Saras matblogg

om min viktresa med GI och LCHF

Tagg: individuellt

Vill ni se en platå?

Jag har sagt förr att platån nog gett med sej, när jag varit under 102, men inte förrän nu när viktminskningen så här tydligt satt fart igen vågar jag säga att platån verkligen verkligen släppt.

Det är väldigt tydligt att LCHF är en hormonstyrd viktminskningsmetod också, för där jag har det värsta ”flimret” hade jag även störningar i menscykeln (utebliven mens i november), som nu är tillrättade igen.

Imorse fick jag min belöning – vågen visade BARA 9or!! Jag är på tvåsiffrigt! *Hoppar och skuttar av glädje och lättnad!*
Nu hoppas jag min kurva ska fortsätta lika snyggt neråt iallafall 10 kilo till innan jag stannar på nästa platå. För platåer räknar jag med – de behöver kroppen för att ladda om och vänja sej, och min hjärna också för den delen.

12 kilo på ett år är en perfekt viktminsknings-takt för hållbar vikt tror jag.

Måste bara länka vidare till några bra inlägg jag gick förbi på bloggrundan igår:

Kommentarer om rapport om isodieten från Expressen >>
Du behöver ALDRIG acceptera att gå hungrig om du testar LCHF – jag LOVAR!!!
Jag äter och längtar (inte hungrigt längtande, utan varma tankar) till nästa mål med god mättande mat! 5 av 7 dar i veckan tänker jag inte ens på mitt matliv, och de andra dagarna är det bara positiva tankar om hur bra det går, och hur gott jag äter och hur fin jag blir! Inspirations- och peppdagar helt enkelt.

En intressant vetenskaplig vinkling av hela kostdebatten >>
Jag brukar inte lägga mej i och prata så mycket om detta offentligt här i bloggen (även om jag hänger med i bloggosfären och läser en del), eftersom jag inte är intresserad av en diskussion själv – det sköter andra så bra. Jag har gjort mitt val och trivs bra med det, framför allt för att det funkar så bra med min kropp och min kunskap om hur vi fungerar.

Jag har haft ett par bekanta som kommit och triumferande rapporterat om den senaste ”rapporten” i media om att det kvittar vilken metod man använder. De spännande slutsatsen de hade tolkat var att ingen hade gått ner mer än 4 kilo. Jag tyckte såklart detta lät ganska märkligt, men fick snart svar runt om i diverse viktbloggar (länk till Kostdoktorn ovan). För det första ingick inte en enda lågkolhydratmetod i studien, så det var alltså inte ”alla”. För det andra var dom 4 kilona en snittviktminskning som tolkats som det passade. Men viktigast av allt tycker jag ändå är att jag inte bryr mej det minsta om hur mycket man minskar i vikt under en s.k. diet. Det är aldrig någon som sagt att man inte går ner i vikt av lågkalori-och-träna-som-besatt-dieterna heller. Det intressanta är det långa perspektivet och hälsoaspekten! Hur MÅR man under tiden, och hur många klarar av att skapa en livsstil och en kosthållning som är hållbar i längden, som gör att du håller vikten utan att behöva banta/börja om/ta nya tag stup i kvarten? Fast jag måste erkänna att det är lite spännande att folk känner sej så hotade av min lyckade viktminskning att de behöver komma och trycka upp tidningarnas snedvridna rapportering i fejset på mej. Det är tur att jag inte tar åt mej! Jag förklarar detta eftersom tanken slog mej när jag ändå pratade om kostdebatten, ifall ni är flera som ”köpte” rapporteringen och började tänka att ”det spelar ändå ingen roll, för det sa tidningarna”.

Jag rekommenderar kanske inte LCHF till alla, även om säkert många mår bra av det. Däremot rekommenderar jag det till oss som är rejält överviktiga och ”har försökt allt”, eftersom hälsovinsterna är så tydliga direkt. Jag läste en inne på GIviktkoll som bara tappat 5 kilon, men redan hade blivit av med spökande knän, värkande leder och oförklarliga eksem under fötterna, som sjukvården inte klarat att diagnostisera. Hon satte ord på mina egna tankar och känslor. Sömnen blir bättre och oförklarlig småvärk här och där försvinner när blodsockerkruvan inte svänger och ger ständig belastning på hela systemet med sitt på och av. Jag såg att en av mina besökare inte led av svängande blodsocker och påpekade att det är individuellt. Självklart är det det! Man tar till sej om man vill och känner igen sej – gör man inte det, behöver man inte försvara sej – vi är alla olika. Jag känner ofta igen mej i andras berättelser, så jag misstänker att någon känner igen sig i min historia och kanske blir inspirerad.

Ett par aber som är viktiga att känna till:
Har du jojo-bantat eller kaloribantat mycket och är ”fettskrämd” tar det tid innan kroppen hänger med på att bränna fett. Den är van att lagra allt den får efter år av fettsnål kost. Du går kanske inte ner ett hekto eller centimeter på flera månader. Tillräckligt för att tjura ur och säga att det inte funkar om man bara har fokus på siffrorna på vågen. Känn efter hur du mår och fundera på om det inte trots allt är värt att köra på ett tag till – det kan ju funka.

Flåset KAN ta tid att få upp. Jag gick mina morgonpromenader hela våren 2008 och undrade när jag skulle känna mej så där stark och konditionsfylld som jag gjort tidigare gånger jag tagit tag i promenerandet. Det tog mej cirka 3 månader innan jag kände att jag kunde ”ösa på” utan att känna mej svag. Jag var inte på något vis utmattad eller genomsvett innan, men det kändes som om man gick i sirap och kroppen inte riktigt svarade. Det kan ta tid för hjärnan att acceptera att den ska jobba med annat bränsle än den snabba glukosen du sätter i dej med kolhydraterna.

Låt inte detta skrämma er, utan se det bara som information och förklaring till varför det kanske inte funkar som mirakelkur eller tappa kilon med rekordfart-metod.

Matfunderingar

Det är flera personer runtom mej som påbörjat olika kostprojekt och viktresor under året. Tidigare har jag fått smått panik, stängt av och tänkt att jag inte är redo att må så dåligt igen. Det får vänta tills jag känner mej stark. Jag har varit ett offer som inte kunnat hjälpa att jag blivit sådär stor. Jag tror fortfarande att jag inte kunde hjälpa att jag blev så stor – jag hade inte rätt verktyg för att bromsa den uppåtgående processen. Jag visste inte vad kroppen behövde för att må bra, mer än lite halvflummiga ”sanningar” om att äta ofta och lite mindre, att jag egentligen behövde motionera för att vi är gjorda för att röra på oss osv. Nu när jag börjar hitta mina verktyg klarar jag av att höra om andras resor och kostprojekt på ett annat sätt. Och jag har släppt offerkoftan och konstaterar bara att jag inte visste bättre då. Jag vet vad som krävs för att hitta sin grej, och att det kanske blir fel ibland, men att intentionerna är rätt iallafall.

Jag såg Britney-filmen på 4an igår, när Madonna konstaterade att många av dom ”misstag” Britney fick utfläkta i tabloiderna kanske inte ens kan räknas som misstag, utan bara är att bli vuxen. Utvecklingsprocesser. Jag tror det är samma med viktprojekt. Det är någon mening med olika försök att hitta sina verktyg, och att man kanske landar i rätt metod för ens egen kropp och psyke. Där både kroppen och hjärnan är på samma spår och börjar samarbeta mot ett friskare liv. Vilken metod detta är är såklart helt och hållet individuell, precis som vi är olika personligheter och mår bra av olika saker. Att kroppen sedan bråkar emot med hormoncykler och viktuppgångar på 2 kilo nån vecka i månaden är såklart ganska frustrerande, men så länge jag mår bra av det jag äter ger jag inte upp och säger att detta måste vara fel för mej – jag gick ju plötsligt upp igen!

Jag tror att min viktminskning går så bra och smärtfritt och enkelt (och långsamt…) för att jag inte försökte stoppa in mej och min mat i helt nya ramar. Det var en jättestor förändring att lägga om själva tänket kring vad man ska och inte ska äta, att fett kan vara bra osv. Men när jag väl hade jobbat mej igenom den gigantiska tankeomvändningen kunde jag börja kika på min mat och anpassa den efter det nya. Förra gången jag provade GI minns jag att jag förstörde en god måltid med lax och spenat genom att pressa öven citron för att sänka GI-värdet ännu mer. Jag har aldrig gillat att dränka fisk i citron, så det var liksom dödsdömt från början. Jag försökte börja tycka om något jag visste att jag inte gillade, för att det skulle vara bättre. Trots att lax och  spenat var nyttigt och rätt nog!

Jag har alltså inte frångått mina tidigare matvanor och det jag gillat så särskilt mycket. Jag lagar fortfarande korv stroganoff på falukorv, men jag byter ut vanliga senapen mot osötad, ser till så att cfen är fet och gärna ekologisk också och riset byter jag ut mot blomkålsris. Jag har gjort små anpassningar av vår vanliga mat, istället för att börja äta helt nya maträtter bara. Därför har förändringen i vardagen inte varit megastor. Och jag får inte så mycket motstång från borde-måste-skulle-centrat i hjärnan heller, för att det blir rättare så här. Det finns visst någon bok som heter Hellre nästan rätt än alldeles fel, och det är ungefär så jag tänkt när jag lagt om kosten. Jag tittar på det jag har, gör anpassningar och försöker leva som vanligt, men med lite förändringar.

Jag tänker ha en god jul, anpassad efter mitt nya ätande, men inte totalt styrt av det. Jag har gjort tryfflar med saffran och chili och mörk choklad. Helt onödigt såklart, men varför ska jag inte kunna äta lite extra choklad nångång då och då? Så länge jag mår bra! =OD

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén