Saras matblogg

om min viktresa med GI och LCHF

Etikett: frukt

Upprörda känslor

Jag har så svårt att förstå hur folk kan bli så otroligt upprörda för att man låter bli att äta mackor och banan! Det är som om jag mördar någon på öppen gata för att jag låter bli att stoppa saker i munnen som jag mår taskigt av. Visst är det märkligt?? Jag tvingar ju inte i någon annan min mat?

Igår fick jag en kommentar på en länk på facebook till en artikel om mat till barn som uppföljning till tv-debattens professor som hävdade att det var vanvård att utesluta mackor ur barns kost (så sa han inte ordagrant, men det var så folk tolkade det…). Här är förresten en söndersmulande debattartikel om professorerna i tv-debatten, för alla som är lite konspiratoriskt lagda, eller för alla som slukar auktoriteters uttalande utan egen eftertanke eller kritiskt granskande – välj själv… ;-)). Det var mr itrim och McDonalds kostråd som pratade om vanvård. Just ja, nämnde jag att han även GBPar överviktiga tonåringar och förstör deras matsmältningssystem för livet? På prov, som ett vetenskapligt experiment alltså… *ryser lite*

Kommentaren jag fick var det gamla vanliga kolhydratikermantrat att ”kroppen behöver kolhydrater som bränsle”. Jag svarade att ja det behöver den, men det skapar den själv den lilla mängd som behövs, genom att omvandla fett (och fett har jag gott om!!) i en process som heter glukoneogenes (en omvänd glykolys). Anna, som skrivit artikeln gick in och rättade mig med att _hjärnan_ behöver ca 20g _glukos_ vilket jag vet, men jag valde ändå att för sakfrågans skull gå med på kommentatorns förenkling att _kroppen_ behöver _kolhydrater_.Då började kommentatorn dra upp diabetes som ett slags trumfkort, men där kom hon ju inte särskilt långt eftersom jag levt med diabetiker, som ni såg i mitt tidigare inlägg, och en katt är förvisso inte en människa, men de hormonella skillnaderna och vad en diabetiker mår bra av skiljer ändå inte särskilt mycket. Vi är köttätare naturligt båda två, skillnaden är att katten _verkligen inte_ tål spannmål (många katter lämnar ju kategoriskt magarna efter mössen de slukat – för att slippa fröer och spannmål musen knaprat i sej? spekulerar…) Ett sista desperat försök att säga att typ-1-or inte kan jämföras med typ-2-or (som min katt var, men mer åt typ1-hållet eftersom han inte kunde producera eget insulin, även om det startade som en typ2-diabetes, steroidinducerad) kunde jag argumentera bort lika lätt, varpå kommentatorn blev skitsur, beskyllde mej för att tro mej veta bättre än andra (nej, men jag är PÅLÄST) och skryta om min höga utbildning. Jag blev lite ledsen i kanten, eftersom jag ”bara” förklarat varför jag vet en hel del även om diabetes, och att jag är påläst om hormoner i kroppen, vilka funktioner de styr osv, eftersom jag tyckte detta var grymt intressant under min utbildning.

Kommentatorn försvann sedan raskt från min vän-lista (efter mitt eget förslag, man ska inte ha vänner som äter ens energi och får en att bli upprörd, det har jag full respekt för!) och jag fick stöd av andra i lc-lägret att förklara lc-kost för diabetiker (alla tre typerna 0, 1 och 2), vilket jag själv var noga med att inte ge mig in på och ge råd om, eftersom jag tycker att man kan tänka själv och själv få 1+1 att bli något lämpligt tal. Jag berättade endast om vad min katt mådde pekka av och vad han blev pigg, frisk och kunde sänka SIN insulinhalt med. Det är ju generellt sett lite ”finare” att vara typ-1a eftersom man inte ”kan hjälpa det”. Lite synd-om-offer-status. Typ-2-or har ju själva ”tuggat sej till” sin sjukdom (av dumhet?). Jag har full respekt för vad den här kvinnan går igenom dagligen med sitt diabetesbarn, och förstår att det inte finns rum för experimenterande utanför läkarråd om man äntligen lyckats få någon slags vardag fungerande med kolisar och insulinsprutor. Jag fattar! Jag var själv inte glad för att experimentera med Russins doser, men bytte glatt foder på veterinärsrekommendation och wooops, där fick vi verkligen vara med och känna vår katt, för det var natt och dag och nedskruvning av dosen direkt som gällde eftersom han plötsligt inte behövde en massa insulin! Det är ju inte så enkelt att det är kolisar in, insulin in och allt är frid och fröjd. Vi har aktivitetsfaktorer, allmäntillstånd, stresshormon m.m. att ta hänsyn till också, och lite för mycket insulin reagerar levern på direkt genom att producera – gissa vad – glukos och skapa en rekyl-effekt på blodosckerkruvan som av misstag kan tas för att diabetikern behöver ännu mer insulin. Att ständigt ha denna insulin-blodglukos-karusell dundrande i kroppen är väldigt påfrestande för de inblandade organen och diabetes är en jävulsk sjukdom! Det finns inget förenklande eller bortviftande i det jag skriver. Rekyleffekten och leverns reservsockrande är ju precis samma process som vi som äter en ketogen kost använder oss av naturligt, och det är en av leverns viktiga funktioner, så det är varken onaturligt eller något ”akutläge” i normalfallet, utan en naturlig process. Men den används akut när vi sprutat in för mycket insulin utifrån, så därför kan det kanske tyckas skrämmande. Men en insatt diabetiker känner alltså till att levern KAN framställa glukos, men de väljer att inte låtsas om det eller att förknippa det med något som är ”normalt” med tanke på hur de själva påverkas av detta. Jag fattar det också.

Jonas Colting, känd idrottare och en av LC-kostens förespråkare, har bemött lite myter om LC-kost i sin blogg idag (och en krönika i Borås Tidning), som tar upp ungefär det jag pratar om ovan. Jag citerar ett par bra stycken:

handlar det inte bara om att röra sig mer och äta mindre: Nej, det är en onyanserad syn på vår metabolism. Det handlar mycket mer om hur vi reagerar hormonellt på den maten vi äter. Socker och kolhydrater stimulerar en insulinrespons och ju mer insulin kroppen producerar desto sämre förmåga har vi att vara fettdrivna. Man blir beroende av ständiga kolhydrattilskott för att orka. Därav paradoxen med många överviktiga motionärer som trots allt tränar mycket, men som är ständigt sockerdrivna och istället för att gå ned i vikt, går upp i vikt.

-hjärnan behöver socker: Inte alls på det sättet som många tror. Och verkligen inte genom en kolhydratrik kost. Hade vi varit ständigt beroende av kolhydrater som bränsle till hjärnan hade vi aldrig klarat att vara utan mat i mer än en dag. Vi vet att vi klarar oss relativt länge, utan föda, om vi får vätska. När vi äter mindre kolhydrater omvandlar kroppen fett och protein till glukos som hjärnan använder, en process som kallas glukoneogenes.

Jag tyckte glykolysen och den omvända processen glukoneogenes, som hoppar över ett par steg, var ÖKENtrist att lära mig under utbildningen, men ÄNTLIGEN har jag användning för den och förstår ännu bättre hur det funkar. Innan var det bara en massa formler, enzymer och en citronsyracykel i mitten typ… Ni är kanske fler som stött på den och tragglat igenom den utan att känna någon nytta av den.

Det var andra gången senaste månaderna jag råkade ut för upprörda känslor. Grannen har i stort sett slutat prata med mig (fast det är i ärlighetens namn vinter, så vi ses inte dagligen direkt) efter att jag länkat till ett annat Anna Hallén-inlägg om sockerberoende, där jag skrev att frukt = godis. Trams tyckte hon, frukt är jättenyttigt. Det hjälpte inte att jag förklarade att detta sockervatten i fiberkostym med spår av vitaminer inte funkar i min insulinresistenta kropp. Men det är svårt att argumentera sånt med en vegan som inte får i sig vitaminer via kött och ägg, och kanske kan sutta i sej lite ur ett äpple eller en banan istället. Det här diagrammet är väldigt talande om just våra heliga äpplen. (Jag åt förresten ägg och makrill till frukost idag… 😉

Min facebook-status som grannen avfärdade som ”trams” (respektfullt, eller hur?) var denna:

”Jag gillar ju frukt” är en vanlig ”hälsoursäkt” – för frukt är ju såååå nyttigt! Detta paketerade sockervatten med glada färger funkar inte för mig, för det är godis. Men visst är det bra att ha en sån gammal hälsoursäkt att ta till för att slippa hantera sitt sockerberoende på riktigt? Så kan man ju äta som vanligt och rivstarta med lite pulverskak då och då för att vara duktig… Ät riktig mat! ?

och jag länkade till det här inlägget hos Anna. Var det månne ett dåligt samvete som spökade? Det finns ju väldigt många normalviktiga och underviktiga också som göder ett sockerberoende och mår ganska taskigt av det egentligen. Jag är sockerberoende, men inte den värsta sorten som saknar impulskontrollen. Jag kan fortfarande hantera det med hjärnan och stark vilja, och det hjälper VERKLIGEN att inte skapa ett sug med kolhydrater i kroppen.

Saker folk säger

Blir något man hört sägas många gånger en sanning? Behöver man inte tänka själv eller förstå vad det är man hasplar ur sig? Ibland undrar jag…

Det är inte ofta nu för tiden jag har anledning att prata om mitt matval här i livet. Efter drygt 3 år med LCHF har jag börjt lära mig sociala situationer och brukar faktiskt bara falla dit i den välbekanta familjekretsen och deras godisfrosserier vid festligheter. I veckan fick jag dock en rak fråga om vad det är jag äter egentligen, då en överambitiös fikafixare, som inte lyssnar så bra på svaren på sina frågor, hade lämnat en überlång lista med ”måsten till Sara” till sin vikarie, som var helt åt skogen (listan, inte vikarien). Eller nästan… Jag har försökt säga ”fixa inget särskilt till mej, jag behöver ingen fika vid den tiden på kvällen”, men det har liksom inte hjälpt. Det ska trugas i en mat iallafall, annars är man en stackare som inget fick! Det sitter så djupt rotat det där med ”fika” och att bjuda. Jag märker det på mig själv när jag får gäster och vill ”bjuda på något” – som vi ju då oftast inte har något hemma.

Måstelistan hade varit ”skinka” (påläggsskinka då, som i 99 fall av 100 innehåller en massa druvsocker och skit, inte smakar nånting mer än möjligen lite salt, och jag i stort sett endast kan dutta med då jag nån enstaka gång gör varma mackor av oopsies), ”melon” (för frukt äter du väl, det äääär ju så nyttigt, och jag någon gång utmattat svarat ”jaja…” på när de blev mer och mer förtvivlade efter att ha gått igenom hela vanliga kolhydratstinna listan med fikatillbehör. Och jo, melon händer det att jag äter, men jag triggar enormt på detta sockervatten, så det är ett medvetet avsteg.) och ”sen var det något med grädde också” som fikafixarvikarien inte hade kommit ihåg, men hade dragit slutsatsen att jag nog absolut inte tålde. För inte kunde jag väl vilja HA grädde till något??? Suck. Det är det enda jag framfört önskemål om till det där kvällsfikat nämligen. ”Det räcker med en kopp kaffe med grädde till mej, om du tvunget vill köpa något extra till mej som kompensation för allt jag valt bort på fikabordet”. Nu hittade vi en kartong med långtids-karregan-grädde i kylen som var 3 månader över bästföre-datumet, men fullt frisk, så jag fick min grädde iallafall.

När man då diskuterar kostfrågor med folk som inte är insatta eller har behövt bry sig (och då orkar jag inte ens tänka på alla gamla viktväktare och andra sönderbantade, men där är det liksom ingen idé att ens försöka om de inte själva hittat vägen bort från det träsket) så kommer ofelbart vissa påståenden haglande, som jag inte vet om jag ska orka bemöta eller förklara felaktigheten i. De undrade vad jag åt, och jag förklarade att jag äter t.ex. bara 2 gånger om dagen nu för tiden (stooora ögon) och slipper äntligen plåga i mej fruost innan fan fått skorna på sej – något jag aldrig klarat av! Jag äter som jag alltid velat äta. Sällan och baserat på proteinet och det smakbärande fettet.

– Men man måste ÄTA regelbundet, annars stannar förbränningen i kroppen av!!!!

Ja, jag äter regelbundet, när min kropp signalerar att nu är jag hungrig, nu behöver du fylla på energi igen. Resten av tiden är det då meningen att den ska bränna dom ”reserver” jag så noga byggt upp sedan puberteten, helt i onödan och till ingen som helst nytta.
Sen skulle jag kunna berätta om ”blodsockerdippar” (riktiga diabetiker har såklart en helt annan magnitud på sina svängningar), skakighet och ruggigt dåligt humör jag numera slipper av att inte köra den där insulinpumpen i tid och otid genom att mata in en massa uschligt socker i olika form in i systemet. Men det brukar vara överkurs, så jag låter bli. På sin höjd säger jag ”det är så skönt att slippa halv5-dippen”. Jag har en lågenergi-period på eftermiddagen ändå, som jag tror är en kroppslig sak. Jag brukar inte vara särskilt hungrig utan behöver bara lite ”stille” och vila sen sprattlar jag igång igen. En naturlig, ej matstyrd siesta…

– Men frukt äter du väl?

2-3 äpplen om året. Jordgubbar när de finns färska och goda. Lite melon nångång (men det triggar jag som sagt på). Någon clementin när det är säsong. Så ja, jag äter frukt. Ungefär i samma omfattning som jag alltid gjort, men förr kunde det slinka ner någon banan nångång också, och jag är gaaalen i ananas! Det vågar jag mej inte på alls nu.

– Fibrer och grovt bröd ääär ju så nyttigt!

Mmmm, och nu förtiden är det jättevanligt med uppsvälld mage, IBS, laktosintolerans och andra symtom på att mag-tarm-systemet är uppretat och överaktiverat och inte mår det minsta bra. Undrar vad det kan bero på…. Vad sjutton inbillar sig folk att det är bra att äta en jäkla massa stallbås som bara är bukfylla, som magen och tarmarna får jobba sej blå med och sedan skiter du bara ut det! Hör ni inte själva hur korkat det är? Nä, tacka vet jag näringsrik och energität mat som kroppen använder sig av med hyfsat lite restprodukter.

– Blir det inte tråkigt?

Alla är så himla fokuserade på den där potatisen och mackan jag gett upp helt frivilligt! Eller jag äter potatis ibland. Med vår nya matordning i huset blir det ofta så att maken kokar en gryta potatis och har kallpären i kylen för senare stekning. Då äter jag kanske en potatis i stekbitar som tillbehör och har inte märkt av någon triggning av det. Däremot testade jag nykokt potatis häromsistens och märkte av det direkt! Det är något som händer när den kokta potatisen kyls och stärkelsen i potatisen, som sedan inte omvandlas igen när man värmer/steker på den. Jag är inte hundra insatt i det där kemiska. Jag vet bara hur jag svarar på de olika formerna.

Min middag igår såg ut såhär:
En Scans hamburgare stekt i smör, med smält ost på och 3 halva baconskivor som blivit över i förrgår. 4 färska gröna smörstekta sparrisar. En rejäl klick Hamburger-bea (ny favorit!) och lite gräddstuvad spetskål. Vad är det som är tråkigt med detta? Är det inte tråkigare med ett berg av torr ugnsstekt pommes som man ska trycka i sej och en torr bulle runt det goda köttet?

Det var lite för mycket mat och jag borde ha stoppat tidigare, men jag har lite problem med överätning när maten är för god. Och jag är fortfarande rädd för att äta för lite och hamna i svält/lagring (som om det är nån risk med alla kalorier jag får i mej!). Det är en process ännu att lära mej hur mycket som är för mycket och vad jag minskar lite försiktigt i vikt med.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén