Saras matblogg

om min viktresa med GI och LCHF

Tagg: hälsovinster

Nackdelen med viktminskning

Så här löst sitter min förlovningsring. Antingen får vi pilla dit en vigselring utanför som håller den på plats, eller så får jag ta in ringen. Jag vågar knappt ha den längre, eftersom jag är så rädd att tappa den. Det händer att jag känner hur den glider av när jag är och handlar och plockar med varor i kundvagnen m.m. Rädd att jag inte ska känna det en gång….
Nu har jag lagt av den ett tag iallafall, vilket bär mej emot.

Vill ni se en platå?

Jag har sagt förr att platån nog gett med sej, när jag varit under 102, men inte förrän nu när viktminskningen så här tydligt satt fart igen vågar jag säga att platån verkligen verkligen släppt.

Det är väldigt tydligt att LCHF är en hormonstyrd viktminskningsmetod också, för där jag har det värsta ”flimret” hade jag även störningar i menscykeln (utebliven mens i november), som nu är tillrättade igen.

Imorse fick jag min belöning – vågen visade BARA 9or!! Jag är på tvåsiffrigt! *Hoppar och skuttar av glädje och lättnad!*
Nu hoppas jag min kurva ska fortsätta lika snyggt neråt iallafall 10 kilo till innan jag stannar på nästa platå. För platåer räknar jag med – de behöver kroppen för att ladda om och vänja sej, och min hjärna också för den delen.

12 kilo på ett år är en perfekt viktminsknings-takt för hållbar vikt tror jag.

Måste bara länka vidare till några bra inlägg jag gick förbi på bloggrundan igår:

Kommentarer om rapport om isodieten från Expressen >>
Du behöver ALDRIG acceptera att gå hungrig om du testar LCHF – jag LOVAR!!!
Jag äter och längtar (inte hungrigt längtande, utan varma tankar) till nästa mål med god mättande mat! 5 av 7 dar i veckan tänker jag inte ens på mitt matliv, och de andra dagarna är det bara positiva tankar om hur bra det går, och hur gott jag äter och hur fin jag blir! Inspirations- och peppdagar helt enkelt.

En intressant vetenskaplig vinkling av hela kostdebatten >>
Jag brukar inte lägga mej i och prata så mycket om detta offentligt här i bloggen (även om jag hänger med i bloggosfären och läser en del), eftersom jag inte är intresserad av en diskussion själv – det sköter andra så bra. Jag har gjort mitt val och trivs bra med det, framför allt för att det funkar så bra med min kropp och min kunskap om hur vi fungerar.

Jag har haft ett par bekanta som kommit och triumferande rapporterat om den senaste ”rapporten” i media om att det kvittar vilken metod man använder. De spännande slutsatsen de hade tolkat var att ingen hade gått ner mer än 4 kilo. Jag tyckte såklart detta lät ganska märkligt, men fick snart svar runt om i diverse viktbloggar (länk till Kostdoktorn ovan). För det första ingick inte en enda lågkolhydratmetod i studien, så det var alltså inte ”alla”. För det andra var dom 4 kilona en snittviktminskning som tolkats som det passade. Men viktigast av allt tycker jag ändå är att jag inte bryr mej det minsta om hur mycket man minskar i vikt under en s.k. diet. Det är aldrig någon som sagt att man inte går ner i vikt av lågkalori-och-träna-som-besatt-dieterna heller. Det intressanta är det långa perspektivet och hälsoaspekten! Hur MÅR man under tiden, och hur många klarar av att skapa en livsstil och en kosthållning som är hållbar i längden, som gör att du håller vikten utan att behöva banta/börja om/ta nya tag stup i kvarten? Fast jag måste erkänna att det är lite spännande att folk känner sej så hotade av min lyckade viktminskning att de behöver komma och trycka upp tidningarnas snedvridna rapportering i fejset på mej. Det är tur att jag inte tar åt mej! Jag förklarar detta eftersom tanken slog mej när jag ändå pratade om kostdebatten, ifall ni är flera som ”köpte” rapporteringen och började tänka att ”det spelar ändå ingen roll, för det sa tidningarna”.

Jag rekommenderar kanske inte LCHF till alla, även om säkert många mår bra av det. Däremot rekommenderar jag det till oss som är rejält överviktiga och ”har försökt allt”, eftersom hälsovinsterna är så tydliga direkt. Jag läste en inne på GIviktkoll som bara tappat 5 kilon, men redan hade blivit av med spökande knän, värkande leder och oförklarliga eksem under fötterna, som sjukvården inte klarat att diagnostisera. Hon satte ord på mina egna tankar och känslor. Sömnen blir bättre och oförklarlig småvärk här och där försvinner när blodsockerkruvan inte svänger och ger ständig belastning på hela systemet med sitt på och av. Jag såg att en av mina besökare inte led av svängande blodsocker och påpekade att det är individuellt. Självklart är det det! Man tar till sej om man vill och känner igen sej – gör man inte det, behöver man inte försvara sej – vi är alla olika. Jag känner ofta igen mej i andras berättelser, så jag misstänker att någon känner igen sig i min historia och kanske blir inspirerad.

Ett par aber som är viktiga att känna till:
Har du jojo-bantat eller kaloribantat mycket och är ”fettskrämd” tar det tid innan kroppen hänger med på att bränna fett. Den är van att lagra allt den får efter år av fettsnål kost. Du går kanske inte ner ett hekto eller centimeter på flera månader. Tillräckligt för att tjura ur och säga att det inte funkar om man bara har fokus på siffrorna på vågen. Känn efter hur du mår och fundera på om det inte trots allt är värt att köra på ett tag till – det kan ju funka.

Flåset KAN ta tid att få upp. Jag gick mina morgonpromenader hela våren 2008 och undrade när jag skulle känna mej så där stark och konditionsfylld som jag gjort tidigare gånger jag tagit tag i promenerandet. Det tog mej cirka 3 månader innan jag kände att jag kunde ”ösa på” utan att känna mej svag. Jag var inte på något vis utmattad eller genomsvett innan, men det kändes som om man gick i sirap och kroppen inte riktigt svarade. Det kan ta tid för hjärnan att acceptera att den ska jobba med annat bränsle än den snabba glukosen du sätter i dej med kolhydraterna.

Låt inte detta skrämma er, utan se det bara som information och förklaring till varför det kanske inte funkar som mirakelkur eller tappa kilon med rekordfart-metod.

Hejdå mjöl

Kommer ni ihåg mina burkar? Nä, jag ska inte sälja dom – det bor fler i det här huset. Men det är inte många av dom på den här bilden jag har nytta av idag i min matlagning.

Nu har jag kört olika varianter av GI i 10 månader. 10 kilo har jag tappat, sedan tog det stopp, kroppsligt och mentalt, eftersom jag närmade mej 100-kilosgränsen. Har även haft spök med hormonerna (förhoppningsvis tillrättat nu) och senaste två månaderna stress och sorg, som allt är faktorer för att hindra viktminskningen.

Helgerna har varit aktiva senaste tiden med diverse kalas, och det är alltid svårt att åka bort och inte själv få bestämma maten. Alla krockar är mitt eget ansvar, även om det svider att höra folk säga ”klart du ska ha lite potatis” eller ”man kan ju inte hålla på och specialanpassa allt”. Jag tycker det är jobbigt att ringa innan och kolla vad det blir för mat, så oftast struntar jag i det och hoppas på det bästa, att det går att låta bli att äta visa delar utan att det märks allt för tydligt att man väljer bort sånt man inte mår så bra av.

Det förvånar mej lite att det är så lite respekt för mitt val, men det hänger säkert ihop med min egen halvtaskiga självkänsla på mat-och-vikt-planet. Jag ber säkert om att bli lite fnyst åt, inte riktigt tagen på allvar eller missförstådd – och just idag kan jag väl göra ett undantag…? Hade jag varit allergisk hade ingen ifrågasatt. Hade jag valt att bli vegetarian hade folk tyckt jag var konstig och kanske lite jobbig, men ingen hade ifrågasatt. Jag har ”bara” valt bort kolhydrater i min mat, som oftast ”ligger vid sidan om” iallafall, eller lätt kan läggas där, så jag borde inte vara så besvärlig. Men jag brukar be om ursäkt och säga att jag kanske är lite besvärlig, och då håller man såklart med! Jag ska inte ge folk såna idéer!

Men jag har gjort det svårt för mej själv genom att proväta offentligt också. I lördags på släktkalaset hoppade jag t.ex. över de stora brödbitarna och åt bara pålägget, med värdinnas nådiga tillstånd, men provsmakade en liten bit tårta. Hade jag kollat innan hade jag säkert utan knussel kunnat fått mitt ”pålägg” på en liten delikattesstallrik bredvid och sluppit skämmas över att skrapa bort pålägget från snittarna som en annan tjurig unge. Jag lär mej väl med tiden.

Socker tål jag lite bättre än mjöl. Jag kan alltså proväta en liiiten bit tårta om den har mycket vispad grädde på sej. Den vispade grädden dämpar blodsocker-ruschen (finns säkert någon GI-förklaring på detta), så det går bra. Jag kan även äta liiite godis utan att bli risig. Ett par zoo-apor märker jag inte av någon effekt av. Men stoppar jag i mej en macka lägger sej brödet som en stor klump i magen, jag får magknip och tarmarna stannar av. Samma med pasta. Ris och potatis vet jag inte hur jag mår av, för det har jag valt bort helt, och inte testätit på länge.

Jag KAN såklart äta precis allt jag åt förr och hoppa på den matvägen igen. Jag ska bara ta mej över övergångsbesvären när jag vänjer kroppen vid kolhydrater igen. Saken är den att jag vill i dagsläget inte äta kolhydrater regelbundet, eftersom jag mår så himla bra utan dom! Jag visste knappt att jag mådde dåligt innan jag började må bra! Alla ”småkrämpor” med småvärk i fingerleder i vad jag trodde var begynnande reumatism (hade reumatisk feber som barn och har väntat på ”återfall” med åldern) och andra småkrämpor lyser med sin frånvaro. Jag trodde såklart som alla andra att man ska ha lite småkrämpor när man börjar bli äldre – men nu vet jag att jag inte behöver ha det, så varför ska jag välja det då?

Äpplekaka med vaniljsås åt jag för ett par helger sedan. De syrliga äpplena brukar gå ganska bra, och är det vaniljvisp till funkar det hyfsat utan en massa känningar. Men inte den här gången. Jag fick ont i händer och fötter, alla småleder, som kändes vätskefyllda och ömmade. Det började även ”krypa” i benen och jag fick en oroskänsla i magen. Sedan var det stopp i magen 2-3 dar igen innan jag var tillbaka på banan. Som ni förstår är helgsyndande inget hållbart alternativ, så jag ska göra mitt bästa för att undvika det ett tag framöver nu. Men det blir nog svårt för det är scrap-grejer inplanerat flera helger i vår. Frukostbufféer på hotellen är inga problem, det är värre med lunch, middag och mellanmål. Men det får lösa sej det också. Jag fick lite peptalk av käraste Virre i förmiddags så jag vågade maila en specialanpassning för helgens mat – men det var jobbigt och svårt även om jag ska till vänner som varit med hela resan, respekterar och förstår.

Jag säger farväl till mjöl iallafall nu. Iallafall för en överskådlig framtid. Jag trivs och mår bäst utan mjölmat.

Saknar mina promenader

pict0029_25500757Här är nyårsmenyn – notera den avancerade dukningen! *ASG*
Förrätten bestod av avocado med räksallad (toast med räksallad för mannen). Avocadon var köpt i sista minuten och stenhård, men god ändå.
Varmrätten plankstek av oxfilé – en god tradition. Jag hade uppfrästa kokta brysselkålar och hela burksvampar på min, och potatismoset såklart utbytt mot blomkålsmos. Moset var lite rinnigt – nästa gång det ska spritsas får man kanske ”krama ur” överflödig grädde i en sikt eller något för att spritsa det snyggare.
Till efterrätt åt vi min mandelparfait, som i originalreceptet innehåller 1 dl florsocker. Jag skippade det bara, och gjorde en chokladsås att ringla över på 70%ig choklad och lite grädde.

Foten är läkt nu i stort sett, men det var segdraget denna gången. Imorgon börjar vardagen, och jag ska göra ett försök på en morgonpromenad. Jag har fortfarande tillfälliga känningar, så jag ska ta det lite försiktigt så det inte blossar upp igen.

Jag har varit med i GI-Annas julkampen och kan iallafall konstatera att jag inte lagt på mej några bestående julkilo. Fluffade upp direkt efter polly- och skumtomtedagen, som jag nog skrev, vilket sammanlagt resulterade i 3 kilo plus på vågen – kvällsvikt med det värsta resultatet. Urdumt att väga mej på kvällen och jämföra med fastemorgonvikter! Vill man må dåligt kan man ju roa sej med sådana tilltag. Jag skippade vågen förutom en snabbcheck häromdan för att kolla läget, och idag var jag tillbaka på ett par hekto under den vikt jag vägde in mej på i början av julkampen, dvs ungefär min berömda och ompysslade platåvikt.

Under januari ska jag fortsätta som jag gjort hittills. Jag älskar den här maten. Det är ingen ”kamp” och inga uppoffringar (längre – jag saknar inga kolisar nu), så jag har ingen anledning att ”ge upp” och hoppa tillbaka till gamla ovanor. Motionsjusteringar blir det inte tal om utöver wii-förändringen (+ ev. fit när det nu flyttar hit) från min tidigare motion. Har förstått att det inte gör någon skillnad i den här omfattningen iallafall, och att ”det enda” mina morgonpromenader gör för nytta är ökat välbefinnande och en hälsoeffekt – för viktminskningens del spelar det ingen roll. Att försöka tvinga mej till andra, tuffare motionsformer för att man ”ska” träna tufft och hårt och svettigt tror jag inte funkar i längden för mej – jag hoppas däremot att jag på sikt ska få lust att motionera hårt och svettigt lite mer. Jag inbillar mej att det kan dyka upp med mindre kilon att släpa runt på.

För att ta mej förbi platån ska jag trimma lite på vissa beståndsdelar i maten. Inte mandel lika ofta (det ökar mitt sug också), inte mjölk till maten, som det slentrianmässigt blivit lite mycket av i jul, och ägg på kvällen istället för ost som enligt uppgift kan vara en bov till sega platåer ihop med mjölken. Sen ska jag försöka hitta någon mental träning för att övertyga mej själv om att jag vill gå ner i vikt, så jag släpper den mentala spärren att passera hundrastrecket. Jag vet att den finns där och ställer till med mer än jag kan föreställa mej – frågan är hur jag plockar bort den. Affirmationer ska testas. Ska rådfråga min prattant också när hon är tillbaka ”på jobbet”. Sedan ska jag såklart ha tålamod också! =OD

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén