protein till glukos som hjärnan använder, en process som kallas glukoneogenes.

Jag tyckte glykolysen och den omvända processen glukoneogenes, som hoppar över ett par steg, var ÖKENtrist att lära mig under utbildningen, men ÄNTLIGEN har jag användning för den och förstår ännu bättre hur det funkar. Innan var det bara en massa formler, enzymer och en citronsyracykel i mitten typ… Ni är kanske fler som stött på den och tragglat igenom den utan att känna någon nytta av den.

Det var andra gången senaste månaderna jag råkade ut för upprörda känslor. Grannen har i stort sett slutat prata med mig (fast det är i ärlighetens namn vinter, så vi ses inte dagligen direkt) efter att jag länkat till ett annat Anna Hallén-inlägg om sockerberoende, där jag skrev att frukt = godis. Trams tyckte hon, frukt är jättenyttigt. Det hjälpte inte att jag förklarade att detta sockervatten i fiberkostym med spår av vitaminer inte funkar i min insulinresistenta kropp. Men det är svårt att argumentera sånt med en vegan som inte får i sig vitaminer via kött och ägg, och kanske kan sutta i sej lite ur ett äpple eller en banan istället. Det här diagrammet är väldigt talande om just våra heliga äpplen. (Jag åt förresten ägg och makrill till frukost idag… 😉

Min facebook-status som grannen avfärdade som ”trams” (respektfullt, eller hur?) var denna:

”Jag gillar ju frukt” är en vanlig ”hälsoursäkt” – för frukt är ju såååå nyttigt! Detta paketerade sockervatten med glada färger funkar inte för mig, för det är godis. Men visst är det bra att ha en sån gammal hälsoursäkt att ta till för att slippa hantera sitt sockerberoende på riktigt? Så kan man ju äta som vanligt och rivstarta med lite pulverskak då och då för att vara duktig… Ät riktig mat! ?

och jag länkade till det här inlägget hos Anna. Var det månne ett dåligt samvete som spökade? Det finns ju väldigt många normalviktiga och underviktiga också som göder ett sockerberoende och mår ganska taskigt av det egentligen. Jag är sockerberoende, men inte den värsta sorten som saknar impulskontrollen. Jag kan fortfarande hantera det med hjärnan och stark vilja, och det hjälper VERKLIGEN att inte skapa ett sug med kolhydrater i kroppen.

Föregående

Gallsten och pancreatit

Nästa

Om mina trötta treor

2 kommentarer

  1. Chruss

    Sen glömmer de en annan sak – alla dessa kolhydrater triggar igång karies- har man dålig tandstatus så kommer det som ett brev på posten sedan.
    Jag drabbades av muntorrhet och fick sätta in kronor men under denna behandling pratade tandis o jag mkt. Jag tyckte bl a om gröna äpplen, sura saker som då förstörde det i min mun. Det som bla Itrim mfl hävdade att det var helt OK som mellis och ofta.
    Dagens ungdomar dricker väldigt mkt dricka, godis, dittan och duttan så om en ca 20 år kommer det att vara en hel del karies..
    Likaså förbannade hon smaksatt vatten – det är inget annat än socker de går och sippar på hela dagarna…
    Plus alla andra förbaskade tillsatser och skit vi äter.
    Det är inget fel att äta frukt eller dricka jos för de som kan det MEN, då ska det vara i samband med en måltid och tandborstning tycker jag.
    Kram på er alla 3!

  2. Sara

    Jo, det är sant, Chruss!
    Jag låter bara bli att prata om det som ”alla redan vet” med läsk, godis och kakor som alla vet inte är bra, men alla tycker man ska kunna ”unna sej” när det är helg. Och för mej är ju frukt (och flytande frukt) godis, så det går automatiskt in där. 😀

    Jag försöker ha fokus på varför maten jag äter nu är bra och nyttig.

    Jättebra synpunkter du har! Jag har inte vågat iväg till tandläkare på massor med år, men det hade varit intressant att höra vad de sa om mina tänder nu. Jag har alltid fått skäll, alltid haft många hål och blödande tandkött. Nu blöder tandköttet igen, men det är en av de saker som ska vara ”normalt” när man är gravid… Men nu har jag fått i mej en hel del socker från filmjölk och nödchoklad också, så jag vet inte vad som är vad. Är så skööönt att börja trappa ner kolisarna igen, men jag får verkligen ta en dag i taget. Igår hann jag bli för hungrig, har inte koll på hur ofta jag behöver äta med min minskade mag-tarm-volym än, och då kom illamåendet igen även om jag åt middag… Live and learn!

Kommentera

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén