Saras matblogg

om min viktresa med GI och LCHF

Tagg: 100kg

Kämpar inte på ;-)

Känner att det är dags för lite tankar och funderingar igen. Det här med maten går verkligen i perioder för mig, när jag har ett behov av att prata och skriva av mig, reagerar på andras kommentarer eller bara vill förklara. Andra perioder finns inte det behovet, utan jag vilar i min egen trygghet på något sätt.

Jag vågar nästan inte skriva det, men nu är min 100-kilosplatå ÖVER! Jag skrev om den för j-ä-t-t-e-l-ä-n-g-e-s-e-n och trodde den skulle släppa då. Det gjorde den ”aldrig”. Jag gick med runt 101 kilo precis hur länge som helst (1,5år)! Släppte även upp mig runt 104 ett tag efter bröllopsresa (jaja, den var för ett år sedan, get over it!) med alldeles för mycket glass och onödigt ”slarv”. Samtidigt är alla såna perioder också en erfarenhet rikare. Jag vet ungefär vad jag tål och vilka effekter avstegen får och hur länge.

I somras vågade jag äntligen ta steget fullt ut att lyssna på min kropps signaler. Efter 15-20 år med att totalt skitit i dom (bokstavligt talat) var det dags att förlåta mej själv för vad jag gjort med min kropp och LYSSNA! Jag ser så många (smalisar?) som tycker det är så enkelt att ”banta”. Kalorier ut och in, tokträna minst 5 dar i veckan bla bla bla…. Har du nånsin hört någon ”tjockis” påstå det? Jag är så glad att jag vet bättre vad gäller min kropp nu iallafall.

Vad som hände i somras var att jag styrde om mina mattider och matmängder lite efter hur min hunger och mina behov var. Det funkade extra bra när maken hade semester, för då har vi fullt upp med projekt hela dagarna och börjar inte tänka på middag förrän framåt 5-6-7 på kvällen. Jag började äta ”frukost” först när jag var hungrig och drack bara en mugg kaffe med grädde som sällskap till makens frukost. Han fick käka sina frukter och mellanmål och fika med kakor och bullar och mackor och knäckebröd för att fylla på sin blodsockerdepå bäst han ville. Jag har döpt om frukosten till ”brunch”. Den har ingen fast tid. Vissa dagar är jag hungrig klockan 11, andra 13.30-14. Min brunch brukade sammanfalla med makens förmiddagsfika, vilket ju är trevligt! Sen blev det mat igen framåt kvällningen. 2 mål mat + kaffet på morgonen. Och vikten började sakta men säkert ticka neråt! Om det bara berodde på tidsändringen eller om kroppen helt enkelt äntligen kände sig trygg nog att släppa fettreserverna vet jag inte. Men jag var livrädd att ramla in i gamla för-säkerhets-skull-ätandet så fort maken började jobba igen. Så jag fattade beslutet, efter samråd med mannen, att fortsätta som under sommaren ett tag och se om det funkar. Detta skulle isåfall påverka vår gemensamma middag, som han gärna vill ha halv5 när han kommer hem från jobbet. Då har jag ungefär 2 timmar tills jag börjar fundera på mat. Vissa dagar håller jag honom bara sällskap, andra dagar, när han käkat lunch på jobbet (och inte bara vanliga brö-gåsarna) kan vi laga och äta middag vid 6-tiden istället, som funkar bättre för mej. Nu äter jag sällan förrän jag verkligen känner mej hungrig, och det gillar min kropp starkt och fortsätter visa lägre siffror på vågen, sakta men säkert.

På köpet med den här matändringen kom att jag dragit ner mitt kaloriintag utan att behöva tänka på det! Eftersom bara LCHF-riktig mat inte räckte på mig fick jag begränsa kalorierna så pass att kroppen faktiskt började käka fettreserver mellan målen (vilket den gör när kroppen får bli hungrig). Jag funderade länge på detta, eftersom den gamla ”inte hamna i svält, inte sänka förbränningen” malde i skallen. Men jag insåg att våga vara hungrig en liten stund var lösningen. Eller rättare sagt våga BLI hungrig. Tryckte jag i mig middag vid 5 fick jag nästan alltid hämta något i kylen på kvällen också när energin sjönk, ost, ägg”macka” eller liknande. Det behöver jag bara vissa dagar i månaden nu när energibehovet verkar vara större. Ganska logiskt kanske.

Så fort jag hör ordet hungrig tänker jag fortfarande på den där tjejen, gymnasten, som sa till min kompis att hon ”vant sig vid att gå och lägga sej hungrig, och det var så skönt”. Jag var kanske 10 år. 2 år senare var tjejen helt förstörd av anorexian och kunde knappt gå så svag hon var (en av mina chockbilder ur verkliga livet jag kan plocka fram precis när som helst, som om det var igår….). Då var hon på väg att tillfriskna sa dom. Jag vet inte hur det gick. Ni förstår att man bli rädd för att bli hungrig, när man tidigare varit så _imponerad_ av hennes uttalande och k-a-r-a-k-t-ä-r!!

Hur är det med godis och slarv då?

Jag slarvar inte, jag unnar mej inte (vilka onödiga ursäkter och negativa energier!!), jag bara lever och gör planerade avsteg ibland. Jag vill kunna leva så. Förra veckan kom jag till en kund för att fortbilda dom, och de visste att jag äter lowcarb sedan länge. De hade bemödat sig att köpa en liiiiten chokladkaka (mer åt pralinhållet) som var ”sockerfri” och med mörk choklad. När någon ansträngt sig så äter jag. Jag äter även hellre än förklarar när någon lite äldre bjuder på något, om jag inte hittar bra alternativ. (Fast man är ju så ”duktig” om man tackar nej till kakorna…). Sen får jag ta smällen. Idag vet jag ungefär vad jag klarar av och vilka effekter det ger. Jag behöver aldrig ”börja om” när jag gör avsteg, för mina grundmatvanor är så inkörda nu att jag käkar så utan att behöva planera eller tänka.

Hur gick det med pralinen? Den var sviiiinsöt, men jag reagerade inte på den, så den var nog sötad med sötningsmedel (som jag undviker så mycket jag kan, för jag trivs rätt bra utan sockergrisen jag var innan – nu känner man ju andra SMAKER på maten!!). Får jag i mej den mängden riktigt socker som ger den sötman idag reagerar jag med att få kryp i benen, bli rastlös, lederna i mina fingrar svullnar och molvärker. Rastlösheten är värst – antar det är ”sockerkicken”. Och magen stannar upp. Lösviktsgodis kan funka någon liten bit, men det blir lätt mer och mer, så jag försöker motstå. Bra med äckligt godis! Ställ inte fram Sara-godis, för då faller jag lätt. Men inte värre än att jag hanterar det idag som sagt. Det är aldrig tankar på att skita i allt och bli vanlig kolhydrattuggare igen. Släkten har förresten slutat fråga hur länge jag tänkt äta sådär konstigt. De har förstått vid det här laget att denna förändring är för gott.

Jag har fortfarande svårt att låta bli ostbågar när dom dyker upp framför näsan. Så jag äter. Några stycken. Nävar. Men långt ifrån gamla mängden! Ostbågar klarar jag hyfsat utan allt för mycket motreaktion. Tricket för mej är en ostbåge i taget och njuta! Då hinner de andra runt skålen vräka i sig massor så de snabbt tar slut! =OD Jag skulle aldrig (och jag är sån som aldrig säger aldrig;-)) köpa, öppna och äta en påse ostbågar själv. Det är inte det minsta intressant. Chips går bort helt, det har jag strukit från listan över möjliga felsteg. 1. Jag får värsta suget direkt och det håller i sej i flera dar! Det är en djävulsk kamp! 2. Jag får ont i magen av allt glutamat de öst på dom. 3. Magen ”stannar” flera dar. 2 och 3 gäller även för jordnötsringar upptäckte jag vid test i helgen. Jag är glad att maken gillar äckliga chips (sourcreme) så jag slipper motstå frestelsen att stoppa näven i skålen. Ni vet det där första chipset som drar igång hela karusellen!

Gemensamt för alla avsteg med skräpkolhydrater är att jag får huvudvärk 2 dar efter ungefär, jag blir fruktansvärt seeeeeeg och att magen är sur på mej ett tag innan den ramlar in i vanliga vanorna igen.

Är alla kolhydrater elaka?

Nja får jag väl svara på det. Jag tilhör de som inte klarar av för mycket kolhydratinnehåll i maten utan att få sug (stor skillnad på sug och att vara hungrig!!), så jag håller mängden nere och tar kolisarna främst från grönsaker. Ibland knycker jag ett par bitar stekt potatis från makens portion och ibland gör vi ugnsrotsaker och mumsar i oss. Hur mycket kolhydrater du tål får du känna efter själv. Ju mer jag plockade bort, desto enklare var det för mig och jag mådde bättre. För dig kanske det blir för stor förändring mot vad du är van att äta och då kanske du behöver käka det där äpplet eller ha yoghurtfrukost med ”nyttiga” bär.

Bröd fixar jag inte alls längre. Det ger magstopp flera dar och magknip. Men som jag skrivit tusen gånger innan saknar jag inte brödet i bröd. Det jag saknar är en platta att lägga saker på. Och då funkar substituten utmärkt! Har nyligen fått tag på ett mikrobröd-recept som är väldigt brödlikt. Det kommer jag nog att baka till helgens storkalas då det vankas smörgåstårta. Kommer att göra en lchf-tårta till mej själv och ev. om svägerskan, som körde GI sist vi träffades, vill ha av den också, så jag får väl baka lite mer ”brödbotten”. Jag tycker det är sååå trist att baka, har aldrig gillat det. Så mikro-bröd är ju toppen! Rör ihop smeten, mikra, klart! Första testen av detta gjorde jag med blandade hasselnötter och mandel, men jag gillar inte den skarpa nötsmaken och doften man får av hasselnötter, så nu ska jag köra mandelmjöl i fortsättningen. Mandelmjöl får man genom att mala mandel i en mandelkvarn (det finns att köpa färdigt på webben också, men why liksom??).

Kämpa?

När jag rapporterar min viktframgång på facebook (det gör jag för att jag är glad och det känns bra att få stöd av andra!) får jag alltid någon kommentar i stilen ”Bra kämpat”. Jag hajjar till varje gång, för jag kämpar inte! Jag gör verkligen inte det! Inte om man jämför med hur jag fick kämpa med viktväktarna förr. Mitt starkaste minne från den tiden är när jag satt och grät och hulkade över en ”supergod och smaskig grönsaksgryta” och hoppades på att jag skulle bli mätt den här gången. Förlååååt mej kroppen och psyket för vad jag utsatte dej för helt i onödan!!

Visst kämpar jag med det mentala mycket, positiv inställning, hormonj**vlarna som förstör en månads gott resultat på två dagar med prinskorvsfingrar och svullnad. Men jag förstår ju vad det beror på, allt är bara logiskt och naturligt, så det blir enklare att hantera.

Jag har nu ett par kilos marginal upp till tresiffrigt och kurvan pekar stadigt neråt. Jag fortsätter med nya ”ät när jag blir hungrig” ett tag till, även om det påverkar middags-myset med min lilla familj och jag har makens fulla stöd att fortsätta med det.

Flyttat min matblogg

Nu börjar det vara dags att samla allt på ett ställe. Jag har varit skeptisk till att ha en separat matblogg, eftersom jag har en djurpratsblogg som är ”bortglömd” (=jag glömmer skriva i den). Egentligen vill jag har allt på ett ställe som rör mitt liv, och kanske kommer jag att dubbelposta? Jag vet inte.

Nu har jag iallafall fört över alla mina matinlägg hit och börjat fylla ut med lite länkar och sånt. Jag plockade även in den lilla snutt matblogg jag sparade ner från GIviktkoll när jag började blogga mer publikt. Mina nybörjartankar är både preskriberade, lätt redigerade från de mest privata funderingarna och kan kanske vara till nytta för någon annan som börjar och går igenom samma sak. Unikt material aldrig tidigare publicerat alltså!! =OD Jag har inte fört över några kommentarer – de finns ju kvar på blogg.se-sidan.

Jag har taggat upp inläggen efterhand som jag flyttat dom, och lägger märke till att PLATÅ är det som skriker högst! *fnissar* Platån hos mej är snarare regel än undantag, men nu när jag kikat igenom alla mina dagboksinlägg sedan jag började har jag varit på ganska många platåer, även om denna förbannade 100-strecksplatån aaaaldrig vill ge med sej.

Den är också en av anledningarna till att jag inte skrivit så mycket på sista tiden. Jag ”maler på” helt enkelt. Ätandet går bra, jag får bara beröm av min matcoach, som jag anlitat på 3 månaders basis för att pepptalka ner från platån. Hon kan inte begripa varför jag inte minskar i vikt heller. Senaste ordinationen är att prova att ”skaka om”, en rak kontraordination från den för ett par veckor sen att låta kroppen få så lite förändring som möjligt för att inte skrämmas till lagring. Jag ska nu äta jordgubbar varje dag i 2 veckor (inte bara!!), så får vi se om den ökade mängden kolisar från bra kolis-källor kan sprattla till det lite så jag kanske lämnar det tresiffriga för gott!

Jag har även börjat med fotodagbok för att kunna visa Anna hur mina portioner ser ut, inte bara mått och vikter från Min mat.

Varför hamnar man på en platå?

Det finns massor med förklaringar (och ursäkter?). Här är några av dom jag känner för:

Jag har plockat bort över 10 kilos vikt från min kropp. Psyket hänger inte med, och även om jag ständigt skruvar och modifierar mitt matintag enligt olika teorier och rekommendationer är det mentala fortfarande är inställt på 10 kilo mer. Portionerna blir kanske onödigt stora, mättnaden lite mer än nödvändigt…? Visserligen bränner man fett när man äter fett, men sedan finns det en massa andra mekanismer i kroppen också – långt fler än vi nånsin kan begripa allas samband. Bl.a. lär lite för mycket protein vara fettbildande enligt LCHF-teorierna – så som jag kämpat med mina proteinstaplar på GIviktkoll! Nu har jag inriktiningen på fett istället. Jag går inte upp, så fettet är inte fel – det är bara lagret som ska börja brännas.

Jag minskar i omfång kontinuerligt och får numera MASSOR med kommentarer om hur det SYNS! Jag ser det till och med själv! Framförallt känner jag det! Inga valkar under armarna som tar emot när man rör sej. Den där stora hängande magen som inte har ändrat mycket mer än en decimeter i omkrets (herregud, en decimeter är jättemycket! Och från storlek 54 till undre delen av 50 har jag också minskat) är numera ”bara” en valk – vecket under är borta – det är helt magiskt! Så även om vikten inte vill ge med sej, vågen tjurar så märker jag ju att det händer massor med kroppen!

Sedan har vi det där med energin. Vissa tror att det finns ett cykliskt förlopp, och jag är nästan benägen att hålla med. Jag har haft ett par perioder när jag är monstruöst trött. Nu har jag aldrig varit gravid, men jag kan tänka mej att den första graviditetstiden när det är soffläge som gäller känns ungefär såhär. Ingen som helst soppa i benen på promenaderna, bara total koma på kvällarna, tungt och jobbigt på jobbet om dagarna. Sover bra, men är bara så trött i hela kroppen. Detta stadiet har jag genomgått ungefär 2 månader nu och är troligen ute från igen. Det är även stressrelaterat, för jag har haft en period med mycket jobb (och lite stresskoma), men jag tror att det även är kroppens sätt att reagera på hormonella förändringar av olika slag. Nu känner jag mej stark och pigg igen, och jag kan ösa på på morgonpromenaden med tryck i uppförsbackarna också.

Saknar mina promenader

pict0029_25500757Här är nyårsmenyn – notera den avancerade dukningen! *ASG*
Förrätten bestod av avocado med räksallad (toast med räksallad för mannen). Avocadon var köpt i sista minuten och stenhård, men god ändå.
Varmrätten plankstek av oxfilé – en god tradition. Jag hade uppfrästa kokta brysselkålar och hela burksvampar på min, och potatismoset såklart utbytt mot blomkålsmos. Moset var lite rinnigt – nästa gång det ska spritsas får man kanske ”krama ur” överflödig grädde i en sikt eller något för att spritsa det snyggare.
Till efterrätt åt vi min mandelparfait, som i originalreceptet innehåller 1 dl florsocker. Jag skippade det bara, och gjorde en chokladsås att ringla över på 70%ig choklad och lite grädde.

Foten är läkt nu i stort sett, men det var segdraget denna gången. Imorgon börjar vardagen, och jag ska göra ett försök på en morgonpromenad. Jag har fortfarande tillfälliga känningar, så jag ska ta det lite försiktigt så det inte blossar upp igen.

Jag har varit med i GI-Annas julkampen och kan iallafall konstatera att jag inte lagt på mej några bestående julkilo. Fluffade upp direkt efter polly- och skumtomtedagen, som jag nog skrev, vilket sammanlagt resulterade i 3 kilo plus på vågen – kvällsvikt med det värsta resultatet. Urdumt att väga mej på kvällen och jämföra med fastemorgonvikter! Vill man må dåligt kan man ju roa sej med sådana tilltag. Jag skippade vågen förutom en snabbcheck häromdan för att kolla läget, och idag var jag tillbaka på ett par hekto under den vikt jag vägde in mej på i början av julkampen, dvs ungefär min berömda och ompysslade platåvikt.

Under januari ska jag fortsätta som jag gjort hittills. Jag älskar den här maten. Det är ingen ”kamp” och inga uppoffringar (längre – jag saknar inga kolisar nu), så jag har ingen anledning att ”ge upp” och hoppa tillbaka till gamla ovanor. Motionsjusteringar blir det inte tal om utöver wii-förändringen (+ ev. fit när det nu flyttar hit) från min tidigare motion. Har förstått att det inte gör någon skillnad i den här omfattningen iallafall, och att ”det enda” mina morgonpromenader gör för nytta är ökat välbefinnande och en hälsoeffekt – för viktminskningens del spelar det ingen roll. Att försöka tvinga mej till andra, tuffare motionsformer för att man ”ska” träna tufft och hårt och svettigt tror jag inte funkar i längden för mej – jag hoppas däremot att jag på sikt ska få lust att motionera hårt och svettigt lite mer. Jag inbillar mej att det kan dyka upp med mindre kilon att släpa runt på.

För att ta mej förbi platån ska jag trimma lite på vissa beståndsdelar i maten. Inte mandel lika ofta (det ökar mitt sug också), inte mjölk till maten, som det slentrianmässigt blivit lite mycket av i jul, och ägg på kvällen istället för ost som enligt uppgift kan vara en bov till sega platåer ihop med mjölken. Sen ska jag försöka hitta någon mental träning för att övertyga mej själv om att jag vill gå ner i vikt, så jag släpper den mentala spärren att passera hundrastrecket. Jag vet att den finns där och ställer till med mer än jag kan föreställa mej – frågan är hur jag plockar bort den. Affirmationer ska testas. Ska rådfråga min prattant också när hon är tillbaka ”på jobbet”. Sedan ska jag såklart ha tålamod också! =OD

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén