Saras matblogg

om min viktresa med GI och LCHF

Sida 2 av 8

Bacon?

Varför tror förresten ”alla” att LCHFare baserar sin kost på bacon?

Jag äter bacon ibland. Det viktigaste stället att ha med bacon på är på min hamburgare.

Jo, jag vet svaret. Om man ska byta till LCHF från kolhydratisk kost och byta ut frukosten mot med LC brukar man få rådet ägg och bacon i media och av andra ”nybörjare”. Det finns säkert massor med LCHFare som fortsätter äta äggröra med bacon till frukost sen också, för de har ju alltid smyggillat detta och skämts lite vid hotellfrukostarna typ, på den fettskrämda tiden. Själv behåller jag ägget i frukostförslaget, kokar det istället opch äter med diverse tillbehör. Inte bacon.

Det är svårt att hitta bra bacon i affärerna också. Många pratar om nitrit, men jag vill gärna prata om hur naturligt baconet är framställt. Den som hittar ett riktigt rökt bacon som bara innehåller själva baconet – räck upp en hand. Nä, det är troligare att du hittar bacon med kilometerlång innehållsförteckning och ordet ”rökarom”. Undantaget brukar vara danska Tulip, men jag tar ingenting för givet längre, utan brukar kolla innan jag köper.

Det händer mycket nu!

Till min stora sorg är jag för tillfället kolhydratknarkare. Men jag försöker hålla mig så hälsosamt knarkande jag kan, och framförallt inte stressa upp mig för det, utan gilla läget, och tar bara i nödfall till det jag mår allra minst illa av – mjölkchoklad med daim. Har hållt mig ifrån nöd-chokladen över en vecka nu. Sen är den stora frågan hur hälsosamt det är med fruktfil. Enligt en kommentar hos dagens kostdoktor är det typ utspädd mjölk med socker socker socker och en massa ris-stinna förtjockningsmedel (läs:socker)… Men jag läste på Skånemejeriers Blåbärsfil och där stod sockret sist och enda förtjockningsmedlet, om jag inte minns fel, var pektin, vilket väl behövs ”mot” blåbären, som det ska vara 3% av. Nåväl, jag blandar fruktfilen med gammeldags filmjölk dvs fullfet, så att jag bara får lite fruktsmak och det inte blir för strävt. Maken kom tyvärr hem med Arlas motsvarighet igår och där stod sockret på andra plats och innehållsförteckningen var nerlusad med annat än ”bär” och ”mjölk”.

Jag har gjort ett par försök att kliva tillbaka till min vanliga kost, försiktiga steg. Igår mådde jag toppen vid uppstigning, nästan som vanligt, och ville inte ha frukost förrän vanlig tid runt lunch. Då valde jag ägg-makrill. 2 timmar senare slog illamåendet till igen med full kraft. Bebis var missnöjd! Hade suttat och smakat på frukosten, men hittade inte sina kolisar. Bara att börja sörpla fil igen. Det blir inga mängder på en dag, 2-3 dricksglas sammanlagt på en hel eftermiddag-kväll. Enligt rekommendationerna 😉 ska man äta 5 dl mejeriprodukter om dan när man är gravid, så jag kan ju för en gångs skull följa SLVs råd… haha… Idag har jag ätit tunnbröd med ägg, vilket brukar funka bättre, men inte mättar alls lika bra, så om 2 timmar ska man börja se sej om efter mat igen. Det är så utmattande att plötsligt ha ett liv som kretsar kring vad jag ska stoppa i munnen nästa gång och när jag måste göra det för att inte bli grön i fejset… Jag som haft det så lugnt och skönt i 4 år!!

I brist på egen insats peppar jag mig med allt som händer i media just nu, och det är riktigt trevligt och positivt! Det börjar bli mer och mer fokus på ”naturlig mat utan onödiga tillsatser”, vilket är betydligt lättare att argumentera med folk om. Vem vill egentligen äta ”light” med en innehållsförteckning som är kilometerlång med substitut för att skapa den riktiga maten, som kanske står bredvid i hyllan, då utan det magiska ”nyckelhålet”. Gillade en annan kommentar hos Kostdoktorn som undrade varför lätt-falukorven hade nyckelhål när inte lövbiff har det? Om man nu jagar fett då. Vad innehåller lättfalukorven istället för kött och fett? Är det någon som _tänker_? NU var det längesen jag tittade efter nyckelhål, och inte ens när jag gjorde det var jag frälst, eftersom jag visste att jag inte mådde bra av den maten. Att gå omkring och ständigt vara hungrig medans man tuggar stallbås… Nääää…

Har du inte hängt med är det dags att kika förbi hos Kostdoktorn, som gjort ett par TV-debattframträdanden senaste tiden av det roligare slaget. Särskilt roligt att se vem som är lugn, saklig och påläst och vem som står och gapar halvt hysteriskt i falsett… Börjar vara slut på argument och övertygelse snart och dags att göra om göra rätt nästa gång? Just sayin…

Fruktmyten

Alla vet att godis, läsk och kakor är dåligt och något man äter för att unna sig lite extra gott. Alla tjockisar har ätit och äter detta  i överflöd, sittande på sina feta arslen i en soffa framför tvn. Det vet ju alla… 😉 Ja, självklart överdriver jag. Jag känner tillräckligt med tjockisar för att veta att detta inte är sant och tunnisar som är sockermissbrukare också och inte mår särskilt bra av det, så världen är inte riktigt så enkel som fitnessfolket gärna vill måla upp. Men hur är det med frukt då?

Ja, frukt är jättenyttigt som mellanmål hos normalviktiga, friska kolhydratiker som behöver hålla sin blodsockernivå uppe för att inte bli arga och sura (det är såååå skönt att slippa halv-5-fällan när alla människor runt omkring en är idioter), och frukt innehåller ”massor” med vitaminer, mineraler och fibrer vi behöver få i oss.

MEN

Frukt har absolut inte ensamrätt på detta och är inte nödvändigtvis det bästa valet för alla, eller ens det val du får i dig mest av det nödvändiga ifrån.

Kostdoktorn har en hel drös med argument som jag köper till fullo om fruktens vara och inte vara (missa inte länkarna med fler blogginlägg underst, bl.a. debatten med en dietist). Kostdoktorn är en riktig läkare  som har utbildning på människokroppen och dess funktioner (vilket jag f.ö. har själv också eftersom jag läst en del humanfysiologi under min utbildning till biolog, så jag förstår jiddret om insulin, vet vad en kolhydrat är, hur hormoner påverkar funktionerna i vår kropp m.m.). Han säger det bättre än jag skulle sagt det själv, så jag låter länken tala. Älskar jämförelsen med coca cola och havrekli i det här inlägget, för ungefär så nyttigt är frukt i min kropp. Givetvis viftar dietisten bort argumentet som oseriöst och vägrar svara när Andreas hävdar att innehåller är detsamma. Snacka om skygglappar!

Diagrammet (klicka på det så ser du det störra och tydligare) som tydligt visar hur nyttigt ett äpple om dagen är jämfört med exv. mina frukostägg är också väldigt talande. Ujujuj… Men det funkar såklart inte att argumentera med vegetarianer med det diagrammet. 😉

För mig är det totalt onödigt att äta frukt, och det tror jag att min kropp alltid har förstått. Alla fruktstunder i barndomen var ett evigt lidande för mig. Jag skojar inte! Jag minns fortfarande ångesten när jag satt på kyrkans barntimme som 4-åring och skulle ta fram den förhatliga burken med vad det nu var för frukt föräldrarna hade skickat med, som jag för syns skull skulle plåga i mej. Nu är jag vuxen, kan tänka själv och äter frukt ett par gånger om året, när jag är sugen. Då blir mitt val jordgubbar, ett äpple som luktat gott när jag gått förbi det, eller clementiner på vintern.

Mina vitaminer, mineraler och fibrer får jag från grönsaker som vitkål, broccoli, spenat m.m. för att inte tala om kött och fisk i olika former. Ta gärna en koll på vad dessa innehåller innan du försöker tvinga på mej ett äpple om dagen… Frukt ÄR godis!

Du får gärna äta frukt om du tycker det är gott och tål det. JAG fixar inte sockerkicken från fruktosen utan att behöva börja kämpa mot ett sug efter mer mat, ofta med flera dagar innan jag är i balans igen. Har man inte känt detta själv förstår man såklart inte. Jag har en man som rabblar mantrat om hur nyttigt frukt är ofta och gärna och inte förstår alls att hans fru inte mår bra av socker. Det finns inte i hans världsbild, han har aldrig känt det i sin kropp. Jag respekterar det, så länge han inte försöker tvinga i mej sin för mig onyttiga mat.

Kosttillskott

Är det nödvändigt med kosttillskott? Nej! Äter du en balanserad kost med rätt innehåll ska du inte behöva tillskott alls. Det mantrat drog de redan på viktväktarna. 😉

Jag har 3 burkar bredvid matbordet med kosttillskott just nu. B-vitamin för den för tillfället nödvändiga folsyran. B-vitamin kan man aldrig för för mycket av, vi kissar ut ev. överskott, däremot är det vanligt med brister, så det är ett typiskt bra tillskott om man ska äta något.  D-vitamin för att boosta detta nu på vintern när vi aldrig ser solen. Man dööör inte av d-vitaminbrist, men det är onödigt att gå och vara extra trött om man kan göra något åt det enkelt. Sista burken innehåller magnesium (från helhetshälsa, som innehåller magnesiumföreningar kroppen har någon nytta av, vilket tyvärr inte alltid är fallet med magnesiumtabletter). Jag såg en kommentar om hur dumt det var att urlaka kroppen på magnesium, då måste vi ju äta fel. Jag ser det inte riktigt så. Jag märker att magnesium behövs särskilt under mina viktminskningsperioder, när jag inte är på en platå utan fettförbränningen funkar som den ska. Då får jag lätt ”brus” i musklerna och kramp i vaderna är inte ovanligt. Lite magnesium hjälper direkt. Jag har fått en brist för att det går åt mer magnesium i kroppen under fettförbränningsprocessen, så då hjälper jag kroppen att tillsätta detta. Jag äter en del mandel och nötter periodvis också, som innehåller naturlig dos av magnesium, men ibland räcker inte det, eller jag är inte sugen på mandel. Då åker kapslarna fram. Allt kosttillskott jag stoppar i mig är noga genomtänkt och motiverat och endast vid behov. Inte multivitamin-flaskor slentrianmässigt ifall ifall.

Om att vräka i sig

Just nu rasar den stora köttdebatten. Fettkriget och fettdieten har tillfälligt bytt namn. Nu är det köttätandet och kossorna som ska hängas ut och kölhalas en sväng i provokationens tecken.

Dom där jäklarna både mår bra, äter gott och går ner i vikt!! Vi måste komma åååååt dom!

Here’s my two cents

Jag har alltid älskat kött! Har alltid prioriterat köttbiten när jag varit på väg att bli mätt. Sett en skål med hemlagade köttbullar som bästa godiset. Därför passar en diet på kött mig alldeles utmärkt. Det kommer att funka och hålla i längden. Mat jag blir sugen på och dagdrömmer om till middagsplaneringen är aldrig ris eller stekt potatis – det är kött! Lövbiff eller färsbiffar eller hamburgare… Mmmm

Jag äter inte mer kött nu än tidigare. Jag äter troligtvis mindre eftersom jag blir mätt snabbare på denna näringsrika och energitäta mat. Dessutom väljer vi ett bättre (dyrare) kött när det finns (bor ju inte i storstad så utbudet är begränsat). Och nej matkontot har inte gått upp. Köper inte en massa stallbås och sockervatten och godis och annan bukfylla längre.

Och när jag äter så VRÄKER jag inte i mig mat. Även om jag fortfarande kan anses som en tjockis så har jag och har mej veterligen alltid haft hyfs och bordsvett.

Jag äter fortfarande inte och har aldrig gjort med någon förtjusning grön kaninmatsbukfylla i form av berg med sallad och tjafs. Jag tar lite för dekorations skull eftersom det är snyggt. För mej har uttrycket ”en god och mättande sallad” alltid varit förbryllande. Har bara fastnat för den matiga cesarsalladen men det är fokus på kycklingen och den goda såsen.

Miljö och etik då? Jo jag har funderat på att bli vegetarian i tonåren. Det föll alltid på att jag inte skulle få äta kött. Jag har valt att påverka den vidriga djurindustrin med medvetna val och betala för kvalitet och närproducerat. Sen tycker jag det är lika fnissroligt som alla andra med pruttande kossor men jag har svårt att se dom som större miljöbovar än bilar och industri. Det måste finnas betydligt färre kossor i naturen nu än för 100 år sedan…

Jag tycker det är spännande att se vad media påverkar mycket. Frågorna om min mat ändrar karaktär med senaste larmet men de flesta är positiva och nyfikna. Senaste frågan jag fick gällde dåligt samvete för köttindustrins miljöpåverkan.

Jag tycker det är härligt att se kossor igen! Ett tag var de nästan borta från landskapet och instängda i stallar jämt. Nu går hela flockar ute på bete igen och köttdjuren med sina kalvar som får dia naturligt! Underbart!

Kolhydratskräck?

Jag förstår att LCHF är svårt att ta till sig och begripa eftersom tänket går emot allt vi någonsin lärt oss om s.k. nyttig mat. Det pratas därför om extrem metod och kolhydratskräck och annan skrämselpropaganda för att folk ska vara skeptiska att prova.

För mig har det aldrig rört sig om kolhydratskräck. Jag äter minimalt med kolhydrater helt enkelt för att det är det jag mår bäst av. Jag har med min stora övervikt dragit på mig s.k. insulinresistens och ”tål” helt enkelt inte att ösa på för mycket kolhydrater utan att binda en massa vätska, få småvärk och inflammationer här och där i mina leder ffa, bli tokfjantsugen och ”vrålhungrig” efter något mer. Jag vet aldrig vad och det finns inget som mättar. När man levt i detta helvete är det mycket lättare att förstå varför man undviker att sätta sig i den situationen igen.

Så nej, jag lider inte av kolhydratskräck. Däremot undviker jag kolhydrater så mycket som möjligt eftersom jag inte mår bra av det. Simple as that…

Saker folk säger

Blir något man hört sägas många gånger en sanning? Behöver man inte tänka själv eller förstå vad det är man hasplar ur sig? Ibland undrar jag…

Det är inte ofta nu för tiden jag har anledning att prata om mitt matval här i livet. Efter drygt 3 år med LCHF har jag börjt lära mig sociala situationer och brukar faktiskt bara falla dit i den välbekanta familjekretsen och deras godisfrosserier vid festligheter. I veckan fick jag dock en rak fråga om vad det är jag äter egentligen, då en överambitiös fikafixare, som inte lyssnar så bra på svaren på sina frågor, hade lämnat en überlång lista med ”måsten till Sara” till sin vikarie, som var helt åt skogen (listan, inte vikarien). Eller nästan… Jag har försökt säga ”fixa inget särskilt till mej, jag behöver ingen fika vid den tiden på kvällen”, men det har liksom inte hjälpt. Det ska trugas i en mat iallafall, annars är man en stackare som inget fick! Det sitter så djupt rotat det där med ”fika” och att bjuda. Jag märker det på mig själv när jag får gäster och vill ”bjuda på något” – som vi ju då oftast inte har något hemma.

Måstelistan hade varit ”skinka” (påläggsskinka då, som i 99 fall av 100 innehåller en massa druvsocker och skit, inte smakar nånting mer än möjligen lite salt, och jag i stort sett endast kan dutta med då jag nån enstaka gång gör varma mackor av oopsies), ”melon” (för frukt äter du väl, det äääär ju så nyttigt, och jag någon gång utmattat svarat ”jaja…” på när de blev mer och mer förtvivlade efter att ha gått igenom hela vanliga kolhydratstinna listan med fikatillbehör. Och jo, melon händer det att jag äter, men jag triggar enormt på detta sockervatten, så det är ett medvetet avsteg.) och ”sen var det något med grädde också” som fikafixarvikarien inte hade kommit ihåg, men hade dragit slutsatsen att jag nog absolut inte tålde. För inte kunde jag väl vilja HA grädde till något??? Suck. Det är det enda jag framfört önskemål om till det där kvällsfikat nämligen. ”Det räcker med en kopp kaffe med grädde till mej, om du tvunget vill köpa något extra till mej som kompensation för allt jag valt bort på fikabordet”. Nu hittade vi en kartong med långtids-karregan-grädde i kylen som var 3 månader över bästföre-datumet, men fullt frisk, så jag fick min grädde iallafall.

När man då diskuterar kostfrågor med folk som inte är insatta eller har behövt bry sig (och då orkar jag inte ens tänka på alla gamla viktväktare och andra sönderbantade, men där är det liksom ingen idé att ens försöka om de inte själva hittat vägen bort från det träsket) så kommer ofelbart vissa påståenden haglande, som jag inte vet om jag ska orka bemöta eller förklara felaktigheten i. De undrade vad jag åt, och jag förklarade att jag äter t.ex. bara 2 gånger om dagen nu för tiden (stooora ögon) och slipper äntligen plåga i mej fruost innan fan fått skorna på sej – något jag aldrig klarat av! Jag äter som jag alltid velat äta. Sällan och baserat på proteinet och det smakbärande fettet.

– Men man måste ÄTA regelbundet, annars stannar förbränningen i kroppen av!!!!

Ja, jag äter regelbundet, när min kropp signalerar att nu är jag hungrig, nu behöver du fylla på energi igen. Resten av tiden är det då meningen att den ska bränna dom ”reserver” jag så noga byggt upp sedan puberteten, helt i onödan och till ingen som helst nytta.
Sen skulle jag kunna berätta om ”blodsockerdippar” (riktiga diabetiker har såklart en helt annan magnitud på sina svängningar), skakighet och ruggigt dåligt humör jag numera slipper av att inte köra den där insulinpumpen i tid och otid genom att mata in en massa uschligt socker i olika form in i systemet. Men det brukar vara överkurs, så jag låter bli. På sin höjd säger jag ”det är så skönt att slippa halv5-dippen”. Jag har en lågenergi-period på eftermiddagen ändå, som jag tror är en kroppslig sak. Jag brukar inte vara särskilt hungrig utan behöver bara lite ”stille” och vila sen sprattlar jag igång igen. En naturlig, ej matstyrd siesta…

– Men frukt äter du väl?

2-3 äpplen om året. Jordgubbar när de finns färska och goda. Lite melon nångång (men det triggar jag som sagt på). Någon clementin när det är säsong. Så ja, jag äter frukt. Ungefär i samma omfattning som jag alltid gjort, men förr kunde det slinka ner någon banan nångång också, och jag är gaaalen i ananas! Det vågar jag mej inte på alls nu.

– Fibrer och grovt bröd ääär ju så nyttigt!

Mmmm, och nu förtiden är det jättevanligt med uppsvälld mage, IBS, laktosintolerans och andra symtom på att mag-tarm-systemet är uppretat och överaktiverat och inte mår det minsta bra. Undrar vad det kan bero på…. Vad sjutton inbillar sig folk att det är bra att äta en jäkla massa stallbås som bara är bukfylla, som magen och tarmarna får jobba sej blå med och sedan skiter du bara ut det! Hör ni inte själva hur korkat det är? Nä, tacka vet jag näringsrik och energität mat som kroppen använder sig av med hyfsat lite restprodukter.

– Blir det inte tråkigt?

Alla är så himla fokuserade på den där potatisen och mackan jag gett upp helt frivilligt! Eller jag äter potatis ibland. Med vår nya matordning i huset blir det ofta så att maken kokar en gryta potatis och har kallpären i kylen för senare stekning. Då äter jag kanske en potatis i stekbitar som tillbehör och har inte märkt av någon triggning av det. Däremot testade jag nykokt potatis häromsistens och märkte av det direkt! Det är något som händer när den kokta potatisen kyls och stärkelsen i potatisen, som sedan inte omvandlas igen när man värmer/steker på den. Jag är inte hundra insatt i det där kemiska. Jag vet bara hur jag svarar på de olika formerna.

Min middag igår såg ut såhär:
En Scans hamburgare stekt i smör, med smält ost på och 3 halva baconskivor som blivit över i förrgår. 4 färska gröna smörstekta sparrisar. En rejäl klick Hamburger-bea (ny favorit!) och lite gräddstuvad spetskål. Vad är det som är tråkigt med detta? Är det inte tråkigare med ett berg av torr ugnsstekt pommes som man ska trycka i sej och en torr bulle runt det goda köttet?

Det var lite för mycket mat och jag borde ha stoppat tidigare, men jag har lite problem med överätning när maten är för god. Och jag är fortfarande rädd för att äta för lite och hamna i svält/lagring (som om det är nån risk med alla kalorier jag får i mej!). Det är en process ännu att lära mej hur mycket som är för mycket och vad jag minskar lite försiktigt i vikt med.

Kämpar inte på ;-)

Känner att det är dags för lite tankar och funderingar igen. Det här med maten går verkligen i perioder för mig, när jag har ett behov av att prata och skriva av mig, reagerar på andras kommentarer eller bara vill förklara. Andra perioder finns inte det behovet, utan jag vilar i min egen trygghet på något sätt.

Jag vågar nästan inte skriva det, men nu är min 100-kilosplatå ÖVER! Jag skrev om den för j-ä-t-t-e-l-ä-n-g-e-s-e-n och trodde den skulle släppa då. Det gjorde den ”aldrig”. Jag gick med runt 101 kilo precis hur länge som helst (1,5år)! Släppte även upp mig runt 104 ett tag efter bröllopsresa (jaja, den var för ett år sedan, get over it!) med alldeles för mycket glass och onödigt ”slarv”. Samtidigt är alla såna perioder också en erfarenhet rikare. Jag vet ungefär vad jag tål och vilka effekter avstegen får och hur länge.

I somras vågade jag äntligen ta steget fullt ut att lyssna på min kropps signaler. Efter 15-20 år med att totalt skitit i dom (bokstavligt talat) var det dags att förlåta mej själv för vad jag gjort med min kropp och LYSSNA! Jag ser så många (smalisar?) som tycker det är så enkelt att ”banta”. Kalorier ut och in, tokträna minst 5 dar i veckan bla bla bla…. Har du nånsin hört någon ”tjockis” påstå det? Jag är så glad att jag vet bättre vad gäller min kropp nu iallafall.

Vad som hände i somras var att jag styrde om mina mattider och matmängder lite efter hur min hunger och mina behov var. Det funkade extra bra när maken hade semester, för då har vi fullt upp med projekt hela dagarna och börjar inte tänka på middag förrän framåt 5-6-7 på kvällen. Jag började äta ”frukost” först när jag var hungrig och drack bara en mugg kaffe med grädde som sällskap till makens frukost. Han fick käka sina frukter och mellanmål och fika med kakor och bullar och mackor och knäckebröd för att fylla på sin blodsockerdepå bäst han ville. Jag har döpt om frukosten till ”brunch”. Den har ingen fast tid. Vissa dagar är jag hungrig klockan 11, andra 13.30-14. Min brunch brukade sammanfalla med makens förmiddagsfika, vilket ju är trevligt! Sen blev det mat igen framåt kvällningen. 2 mål mat + kaffet på morgonen. Och vikten började sakta men säkert ticka neråt! Om det bara berodde på tidsändringen eller om kroppen helt enkelt äntligen kände sig trygg nog att släppa fettreserverna vet jag inte. Men jag var livrädd att ramla in i gamla för-säkerhets-skull-ätandet så fort maken började jobba igen. Så jag fattade beslutet, efter samråd med mannen, att fortsätta som under sommaren ett tag och se om det funkar. Detta skulle isåfall påverka vår gemensamma middag, som han gärna vill ha halv5 när han kommer hem från jobbet. Då har jag ungefär 2 timmar tills jag börjar fundera på mat. Vissa dagar håller jag honom bara sällskap, andra dagar, när han käkat lunch på jobbet (och inte bara vanliga brö-gåsarna) kan vi laga och äta middag vid 6-tiden istället, som funkar bättre för mej. Nu äter jag sällan förrän jag verkligen känner mej hungrig, och det gillar min kropp starkt och fortsätter visa lägre siffror på vågen, sakta men säkert.

På köpet med den här matändringen kom att jag dragit ner mitt kaloriintag utan att behöva tänka på det! Eftersom bara LCHF-riktig mat inte räckte på mig fick jag begränsa kalorierna så pass att kroppen faktiskt började käka fettreserver mellan målen (vilket den gör när kroppen får bli hungrig). Jag funderade länge på detta, eftersom den gamla ”inte hamna i svält, inte sänka förbränningen” malde i skallen. Men jag insåg att våga vara hungrig en liten stund var lösningen. Eller rättare sagt våga BLI hungrig. Tryckte jag i mig middag vid 5 fick jag nästan alltid hämta något i kylen på kvällen också när energin sjönk, ost, ägg”macka” eller liknande. Det behöver jag bara vissa dagar i månaden nu när energibehovet verkar vara större. Ganska logiskt kanske.

Så fort jag hör ordet hungrig tänker jag fortfarande på den där tjejen, gymnasten, som sa till min kompis att hon ”vant sig vid att gå och lägga sej hungrig, och det var så skönt”. Jag var kanske 10 år. 2 år senare var tjejen helt förstörd av anorexian och kunde knappt gå så svag hon var (en av mina chockbilder ur verkliga livet jag kan plocka fram precis när som helst, som om det var igår….). Då var hon på väg att tillfriskna sa dom. Jag vet inte hur det gick. Ni förstår att man bli rädd för att bli hungrig, när man tidigare varit så _imponerad_ av hennes uttalande och k-a-r-a-k-t-ä-r!!

Hur är det med godis och slarv då?

Jag slarvar inte, jag unnar mej inte (vilka onödiga ursäkter och negativa energier!!), jag bara lever och gör planerade avsteg ibland. Jag vill kunna leva så. Förra veckan kom jag till en kund för att fortbilda dom, och de visste att jag äter lowcarb sedan länge. De hade bemödat sig att köpa en liiiiten chokladkaka (mer åt pralinhållet) som var ”sockerfri” och med mörk choklad. När någon ansträngt sig så äter jag. Jag äter även hellre än förklarar när någon lite äldre bjuder på något, om jag inte hittar bra alternativ. (Fast man är ju så ”duktig” om man tackar nej till kakorna…). Sen får jag ta smällen. Idag vet jag ungefär vad jag klarar av och vilka effekter det ger. Jag behöver aldrig ”börja om” när jag gör avsteg, för mina grundmatvanor är så inkörda nu att jag käkar så utan att behöva planera eller tänka.

Hur gick det med pralinen? Den var sviiiinsöt, men jag reagerade inte på den, så den var nog sötad med sötningsmedel (som jag undviker så mycket jag kan, för jag trivs rätt bra utan sockergrisen jag var innan – nu känner man ju andra SMAKER på maten!!). Får jag i mej den mängden riktigt socker som ger den sötman idag reagerar jag med att få kryp i benen, bli rastlös, lederna i mina fingrar svullnar och molvärker. Rastlösheten är värst – antar det är ”sockerkicken”. Och magen stannar upp. Lösviktsgodis kan funka någon liten bit, men det blir lätt mer och mer, så jag försöker motstå. Bra med äckligt godis! Ställ inte fram Sara-godis, för då faller jag lätt. Men inte värre än att jag hanterar det idag som sagt. Det är aldrig tankar på att skita i allt och bli vanlig kolhydrattuggare igen. Släkten har förresten slutat fråga hur länge jag tänkt äta sådär konstigt. De har förstått vid det här laget att denna förändring är för gott.

Jag har fortfarande svårt att låta bli ostbågar när dom dyker upp framför näsan. Så jag äter. Några stycken. Nävar. Men långt ifrån gamla mängden! Ostbågar klarar jag hyfsat utan allt för mycket motreaktion. Tricket för mej är en ostbåge i taget och njuta! Då hinner de andra runt skålen vräka i sig massor så de snabbt tar slut! =OD Jag skulle aldrig (och jag är sån som aldrig säger aldrig;-)) köpa, öppna och äta en påse ostbågar själv. Det är inte det minsta intressant. Chips går bort helt, det har jag strukit från listan över möjliga felsteg. 1. Jag får värsta suget direkt och det håller i sej i flera dar! Det är en djävulsk kamp! 2. Jag får ont i magen av allt glutamat de öst på dom. 3. Magen ”stannar” flera dar. 2 och 3 gäller även för jordnötsringar upptäckte jag vid test i helgen. Jag är glad att maken gillar äckliga chips (sourcreme) så jag slipper motstå frestelsen att stoppa näven i skålen. Ni vet det där första chipset som drar igång hela karusellen!

Gemensamt för alla avsteg med skräpkolhydrater är att jag får huvudvärk 2 dar efter ungefär, jag blir fruktansvärt seeeeeeg och att magen är sur på mej ett tag innan den ramlar in i vanliga vanorna igen.

Är alla kolhydrater elaka?

Nja får jag väl svara på det. Jag tilhör de som inte klarar av för mycket kolhydratinnehåll i maten utan att få sug (stor skillnad på sug och att vara hungrig!!), så jag håller mängden nere och tar kolisarna främst från grönsaker. Ibland knycker jag ett par bitar stekt potatis från makens portion och ibland gör vi ugnsrotsaker och mumsar i oss. Hur mycket kolhydrater du tål får du känna efter själv. Ju mer jag plockade bort, desto enklare var det för mig och jag mådde bättre. För dig kanske det blir för stor förändring mot vad du är van att äta och då kanske du behöver käka det där äpplet eller ha yoghurtfrukost med ”nyttiga” bär.

Bröd fixar jag inte alls längre. Det ger magstopp flera dar och magknip. Men som jag skrivit tusen gånger innan saknar jag inte brödet i bröd. Det jag saknar är en platta att lägga saker på. Och då funkar substituten utmärkt! Har nyligen fått tag på ett mikrobröd-recept som är väldigt brödlikt. Det kommer jag nog att baka till helgens storkalas då det vankas smörgåstårta. Kommer att göra en lchf-tårta till mej själv och ev. om svägerskan, som körde GI sist vi träffades, vill ha av den också, så jag får väl baka lite mer ”brödbotten”. Jag tycker det är sååå trist att baka, har aldrig gillat det. Så mikro-bröd är ju toppen! Rör ihop smeten, mikra, klart! Första testen av detta gjorde jag med blandade hasselnötter och mandel, men jag gillar inte den skarpa nötsmaken och doften man får av hasselnötter, så nu ska jag köra mandelmjöl i fortsättningen. Mandelmjöl får man genom att mala mandel i en mandelkvarn (det finns att köpa färdigt på webben också, men why liksom??).

Kämpa?

När jag rapporterar min viktframgång på facebook (det gör jag för att jag är glad och det känns bra att få stöd av andra!) får jag alltid någon kommentar i stilen ”Bra kämpat”. Jag hajjar till varje gång, för jag kämpar inte! Jag gör verkligen inte det! Inte om man jämför med hur jag fick kämpa med viktväktarna förr. Mitt starkaste minne från den tiden är när jag satt och grät och hulkade över en ”supergod och smaskig grönsaksgryta” och hoppades på att jag skulle bli mätt den här gången. Förlååååt mej kroppen och psyket för vad jag utsatte dej för helt i onödan!!

Visst kämpar jag med det mentala mycket, positiv inställning, hormonj**vlarna som förstör en månads gott resultat på två dagar med prinskorvsfingrar och svullnad. Men jag förstår ju vad det beror på, allt är bara logiskt och naturligt, så det blir enklare att hantera.

Jag har nu ett par kilos marginal upp till tresiffrigt och kurvan pekar stadigt neråt. Jag fortsätter med nya ”ät när jag blir hungrig” ett tag till, även om det påverkar middags-myset med min lilla familj och jag har makens fulla stöd att fortsätta med det.

Svaaaamp!!!

Jag älskar svamp! Särskilt sån jag får plocka själv i skogen på hösten. Jag har lärt mej lite olika svamp genom åren och matmässigt håller jag mej till säkra gourmetsvampar som är lätta att känna igen med liten förväxlingsrisk.

Maken råkade få med en spindling i en som tur är ganska liten trattisskörd häromåret. Den är inte alls lik och uppmärksammades direkt vid rensningen. Jag tror han grät en skvätt inombords när vi kasserade hela skörden och skurade ur svampkorgen med diskmedel. Nu får inga spindlingar följa med oss hem – minsta bit pajar njurarna!

Nu till de goda svamparna!

Kantareller

Inte min största favorit, jag kan ibland känna den där lilla beskan den får när man torkar den.
Rolig att plocka, guldig och fin.

Stora problemet är att hitta dom, eftersom vi inte har något ”ställe”, men i år hittade vi faktiskt litegrann ”i skogen” (kantarellställen är alltid dödligt hemliga!!). Bilden fick jag med MMS från föräldrarna som bor i kantarell-paradiset på förhösten uppe i Lappland.

Trattkantarell och rödgul trumpetsvamp

Jag bryr mej inte om att skilja på dessa. De är så lika varandra och lika goda. Jag tror inte vi har så många trumpisar här i söder dock.

Lättåtkomlig, lätt att känna igen, god, lättrensad och vi har ett bra ställe. I år hoppades vi på ett riktigt svampår eftersom vi faktiskt till och med hittat ”gulingar”. Första inspektionen i vår trattisskog fick vi tag i en korg eller så, men vi sparade väl 90% av de vi såg på tillväxt, för de var i minsta laget. Jag och kompisen Johanna hittade ett nytt ställe på en promenadrunda där vi snabbt fyllde en korg också. MEN regnet uteblev och det kom en köldknäpp med både snö och frostnätter i trattis-kalendern relativt tidigt. Så nästa gång vi for för att kika på våra tillväxtskyddslingar stod dom där i skogen alldeles torra och småttiga fortfarande. Deppigt värre, men det finns fortfarande hopp om att nya fina ska poppa upp om väder- och fultförhållande blir de rätta.

Jag och Johanna for även ner till ett gammalt trattisminne. På en ekologikurs var vi i Nytebodaskogen och hittade hur mycket trattisar som helst. Vi plockade och plockade! Varje höst har jag undrat om de står där och väntar. Nu vet vi att dom inte gör det. Det finns nämligen ingen skog kvar efter Gudrun. Bara ett stort vndfälle och en massa barkborreträdfällor och hela den där John Bauerskogen vi gick och myste i är ett minne blott. Ett minne som ska få vila i frid. Skönt, då slipper vi köra långt efter svamparna!

Svart trumpetsvamp – skogens svarta guld!

Denna behöver ni inte lägga på minnet eller lära er plocka, för den ska stå kvar i skogen till bara mej! 😉
Detta är min favoritsvamp, den är godast av alla! Tack vare att en vän var snäll nog att visa mig sitt ställe har jag i år plockat en hel korg med trumpisar och njutit av! Har till och med en påse i frysen till specialtillfälle!

Passar på att visa hur jag gör med all svamp jag får tag på.

Jag gillar inte torkad svamp! Det är många som torkar och lägger i glasburkar och har sig. Det ser kanske fint ut och blir snygga presenter. Men det är meckigt att torka tycker jag, och gulingar blir beska och otäcka. Nä, förvälla och frysa är det bästa tycker jag! När jag förväller svamp så lägger jag dom bara färdigrensade och i lagoma bitar i en torr stekpanna. På med värmen och ha is i magen.

Precis när man tror att dom ska börja brännas och kanske ryker lite så börjar dom även vätska sig.

Hur mycket vätska som ångas ut ut svampen beror såklart på hur fuktig svampen varit när du plockat den. Oftast ligger svamparna och simmar i en sjö med vätska, som på bilden, efter ett tag.

Bara fortsätt värma och röra om i svamparna lite tills pannan börjar vara torr igen (se upp så du inte bränner dom nu!).

Sen är svampen förvälld och färdig för att frysa i portionspåsar (1 dl förvälld svamp brukar vara en lagom portion att ta fram till gryta, sås eller stuvningar) eller fortsätta tillaga. Min favorit är såklart bara smörstekt med en skvätt grädde mot slutet och lite salt och peppar. Så naturligt som möjligt, så svampen får ha huvudrollen. Förstår inte folk som har lök och grejer i sina kantarellstuvningar…? Vill man kräma till stuvningen mer kan man ta det gamla vanliga LCHF-knepet med en liten klick fillyost.

Karl Johan

Denna hittar jag inte så ofta (i fint skick) och blev överlycklig när jag sprang på ett helt gäng på en promenadrunda i år! Karl Johan är den enda sopp jag bryr mig om att plocka. Det finns många andra som går att äta, men det finns lika många som smakar blä, och det är bara jobbigt att hålla på att artbestämma och kolla rörfärg och greja. Kalle är så speciellt jämfört med dom andra sopparna, med sin stora klumpfot, ljusa rör och sammetsbruna hätta, så den behöver jag inte fundera på. Dessutom luktar den vansinnigt gott!

Lite mer strul med rensningen än när man är bortskämd med lättrensade kantareller och trumpisar. Helst ska man ha kniv med ut i skogen och skära dom rena redan där ute, så man slipper släpa hem en massa rens i onödan. God både som den är på ”macka” i stuvning, men även smarrig som grytsvamp eftersom den är lite matigare och tuggigare.

Stolt fjällskivling

Tar med denna eftersom jag plockat och försökt mig på den i år igen. Men jag gillar inte smaken av fjällskivling egentligen. Den är så skarp! Dessutom blir svampen lite gnirkig och seg. Om jag plockar den igen ska jag ge den en chans i någon gryta, kanske med fläskfilé, där fjällskivlingen inte får all uppmärksamhet. Kanske kan det funka bättre… Kompisen Johanna älskar denna svampen mest… Helstekt hatt. Smaken är som baken!

Tja, det är alla svampar jag kröker rygg för. Det finns många fler både delikata och ätliga svampar i våra skogar, men jag vågar inte riskera svampar jag inte är säker på.

Och du – du sköljer väl aldrig svamp va?? Big no no!!

Biggest loser – stackars tjejer

Råkade titta på svenska biggest loser ikväll. Vilken tråkig lek med människors desperation. Träna tills ni spyr, räkna kalorier och sedan får de förhållandevis små tjejerna som jojobantat hela sina liv åka hem på för liten viktnedgång. Hallå kroppen funkar inte så!!!

Var är det positiva? Var är mental peppning? Heja heja du kan springa upp för backen är INTE det jag menar.

Antar att jag tog åt mig lite extra för att det kunde varit jag som stod på en av vågarna.

Jag tror inte på kaloribantning och snabb mirakelviktnedgång pga svält. Ska inte se eländet fler gånger.

Men jag hoppas att ni som är med får en bra start på ert nya liv iallafall – det kanske funkar för er med total omstart och att bryta upp från gamla vanor. Då funkar kanske detta också. Önskar er allt gott av hela mitt hjärta!

Det är bara programidén (och vikinskningsmetoden) jag inte gillar.

Positiva tankar och det där med bröd

Såhär när sommaren är slut är det många som ska ta nya tag i volanger och semesterkilon. Det behöver inte jag, som är försiktigt minskande med relativt viktstabil. Tyvärr får jag väl säga, eftersom vågen envisas med att visa tresiffrigt. Alltså, inga ”nya tag” här, utan snarare bara äta vidare som jag gör och hoppas på att kroppen snart känner sej färdig att fortsätta neråt. Den har gjort ett par försiktiga skutt nu under sommaren, så det finns hopp. Min ständiga fiende är stressen, som jag försöker minska så mycket som möjligt. Men så fort något ”händer” säger det tjoff på vågen utan direkt ökat matintag. Mitt problem är oftast det omvända, att jag inte äter tillräckligt. Fortfarande ett stort problem, särskilt när matlusten försvinner, vilket den tenderar att göra då och då.

Jag tror en av de allra vanligaste uppförsbackarna när man inte får något att funka är alla negativa tankar man dras med. Alla nojjor om vad man plötsligt inte får äta. ”Men jag kan inte leeeeva utan bröd. Jag VILL inte vara utan bröd!” Jag tänkte också så! Varma mackor var ju supergodiset! Nu började jag med GI och gav det en chans, eftersom jag visste att jag iallafall skulle få äta grovbröd ”sen” när jag trappade upp kolhydraterna lite. Men tiden gick, och jag la aldrig till mer än lite bröd. Jag hade en period när jag rostade rågkusar till helgfrukosten. Men en dag tog de slut i frysen, och jag har inte köpt nya. Mitt brödbehov försvann. Senaste året har mitt brödbehov enkelt uppfyllts av olika goda LCHF-brödalternativ. De få gånger jag känner att det doftar härligt av ett nygräddat bröd, eller blir bjuden någonstans, så kan jag ta en tugga eller så, och det kan vara gott, men det är inte som om jag klivit tillbaka in i något himmelrike.

Varma mackor som sagt. Toppengott med gräddstekt svamp eller ett perfekt sätt att få i sig lite extra mat på kvällen när man känner att man nog behöver det. Som macka använder jag då oftast woopsies. Dvs ägg+filadelfiaost. Andra bröd jag testbakat är Lembas, men dessa var lite för flåtiga och besvärliga att ha att göra med, så de har det bara blivit någon gång. Vill jag ha något ”mackigt” till goda pålägg, som jag bara äter i undantagsfall för att det är så himla mycket tillsatser, rökarom och sket i minsta skinkskiva, då kör jag ett bröd som kallas LCHF-bröd bara, som är sesamfrön + riven ost + ägg. Jag är osäker på kolhydratinnehållet i färdig macka, men eftersom jag inte använder brödet dagligen är det inga större problem. Jag har aldrig tillhört glada bakerskornas gäng, så det är en av anledningarna till att det inte blir substitutbröd här hemma heller så ofta. Jag tycker det är aptrist att baka och ska vara på ett särskilt ”jag vill mysa i mitt härliga kök”-humör för att ställa mej med bunkar och plåtar…

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén