Igår försökte jag stötta en LC-ätande vän, och lyckades ett par timmar. Sen var det tyvärr kört. Men det är också en fas man ska gå igenom tror jag, att ge upp och skita i och kanske tro att det egentligen inte varit bra (en fas jag aldrig gått igenom, men jag trivs ju som sagt väldigt bra med den här maten som gör min kropp lugn och trygg). Eller så lyckas man helt enkelt inte hitta den nivå och den matblandning man själv trivs med för att man inte lyssnar på sin kropp och sitt hjärta utan lusläser tabeller, jagar lägstanivåer för att det ska gå snabbt och försöker köra alla genvägar mot viktminskning som verkar finnas. Minsta lilla kroppen tar paus så ”funkar det inte för mej”. Tyvärr funkar inte stress ihop med LCHF. Kung Kortisol ni vet… Jag var egentligen beredd på avhopp efter att hon postat kebab och pommes i helgen efter en partykväll… 🙂 För nån månad sen skulle hon också ge upp, men fick pepp och stöd (av andra, jag har legat rätt lågt med stöd och ska nog fortsätta med det med tanke på mina resultat, men just nu har jag ju fullt fokus tillbaka själv efter ofrivillig paus och är ju av en hjälpande natur…) och något brödrecept och då ville hon ju ha argument att stanna eftersom hon mådde bra men hade för många längta tillbaka hjärnspöken. Nu har spökena vunnit.

Jag erkänner att jag gör många generaliserande antaganden om hur personen tänker och känner, men jag tror inte jag är så hemskt långt från sanningen. Har du båda oss som vänner på fejjan kan du kanske gissa vem jag pratar om, men detta är inte personligt mot henne – jag har som sagt full respekt för hennes val. Det är bara ett ”exempel Helge”.

Det jag ”diagnostiserade” eller hade en teori om i hennes facebookstatus var en plötslig energilöshet, när t.o.m. promenaderna var ursega och jobbiga. Kände så väl igen beskrivningen från mitt första år och frågade försiktigt om det möjligen var ca 3 månader sen hon började. Fick snabbt svar att nä det var minsann 6 månader. OK då. 3+3. Jag hade nämligen perioder när min kropp klev in i beordrad vila, när jag inte kunde pressa fram hurtiga promenader eller orkade så mycket. Kände mej trött och sliten. Dels efter ungefär 3 veckor och sedan var 3e månad ungefär under lite drygt ett år från start. Mellan dessa tröttperioder sprattlar man ju ur sängen, fjantigt pigg och känner sej starkare och med bättre kondis än nånsin – prova fettdrift om du vill känna den effekten! Spagetti släng dej i väggen! Vännens och min viktminskningshistoria ser ganska lika ut, eftersom hon också tappat 10 kilo på dessa 6 månader. Skillanden är att hon börjat gymma rätt friskt och blivit biten och lider väldigt av att plötsligt vara orkeslös – att hennes benhinnor visst protesterar titt som tätt är kanske också LCHFs fel… För vila kan ju inte behövas när man mår så bra av alla träningsendorfiner! 😉 Hon hade fått tips av tränande vänner att vila lite och ta det lugnt, så jag skulle såklart hållt min stora trut och inte sagt att det kunde vara en trött 3a… Så går det när man ska ”hjälpa”.

Ett par timmar senare var hon sååå trött på ”allt fett” (varför plågar folk i sej en massa fett om dom inte GILLAR det??? Och varför äter dom en massa fett?? Jag steker i smör och väljer kött med naturligt fett, gräddkokar en hel del grönsaker, men det går kanske 0,5 dl grädde som koker ihop till en portion, fet ost på biffar eller gratänger, för att inte tala om avokado som jag äter till och från rätt mycket. Men det ärkanske en massa fett om man varit fettskrämd och inte vant sig att äta naturligt än. Jag har aldrig lyckats bli fettskrämd eller äta dom små mängder man skulle hos vv o.d.) och längtade efter havregröt och spagetti. Gissa hur många kommentarer hon genast fick av skadeglada icke-troende i stilen ”imponerad att du klarade hela 6 månader med det där” och ”du måste äta kolhydrater om du ska träna”. En stackare gick in och försökte försvara – det var inte jag, för i sån miljö är det liksom ingen idé. Dessutom hade ju hon som la ner själv en massa argument om hur mycket hon saknat morgongröten och ville kolhydratsorka på träningen. Känner hon så och mår bra av det är det såklart helt rätt för henne!

Jag tycker själv inte det är konstigt med varken platåer eller sån här kroppsvila om man betänker vad jag faktiskt pressat min kropp till – att tömma energilager! – dessa 6 månader. Den behöver bromsa upp och ladda om och känna att den hänger med och att det fylls på med ny energi utifrån. När jag insåg detta tyckte jag det var ganska skönt att ”få” vila lite. Men visst, vill man tappa x kilo på x tid är kroppens behov aptrista! Håll käft och släpp fettet! Jag har i princip haft ett år viktminskning drygt 10 kilo och 3 års bra mående med långsam nedgång av resterande 10 kilo (utan trötta 3or – bättre takt alltså) som jag gått ner sen start. I de 3 åren har varit 2 låååånga platåer och nu har jag gått upp 7 kilo med bebis. Jag var uppe på +8, men det vände ner igen när illamåendet släppte förra veckan och jag äntligen kunde börja fasa in lc-mat igen och inte behöver småäta varannan timme på fil och tunnbrödmackor. Jag bantar inte, jag återgår bara till min normala kost och blev ett kilo mindre vätskesvullen. Jag har nog snart fått tillbaka det kilot misstänker jag, för nu börjar bebismagen växa… 😀