Äntligen äntligen äntligen är hemska illamåendesdagarna över! Jo, jag vågar ropa hej, för nu är det oftare inte illamående än ett fåtal bakslag. Bakslagen beror oftast på att jag blivit för hungrig när jag glömt äta, och då hjälper inte ens att äta, utan filpimplandet får ta till igen hela kvällen. Men det har jag börjat lära mig nu, så det händer mer sällan. Känner jag att jag blir åt hungrig-hållet och jag inte har något snabbt LC att ta till blir det helt enkelt en macka e.d. Så funkar mina dagar just nu. Har dock shoppat upp bas-LC-varor igen och ska ”baka” lite oopsies och kanske mikrobröd att ha till dom där mellanmålen istället. Jag är ju inte van vid att behöva mellanmål, så det är bara där det fallerat.

Det som förvånar mej är att jag inte behövde någon omställning! Jag provade bara att börja äta som vanligt och sen var det bara att tuffa på. Jag mår toppenbra och vågen sa skutt ett kilo ner på 2 dagar (glykogen-depå-tömning). Jag fasar över försiktigt och blandar med kolismat av olika slag också, men jag trodde ändå det skulle vara svårare att ”hitta tillbaka” och att kroppen/hjärnan skulle protestera mer. Det är bara att konstatera att LC-mat numera ÄR ett naturligt tillstånd hos mej, att jag bevisligen går upp i vikt av kolismat (haha, skojar lite…). Som jag har längtat efter min vanliga mat!! Den man blir mätt och nöjd av. Där inte hjärnan sätter igång efter 1 timme och funderar över vad vi ska äta snart igen och vad som finns i skåpen.

Jag har en snuttefilt med mig i filmjölken. De dagar jag har för lite annat att tänka på och hjärnan kör ett par ”äta-lite?” varv utan att jag egentligen är särskilt hungrig eller sugen, då stillar jag det med filmjölken. Bebblan behöver säkert fortfarande kalcium till sitt skelett så det känns som tillåtet ”småätande”. Och vet ni, den vanliga filmjölken är nu mycket smarrigare än den sötsliskiga blåbärsfilen om jag inte fått i mej andra kolisar under dagen! Precis som det ska vara i min hjärna alltså.

Wohoo!