Saras matblogg

om min viktresa med GI och LCHF

Tagg: insulin

Upprörda känslor

Jag har så svårt att förstå hur folk kan bli så otroligt upprörda för att man låter bli att äta mackor och banan! Det är som om jag mördar någon på öppen gata för att jag låter bli att stoppa saker i munnen som jag mår taskigt av. Visst är det märkligt?? Jag tvingar ju inte i någon annan min mat?

Igår fick jag en kommentar på en länk på facebook till en artikel om mat till barn som uppföljning till tv-debattens professor som hävdade att det var vanvård att utesluta mackor ur barns kost (så sa han inte ordagrant, men det var så folk tolkade det…). Här är förresten en söndersmulande debattartikel om professorerna i tv-debatten, för alla som är lite konspiratoriskt lagda, eller för alla som slukar auktoriteters uttalande utan egen eftertanke eller kritiskt granskande – välj själv… ;-)). Det var mr itrim och McDonalds kostråd som pratade om vanvård. Just ja, nämnde jag att han även GBPar överviktiga tonåringar och förstör deras matsmältningssystem för livet? På prov, som ett vetenskapligt experiment alltså… *ryser lite*

Kommentaren jag fick var det gamla vanliga kolhydratikermantrat att ”kroppen behöver kolhydrater som bränsle”. Jag svarade att ja det behöver den, men det skapar den själv den lilla mängd som behövs, genom att omvandla fett (och fett har jag gott om!!) i en process som heter glukoneogenes (en omvänd glykolys). Anna, som skrivit artikeln gick in och rättade mig med att _hjärnan_ behöver ca 20g _glukos_ vilket jag vet, men jag valde ändå att för sakfrågans skull gå med på kommentatorns förenkling att _kroppen_ behöver _kolhydrater_.Då började kommentatorn dra upp diabetes som ett slags trumfkort, men där kom hon ju inte särskilt långt eftersom jag levt med diabetiker, som ni såg i mitt tidigare inlägg, och en katt är förvisso inte en människa, men de hormonella skillnaderna och vad en diabetiker mår bra av skiljer ändå inte särskilt mycket. Vi är köttätare naturligt båda två, skillnaden är att katten _verkligen inte_ tål spannmål (många katter lämnar ju kategoriskt magarna efter mössen de slukat – för att slippa fröer och spannmål musen knaprat i sej? spekulerar…) Ett sista desperat försök att säga att typ-1-or inte kan jämföras med typ-2-or (som min katt var, men mer åt typ1-hållet eftersom han inte kunde producera eget insulin, även om det startade som en typ2-diabetes, steroidinducerad) kunde jag argumentera bort lika lätt, varpå kommentatorn blev skitsur, beskyllde mej för att tro mej veta bättre än andra (nej, men jag är PÅLÄST) och skryta om min höga utbildning. Jag blev lite ledsen i kanten, eftersom jag ”bara” förklarat varför jag vet en hel del även om diabetes, och att jag är påläst om hormoner i kroppen, vilka funktioner de styr osv, eftersom jag tyckte detta var grymt intressant under min utbildning.

Kommentatorn försvann sedan raskt från min vän-lista (efter mitt eget förslag, man ska inte ha vänner som äter ens energi och får en att bli upprörd, det har jag full respekt för!) och jag fick stöd av andra i lc-lägret att förklara lc-kost för diabetiker (alla tre typerna 0, 1 och 2), vilket jag själv var noga med att inte ge mig in på och ge råd om, eftersom jag tycker att man kan tänka själv och själv få 1+1 att bli något lämpligt tal. Jag berättade endast om vad min katt mådde pekka av och vad han blev pigg, frisk och kunde sänka SIN insulinhalt med. Det är ju generellt sett lite ”finare” att vara typ-1a eftersom man inte ”kan hjälpa det”. Lite synd-om-offer-status. Typ-2-or har ju själva ”tuggat sej till” sin sjukdom (av dumhet?). Jag har full respekt för vad den här kvinnan går igenom dagligen med sitt diabetesbarn, och förstår att det inte finns rum för experimenterande utanför läkarråd om man äntligen lyckats få någon slags vardag fungerande med kolisar och insulinsprutor. Jag fattar! Jag var själv inte glad för att experimentera med Russins doser, men bytte glatt foder på veterinärsrekommendation och wooops, där fick vi verkligen vara med och känna vår katt, för det var natt och dag och nedskruvning av dosen direkt som gällde eftersom han plötsligt inte behövde en massa insulin! Det är ju inte så enkelt att det är kolisar in, insulin in och allt är frid och fröjd. Vi har aktivitetsfaktorer, allmäntillstånd, stresshormon m.m. att ta hänsyn till också, och lite för mycket insulin reagerar levern på direkt genom att producera – gissa vad – glukos och skapa en rekyl-effekt på blodosckerkruvan som av misstag kan tas för att diabetikern behöver ännu mer insulin. Att ständigt ha denna insulin-blodglukos-karusell dundrande i kroppen är väldigt påfrestande för de inblandade organen och diabetes är en jävulsk sjukdom! Det finns inget förenklande eller bortviftande i det jag skriver. Rekyleffekten och leverns reservsockrande är ju precis samma process som vi som äter en ketogen kost använder oss av naturligt, och det är en av leverns viktiga funktioner, så det är varken onaturligt eller något ”akutläge” i normalfallet, utan en naturlig process. Men den används akut när vi sprutat in för mycket insulin utifrån, så därför kan det kanske tyckas skrämmande. Men en insatt diabetiker känner alltså till att levern KAN framställa glukos, men de väljer att inte låtsas om det eller att förknippa det med något som är ”normalt” med tanke på hur de själva påverkas av detta. Jag fattar det också.

Jonas Colting, känd idrottare och en av LC-kostens förespråkare, har bemött lite myter om LC-kost i sin blogg idag (och en krönika i Borås Tidning), som tar upp ungefär det jag pratar om ovan. Jag citerar ett par bra stycken:

handlar det inte bara om att röra sig mer och äta mindre: Nej, det är en onyanserad syn på vår metabolism. Det handlar mycket mer om hur vi reagerar hormonellt på den maten vi äter. Socker och kolhydrater stimulerar en insulinrespons och ju mer insulin kroppen producerar desto sämre förmåga har vi att vara fettdrivna. Man blir beroende av ständiga kolhydrattilskott för att orka. Därav paradoxen med många överviktiga motionärer som trots allt tränar mycket, men som är ständigt sockerdrivna och istället för att gå ned i vikt, går upp i vikt.

-hjärnan behöver socker: Inte alls på det sättet som många tror. Och verkligen inte genom en kolhydratrik kost. Hade vi varit ständigt beroende av kolhydrater som bränsle till hjärnan hade vi aldrig klarat att vara utan mat i mer än en dag. Vi vet att vi klarar oss relativt länge, utan föda, om vi får vätska. När vi äter mindre kolhydrater omvandlar kroppen fett och protein till glukos som hjärnan använder, en process som kallas glukoneogenes.

Jag tyckte glykolysen och den omvända processen glukoneogenes, som hoppar över ett par steg, var ÖKENtrist att lära mig under utbildningen, men ÄNTLIGEN har jag användning för den och förstår ännu bättre hur det funkar. Innan var det bara en massa formler, enzymer och en citronsyracykel i mitten typ… Ni är kanske fler som stött på den och tragglat igenom den utan att känna någon nytta av den.

Det var andra gången senaste månaderna jag råkade ut för upprörda känslor. Grannen har i stort sett slutat prata med mig (fast det är i ärlighetens namn vinter, så vi ses inte dagligen direkt) efter att jag länkat till ett annat Anna Hallén-inlägg om sockerberoende, där jag skrev att frukt = godis. Trams tyckte hon, frukt är jättenyttigt. Det hjälpte inte att jag förklarade att detta sockervatten i fiberkostym med spår av vitaminer inte funkar i min insulinresistenta kropp. Men det är svårt att argumentera sånt med en vegan som inte får i sig vitaminer via kött och ägg, och kanske kan sutta i sej lite ur ett äpple eller en banan istället. Det här diagrammet är väldigt talande om just våra heliga äpplen. (Jag åt förresten ägg och makrill till frukost idag… 😉

Min facebook-status som grannen avfärdade som ”trams” (respektfullt, eller hur?) var denna:

”Jag gillar ju frukt” är en vanlig ”hälsoursäkt” – för frukt är ju såååå nyttigt! Detta paketerade sockervatten med glada färger funkar inte för mig, för det är godis. Men visst är det bra att ha en sån gammal hälsoursäkt att ta till för att slippa hantera sitt sockerberoende på riktigt? Så kan man ju äta som vanligt och rivstarta med lite pulverskak då och då för att vara duktig… Ät riktig mat! ?

och jag länkade till det här inlägget hos Anna. Var det månne ett dåligt samvete som spökade? Det finns ju väldigt många normalviktiga och underviktiga också som göder ett sockerberoende och mår ganska taskigt av det egentligen. Jag är sockerberoende, men inte den värsta sorten som saknar impulskontrollen. Jag kan fortfarande hantera det med hjärnan och stark vilja, och det hjälper VERKLIGEN att inte skapa ett sug med kolhydrater i kroppen.

Jag ääälskar att åka till Göteborg….

…och träffa en massa goa vänner och nya människor! Så de senaste två helgerna har jag förflyttat min scrappiga rumpa över till västkusten för att mingla och mysa! Förra helgen var jag med på Arkivets scrapkryssning. Så roligt och bara lite jobbigt (resandet och skakningen i båten = jobbigt). Igår for jag med på sötaste Ankis bussresa till ”Mässan” över dagen – En kroppsligen tuff dag med 20 timmar från dörr till dörr. Ni som väntar på en scrappig rapport från dessa evenemang här får vänta lite till, men det kommer i någon form snart. Vad jag tänker bubbla om idag är maten!

Det kanske börjar bli tjatigt med mina halv euphoriska inlägg om mitt nya matliv, men jag hoppas det inspirerar mer än ”stör”. Jag är så GLAD att jag hittat ett matliv som får mej att må så himla bra nästan hela tiden och som fungerar även på resor (med lite planering)!!! Så här känns det:

Med LCHF, som jag numera kör mer eller mindre fullt ut, är jag ständigt mätt, nöjd och har ett stabilt blodsocker. Jag tänkte tillbaka lite under kryssningen hur jag brukat må på träffar och resor med rätt så styrda scheman. Ofta har man fått kasta i sej en kexchoklad i någon bensträckarpaus för att hitta ny energi och tysta den kurrande magen i väntan på middan som srverades klockan 2 timmar senare. Ibland har man stått där med en liten bondkaka som ”fika” inför en lång färd hemåt, och varit tvungen att sticka förbi en mack eller pressbyrå beroende på ressätt, klippa en korv och bunkra resgodis. Detta behöver jag inte längre. Jag är aldrig hungrig/sugen/skakig av blodsockerbrist eller i stort behov av en snabb fix.

Jag vill understryka att detta inte är någon kritik mot någon arrangör av något evenemang jag deltagit i eller själv ordnat för den delen. Jag vet hur det funkar, man skriver upp tider som passar och erbjuder så bra mat som möjligt efter det gamla vanliga ”så här ofta, mycket och den här sorten äter man”-vanorna vi har med oss sen … ja hela livet!

Vad är hemligheten då? Jag kan bara komma fram till en enda sak hur jag än vänder och vrider på det: Skippa kolhydraterna. Men vi behöver kolhydrater?? Svar ja – men kroppen skapar dom vi behöver själv av ”annat”. Levern är gjord för att spotta ”nödglukos” när blodsockret sjunker om man är fullt frisk. Får kroppen sköta sej själv utan ett överintag av kolhydrater som vi inte kan göra oss av med, så hålls blodsockret stabilt. Lite kolhydrater får du förresten alltid i dej, från grönsaker bl.a. När man stoppar i sej kolhydrater, särskilt den snabba sorten som finns i vitt mjöl och socker, höjs blodsockret snabbt och kroppen börjar pumpa insulin för att sänka blodsockret. Insulin är bra till det – men det är också väldigt duktigt på att lagra in fett som den hittar på jobbet. Skyffel skyffel, hej vad jag jobbar… Volangerna växer, dubbelhakorna blir fler och blodsocker berg-å-dalbanan är en ond cirkel som aldrig stannar. Jag satt på den berg-o-dalbanan i 30 år – nu har jag klivit av.

Jag har en standardfrukost och standardmatsäck som jag tar till när jag behöver vara säker på att hålla mej nöjd lång tid, när man inte vet exakt när nästa mattillfälle uppenbarar sej. 2 kokta ägg hackas, en burk tonfisk (i olja, men den får rinna av, annars blir det lite blaskigt, och den oljan är oftast inte ”högkvalitets”) och en rejäl klick majonnäs. Det är fettet som är det viktiga i den här rätten – det är det som mättar! Detta har jag blivit mer och mer varse senaste tiden när jag slipat min platåfas. Jag fick igång min viktminskning igen nu ÄNTLIGEN när jag började tänka mer på fettet och ösa på MER! Vispgrädde i kaffet, rejält med klegg och inte bara en klick för syns skull till maten, steka i rikligt med smör osv. Fett mättar. OCH ger smak. Var inte rädda för fett – jag vet att det är en jättesvår tankevurpa när man är uppvuxen med lättmjölk och light hit och dit…

Tonfiskröran åt jag på tåget till Göteborg vid 10-tiden. Framme i Göteborg tog jag en burgare på Burger King med massa ost och bacon och dressing. Brödet lämnar jag. Fett och protein = mättar. Då var klockan runt 3. Sedan var nästa matpaus vid 7 på kvällen, och då hade jag fått sällskap av likasinnade Malena, som liksom jag bara var intresserad av att hitta gott KÖTT – varm mat. Fläskmedaljonger tror jag det hette på menyn, och vi skippade klyftpotatisen till. Fick en extra skiva kött – snällt av dom – och ett berg med sallad. Där slog standardmaten in, men det funkar ju för ögat och gör att tallriken ser mer komplett ut. Närings- och mättnadsmässigt tror jag man lika gärna kan klappa sej där bak som att äta sallad. Men vi äter med ögat också, så det är alltid kul med en vacker tallrik! Optimalt hade varit några varma grönsaker typ broccoli, wokblandning e.d. och en rejält fet sås, bea eller något till. Men måltiden fick klart godkänt på LCHF-skalan ändå. Under dagen drack jag lite kaffe latte, vilket är gränsfall i för stor mängd eftersom mjölken är en liten kolhydratfälla. Men så länge det inte blir baljevis varje dag så unnar jag mej det ibland när det finns tillgängligt. En kopp kaffe med vispgrädde är annars ett supersmidigt ”mellanmål” när man misstänker att det ska bli långt till nästa matstopp. Grädden spär på mättnaden en stund till. Nej, jag behöver inte en kaka till kaffet 😉

Jag tog inte med mej några mellanmål annars den här helgen mer än lite choklad som slank ner mest för att man ska snaska lite godis i glada vänners lag. Nötter och sånt skippade jag eftersom jag inte behöver tugga på något jämt längre.

Lördagen på kryssningen såg ut så här matmässigt: Frukostbuffé a’la hotell. Där stoppade jag två kokta ägg i koftfickan att spara till mellanmål/nödmat – man vet aldrig när man inte styr själv, vad man behöver under dagen, och ett kokt oskalat ägg är superlätt att ta med sej utan en massa planering eller förvaringslösningar. Det håller utan problem en vanlig dag utan kylning, men jag skulle nog vara försiktig med det varma sommardagar! Så vad åt jag då? Äggröra med bacon fick det bli. Äggröran var…smaklös. Vi funderade ett tag, och kom fram till att den nog är gjord på knäckta ägg och kanske lite vatten som är körda i värmeugn. Är man, som vi är nu, vana vid äggröra med gräddskvätt stekt i rikligt med smör så smakar denna äggröran bara… antydan till ägg. Jag löste det provisoriskt med att hämta smörpaket (och med smör menar jag ALLTID riktigt smör nuförtiden) som fick smälta med en stund innan jag åt upp. Godkänt och ni vet vad nu – fettet mättar. Nu var det dags för shoppingtur i Kiel. Ett par timmar flög iväg, sedan började vi fundera på fika/lunch/nånting. Lite kaffe/te fick det bli på ett fik i Karstadt för att vila benen och huvudet lite. Sedan på tillbakavägen mot båten frestades vi av den tyska maten, framför allt korvarna, och tänkte att det fick vi väl testa. Lånar en bild av Malena för att illustrera.

Grönkål med knacker fick det bli. Kötthalten är hög i tyska korvar – de är inte potatismjöl med korvsmak som svenska korvar ofta är… Grönkål är nyttigt och bra GI-mässigt. Vad som saknades på min tallrik var en rejäl klick med något fettigt. Creme fraische, majonnäs eller någon slags majo-baserad röra hade suttit fint som komplement. Men jag var fortfarande nöjd och hyfsat mätt sedan frukostbuffén (ja, jag åt _bara_ en normal portion äggröra och bacon) så det fick funka ändå. Vi var tillbaka på båten vid ettsnåret har jag för mej.

Sedan var det middag halv-7. Jag hade med mej en venti-latte från Starbucks att smutta på under eftermiddagens kurser. Jag kan ha ätit ett av de kokta äggen som mellanmål också, jag minns inte riktigt deras öden denna dan. Middagsbuffén var en dröm för en LCHFare! Och säkert för alla som käkar vanligt också. Som vanligt saknades någon form av ”varma grönsaker”-rätt, men det låg en hel del ihop med kycklingfilén, bl.a. gröna bönor och broccoli, som jag nallade åt mej som ögonfröjd till tallriken. Sedan maxade jag tallriken med proteinrik bra mat! Entrecote, pocherad lax, kyckling, någon fläckkarrévariant om jag minns rätt och en stooor klick bearnaisesås till. Tallriken såg nog ganska normal ut även för utomstående, även om jag kategorisk hoppade över potatisen som fanns i 17 olika gratinerade, kokta, stekta och choppade former. =OD Jag var egentligen nöjd efter första rundan, men då mitt sällskap ville svänga och sitta kvar en stund till gick jag en runda och plockade åt mej en näve räkor med en majonnäsklick och en klick pepparrotsgrädde att doppa i. Det tog lagom lång tid att pilla räkorna och mysa en stund till vid matbordet.

Nu har vi klarat av 2 hela dagar på resande fot, och inte en enda gång hade jag känt det annars så välbekanta ”jag måste ha mat NU!!!” eller blodsockerdarrningar eller ens funderat på att sticka ner handen i de gigantiska godisskålarna som stod bredvid kurssalens vatten. Jo, jag är förvånad själv. Faktiskt. Det är för bra för att vara sant, men det är sant!! Jag minns inte det kokta äggets öde, men det betyder inte att jag harvar i mej en massa annat jox också som jag ”glömmer” berätta om. Jag mår bra och klarar mej fint på 3 mål mat om dagen med ett bra närings- och fettinnehåll. Lyckan är stor!! På söndagen blev det samma frukostbuffé med smörpaketet på plats direkt i äggröran, och de obligatoriska kokta äggen i fickan. De blev sedan livlinan när kurserna var slut och alla skulle försvinna så snabbt som möjligt, mackorna blivit felbokade och utbytta mot bondkakor (jag hade annars bara ätit pålägget på mackorna). Ett snabbt ägg på stående fot och mellanmålet var fixat. Sedan blev det en annan burgare på stationen för min del – jag är noga med att få med både ost och bacon om det går! Burgare är väl inte världskända för att vara hälsomat med en massa härdat fett och grejer, men det funkar som mat på resa, och är ett snabbt och enkelt alternativ. Bra mycket bättre än en dagens nötfärsbiff med kokt potatis och mjölsås…. ;-). Halvvägs på min långa tågresa hem tyckte jag det kunde passa med något litet, eftersom jag inte ätit 3 rejäla mål den dan utan bara 2 och ett ägg. Så jag knallade iväg till restaurangvagnen (jag fick åka RIKTIGT tåg hem – tjoho!!) i hopp om att hitta en räkmacka eller något. Det fanns ett baguette-utbud såklart… Jag valde mellan pest, kolera och dysenteri… Nä, skojar bara. En macka hade en rejäl skiva brieost och en stor skiva salami på sej, sallad och minimalt med ”smör” på en stor baguette. Jag åt allt utom brödet lätt nuddat med vad-det-nu-var-för-skokräms-fett. Matdagen var klar.

Jag behövde aldrig börja om och tömma kolhydratreservoarer i måndags bara för att jag varit på resa och inte haft kontroll över vilken mat som skulle stå på bordet och när. Jag var glatt lättad att helgen gått så toppenbra, mycket tack vare de magiska kokta äggen och lite eftertanke i matvalet. Och jag fick belöning när jag kom hem, mensen var över och vågen plötsligt började visa ovanligt många nollor! Jag fick titta på siffrorna en bra stund vid fredagens vägning för att förstå vad det stod. Platån är lämnad och jag har minskat ett kilo senaste veckan!

Som ni vet har jag varit orolig för helgernas slarv, men resor verkar iallafall inte vara några problem nu – jag är så van och inne i tänket nu att jag automatiskt väljer bra mat för mej. Styrkt av detta gav jag mej iväg på en maratonresa igår tillbaka till Göteborg. Jag ville inte missa en mässa när jag varit på alla andra, så jag hoppade på Ankis bussresa. Det innebar uppstigning halv-5 för att snabbplocka ihop lite matsäck. Jag fyllde en termos med gräddkaffe och tog en halv mugg som ”för-frukost”. Med i nisten var den vanliga tonfiskröran (jag har en bra tättslutande TW-burk som är perfekt till detta), en nödproteindryck som jag inte behövt utnyttja på läääänge, 2 kalla biffar från gårdagens middag och ett oskalat kokt ägg. Jag stoppade med en tub majonnäs också och en kylklamp som maten kunde gosa med. När de andra på bussen for in och köpte fika/frukost på vägen upp åt jag min tonfiskröra. Jag hade tagit ett par tuggor i väntan på bussen i Kristianstad också, men då, kvart över 7, var det fortfarande lite för tidigt för mej att processa mat. Jag är inte vaken före 9, även om jag kanske står upp och har ögonen öppna. Det jag tidigare ”fruktat” är nu här, men jag är helt lugn. Jag äter min frukost när jag behöver äta den, och min mage är van att få den vid 10-11-tiden. Innan dess vill magen bara ha kaffe-med-grädde på sin höjd.

Sedan var det mässdags och kaos och jobbigt, men ingenting med matanknytning på jobbighetsskalan. Lite snurrig av intryck, svajande golv, värme – fullkomligt normala reaktioner som avhjälptes enkelt med en hämta-kontanter-promenad ute i friska luften. Vid 3 hade vi bokat matdejt, och Anki hade börjat prata om Gothias räkmacka, som jag ännu aldrig lyckats få tillfälle på, trots att viljan funnits. Oftast har sällskapet velat gå någon annanstans, tyckt mackan varit dyr eller vi har missat att boka. Så nu tog jag minsann chansen när den kom. Jag firade tillfället med sånt här godis.

Mackan har ni bildbevis på ovan! Båda bilderna har jag fått av Anki. Räkberget är bra mycket mer än den handflata man bör äta, men ibland får man göra undantag. Jag skickade ut brödet igen när jag var klar, men jag tror mindre kolhydratkänsliga kan klippa det också eftersom det stod att det var rågbröd. Nästa gång kanske jag specialbeställer ett räkberg utan bröd och istället lite extra majonnäs, för den klicken som följde med hörde till de fettskrämdas värld.

Jag kom till stationen i Kristianstad vid halv-10 på kvällen och skulle vänta på mitt tåg som gick kvart i 11. Nu var det dags att packa upp resterna av min nistepakke. De två biffarna kändes fräscha efter sitt sällskap med fortfarande kall kylklamp, och åts som ”kakor”. Sedan skalade jag ägget och åt med ett par klickar majonnäs från tuben, som fortfarande var kall när jag ställde tillbaka den i kylskåpet vid hemkomsten. På bussen provsmakade jag 5-6 geléhallon som Anki bjöd på. Gott, men väldigt sött, så jag var väldigt nöjd med de jag smakade.

Tycker ni det låter krångligt? Jag tycker det är skitlätt, och jag kan inte nog bedyra att det är gott, jag mår bra och är mätt och belåten hela dagarna! Jag äter mej ner i vikt, och det är god mat hela vägen! 11 kilo minus på vågen hittills, utan att ”kämpa” eller må dåligt.

Nästa gång ska jag kommentera vännens frågor om hur risig jag blir när jag kliver ur, eftersom jag förstått att detta misstolkats som ”mer eller mindre döende” vilket är en grov överdrift. Men detta är redan långt nog ändå, så det får räcka för den här gången. Nu ska vi på bio!

Avsteg, mellanmål och substitut

När vi var i Skåne häromhelgen tog vi en tur till Helsingør med mina föräldrar och brorsdotter. Vi hade siktet ställt på smørrebrød-lunch på Axeltorv. Smørrebrød är hyfsat GI-snällt, om alla glatt kan ignorera den panerade spättan och den rostade löken på rostbiffen! Det har varit ett berg med räkor och ägg samt en skål med löksill på tallriken också. Vi valde två olika plattor, för att jämföra innehållet. Enligt menyn skulle ”min” platta ha leverpastej och bacon istället för rostbiffen, men det gjorde inte så mycket. Det är oftast så att man får ospecat när man köper smørrebrød. Brödet kom i det här fallet som trianglar av danskt rågbröd vid sidan om, så då kan man ju välja hur mycket man ska äta. Den andra plattan hade dansk hakkebøff istället för rostbiffen. Hakkebøffen fick jag smaka och det är verkligen hackat kött, inte malet. Supermatig och god!

Spättan är som sagt inte alls GI, men jag åt den ändå, eftersom det är extremt sällan jag kommer i kontakt med riktig dansk spätta på det här viset. Det straffade sej såklart direkt, med totalstopp i magen 3-4 dar. Det slank ner lite äpplepaj med vaniljsås också den helgen, och jag konstaterade återigen att BigPack-glass kan jag leva utan nästa århundrade också. Det är verkligen inte gott, och ännu mindre gott när man inte ätit socker på ett halvår. Urk.

Jag har precis fått igång magen igen när jag ramlade ner i en godisskål och smakade lite äpplekaka helgen efter igen – helt och hållet självvalt, så ingen behöver ha dåligt samvete för att det bjöds! Jag är inte svag och ”faller för frestelser”, jag väljer själv att se var mina gränser går, hur mycket jag kan äta utan att påverkas, men framförallt är jag ibland nyfiken på om det fortfarande är ”lika gott” som jag minns det. Oftast blir jag ganska besviken, och det är ju också en upptäckt. När något bara smakar konstigt och sött, eller chipsen smakar något konstigt papprigt med lite kryddor på. Det blir betydligt lättare att stryka det ur sitt liv för gott om jag faktiskt vet att det inte ens är gott längre. Men Lina, ostbågar är fortfarande gott – särskilt dan efter när dom är lite sega! 😉 Så det får Magnus inte ta hem så ofta…. Han kan väl köpa sitt äckliga lakris istället? =OD

Lång svammel om avsteg från planen blev det – bara för att visa att jag inte är så jäkla helylle som jag kanske låter ibland! Särskilt inte när det är mensvecka och det där otäcka suget placerar sej i maggropen. Det omättbara suget. Man kan vara stoppmätt efter en proteinrik måltrid, inte ätit en kolhydrat på 2 dar (nåja…) och ändå bara MÅSTE man ha en näve mandel eller lite mer än 2 chokladbitar. Jag accepterar att min kropp gör så med mej, och att jag sväller 2 kilo den veckan (mest vätska, som försvinner på 2-3 dar sen). Det är liksom ingen idé att kämpa emot något som är fullkomligt naturligt. Jag har även konstaterat att de dagar jag äter en för mig kolhydratrik frukost (fil, rågkuse) så blir jag dels hungrig snabbare och vill ha lunch tidigare, och dels blir jag ”sugen” på något framåt eftermiddagen. Vad jag förstår är det insulinpåslaget som sätter igång detta sug, och så länge jag tänker på att det var rågkusefrukosten som orsakade det går det enklare att stå emot suget. Jag står förresten inte emot genom att låta bli och äta. Jag tar något nyttigt och tillåtet att äta, och ser till att ha kylen proppad med tillåtet. Annars är det jäkligt lätt att ramla dit och ta en snabb macka, och då mår jag INTE bra efteråt… ajaj i magen…

Mellanmål

Jag lovade prata lite om mellanmål härförleden. Mina dagar börjar relativt sent jämfört med vanligt folk. Jag käkar oftast min frukost efter morgonpromenaden vid 11-tiden. Sedan käkar jag något lunchaktigt runt 2-halv3 och middag vid 5-6 beroende på hur hungrig sambon är vid hemkomst och om vi ska iväg på kvällen. Sedan äter jag alltid kvällsmat i form av något mellanmåligt. Lunchen kan bli av mellanmålsvariant om jag ätit en stadig frukost så jag fortfarande känner mej ganska mätt när det är lunchdags. Då GI-äter jag ett mellanmål för att hålla igång förbränningen. Med LCHF äter man bara när man blir hungrig, så jag vacklar lite här och har inte bestämt mej för om jag ska lita på kroppens signaler eller styra ätandet medvetet. Just nu styr jag och äter var 3-4e timme.

Min mellanmålslista – jag äter alltså ett av alternativen, ibland 2 (mandel och choklad kan få sällskap, även om det inte är helt 100 bra)!
* hallonsmoothie (recept nedan)
* en näve sötmandel eller blandade nötter och frön.
* 2 bitar mörk choklad
* delikatesstallrik med t.ex. ostkuber (skrattande kon e.d.), små ölkorvar, skinkskivor, brieost, kokt ägg
dvs plockmat med högt protein- och fettinnehåll. Detta blir det ofta på kvällen.
* omelett/äggröra/äggmuffins

Äggmuffinsen är superdupersmarriga, och perfekt mellanmål! Jag har smulat i lite broccoli och blomkål i en sats, och nu igår hade jag i trattkantareller i smeten. För att slippa ett moment och göra det extra kladdigt öser jag baconbitarna (köper tärnat bacon) direkt från stekpannan ner i muffinsformarna, och rör inte ner det i äggsmeten. Annan fyllning lägger jag också rakt i formarna. Det flyter upp och fördelas hyfsat ändå. Till första satsen var jag noga att köpa muffinspappformar, men det var ju helt onödigt!! Halva muffinsen fastnade i pappret! Bättre att köra direkt i teflonformen, bara att lyfta ur muffinsen.
Någon som testat annan fyllning? Detta är ju ungefär som en omelett, så man kan blanda i precis vad man vill! Oliver, soltorkade tomater, fetaost osv!

Hallonsmoothie
1 dl frysta hallon
en skvätt vispgrädde
3 kaffemått Whey-100 proteinpulver med vaniljsmak (kaffemåttet var det som fick bo i pulverburken…)
1 dl naturell fet yoghurt
linfrön
solrosfrön

Körs i mixer
Man kan byta ut proteinpulvret med ägg och kanske lite sötningsmedel om man inte vill blanda i konstgjorda saker. Jag har valt att fylla ut min smoothie med lowcarb proteinpulver och vaniljsmaken rundar av hallon och yoghurt lite, liksom den lilla gräddskvätten.

Inget för fettskrämda 😉 Min räddning under en glassugen sommarhetta. Nu har behovet avtagit lite, så nu blir det bara 1-2 gånger per vecka ungefär.
Jag har provat med både jordgubbar och blåbär också, och blanda hallon och blåbär, men jag gillar bara hallon bäst. Köper Euroshoppers frysta påse, med ziplås. Det är ofta mycket trasigt i dom påsarna, men det spelar ingen roll när man bara ska mixa ändå.

Substitut

Annika skrev ett tänkvärt inlägg om godis-substitut häromsisten. Jag ska skriva om kolhydratsubstitut tänkte jag. En av de vanligaste frågorna jag får när jag berättar om min nya kost är ”Vad äter du istället?” Istället för pasta, ris, potatis och bröd då. Återigen konstaterar jag att jag var så mentalt redo för min kostomläggning, och kroppen hade själv sett till att detta skulle funka för mej, för jag var nämligen grymt trött på både mackor och bukfylle-tilltugg! Jag skippade oftast frukosten helt, för att jag inte orkade tugga i mej en tradig ostmacka till i mitt liv. När jag läste om GI och LCHF (i boken GInoll av Skaldeman) klickade det till och bitarna föll på plats. Vad åt jag helst på en måltidstallrik? Köttet! En skål köttbullar att härja fritt i var drömgodiset som man skulle tycka var lite syndigt till och med! Så jag har egentligen inte ”bytt ut” något, jag hade redan slutat behöva ris och potatis. Istället har jag bara jobbat på att lägga till den där utfyllnaden för att man inte kan äta _bara_ köttbullar. Det innebär kanske ett steg mindre för mej. Men en sak som bl.a. Skaldeman glömmer i sin lära är att vi äter med ögat också. Därför vill jag gärna ha lite olika ”delar” på tallriken, typ kostcirkeln – men den nya då! Här är mina vanligaste substitut för potatis, ris och pasta.

* broccoli eller blomkål. Brysselkål funkar också (och säkert en massa annan kål jag inte satt mej in i)
* blomkålsmos (Riv grovt, puttra ihop med grädde, ha gärna i nån mjukost typ philadelfia också)
* gräddkokt spenat
* äggmuffins (funkar trots baconinnehåll till mycket, t.ex. biffar)
* äggröra/omelett
* haloumi-ost
* squasch eller aubergine som följer med i ugnsformen

Oftast blir det broccoli, för det är gott och enkelt att laga!
Pizzasallad, slakad vitkål och coleslaw och sånt är också bra substitutmat. Jag har aldrig varit förtjust i pizzasallad, och har därför inte fått tummarna loss att ta tag i vitkålens förlovade land. Jag är en lat matlagare också, och det är jobbigt att förbereda ett vitkålshuvud, vad man än ska göra med det… *latmasken rodnar lite*

Nu vet ni vad jag äter ”istället”.

Senaste tiden har jag märkt att jag blir mätt snabbare än tidigare. Igår åt vi baconlindand kycklingfilé (med broccoli) och jag var mätt efter en filé och lite broccoli. Riktigt mätt. Inte så jag fick tvinga i mej det sista, men nöjdmätt! Och det höll i sej. Nu ska jag bara bli av med den här megaplatån jag byggt till mej mellan förra och nuvarande mensen, med hjälp av mina avsteg också, så ska nog vågen börja ticka neråt igen. Det är Status Quo just nu efter vätskesläppet. Om allt funkar som det ska bör nästa vecka bli en nergångsvecka – snälla snälla. Det var längesen nu, men det är ju självförvållat, och jag vet vad det beror på. En bra sak med avstegen är att jag ser att det inte betyder att jag skenar iväg uppåt, utan bara går upp dom där vätskedepåerna. Men framförallt att jag märker hur dåligt jag mår av fel mat nu. Jag blir mer känslig för fel mat ju mer rätt jag äter. Magen svarar antingen med magknip eller totaltstopp när jag äter ”vanlig mat”. Hormoncykeln funkar som den ska igen, vilket är det bästa med hela det här projektet! Nu vet jag var viktgränsen för det går ungefär också.

På tal om mage… Det är några som undrat över gallbesvär och sånt med den här kosten. Jag har tidigare fått megakramper i gallgångarna efter en riktigt fet måltid. Rökt ål och sånt har gått tvärbort, och jag har även varit väldigt känslig för syrligt (? osäker på om det är det…), så jag har inte kunnat äta vindruvor utan att få gallkramper. Det värsta jag varit med om i den vägen var efter en god middag på restaurang för ett antal år sedan med bästa vännen. Vi hade gottat oss med sniglar, fläskfilé oscar med bea och pommes och säkert någon gräddig söt efterrät också – troligen creme brylee som är min favorit. Vi kom bara ett par hundra meter från restaurangen på hemväg när jag fick ett anfall så jag stod dubbelvikt och var kritvit i fejset. Det släppte tack å lov snabbt, men jag mådde inte särskilt bra efteråt. Alla i min närmsta familj är gallopererade också, och brorsan tjatar på mej att jag ska göra det också, innan det är för sent och jag får ett riktigt anfall. Så jag har gått och väntat på det…

Jag har inte haft en enda gallkänning sedan jag började med GImaten, TROTS allt fett och alla ägg jag äter. Så jag tror att det är fettet i kombination med kolhydraterna (eller som mamma uttryckt det i alla år, utan att förstå vad hon säger _egentligen_ 😉 : fet mjölmat, typ pannkakor) som ger gallkänningar.

Jag äter även en hel del kål som ni förstått, vilket ju kan ha en annan otrevlig effekt. Men nope, inget sånt heller. Magen är så lugn och fin när jag stoppar i den rätt saker – koststrikt. Gilian skulle varit stolt om hon såg resultatet också… Så om det avksräcker er från att prova, kan jag dementera otrevliga effekter. Det är kolisarna som är boven!! *skrattar*

PS. Sist jag var på den restaurangen åt jag också oscar, men den här gången med wokade grönsaker istället för pommesen. Sniglar är GI-OK. Efterrätten får man hoppa över eller ta något fruktigt…

Tjoho, 8 kilo!

Snabbvägde mej imorse efter en veckas hårdkör med GI. Jag har nu passerat 8 kilos viktraset med ett helt hekto! Ställde mej på vågen med kläder på, för en snabbkoll, men när den visade mitt tidigare lägsta med kläder var jag ju tvungen att kasta av mej dom och få en nakenvikt!! =OD

Jag tror mitt nyårsmål är inom räckhåll! 3,6 kilo dit bara!

Paus och hållt vikten
Jag har haft lite mental paus under augusti och ätit rätt för det mesta, men kunnat ”ta paus” en dag med efterlängtad lasagne till middag, ätit lite ris och liknande som jag troligen kommer att göra sen mer om mer. Jag har inte svullat i mej eller frossat med såna där syndiga saker. Jag har ätit både chips och zoo-apor (4st) iofs, men inget frossande, utan smakat lite. Och inget slentrianätande, utan noga övervägt ”fusk”. Ska jag äta en bondkaka eller inte. Jo, det ska jag. Men bara en och sedan inget annat fusk den här dagen. Jag tror detta är en metod som fungerar bra för mej. Jag mår inte särskilt dåligt av den där bondkakan och kan faktiskt till och med njuta av den nu. Utan dåligt samvete. Jag vet att den inte är jättebra för mej, men jag har gjort ett aktivt val att stoppa den i mej, och då ska jag tycka den är god också, annars har valet varit helt i onödan.

September hårdkör (så mycket det går)
Men nu är jag alltså tillbaka vid mer strikt hårdkör, på gränsen till rivstart. Jag behövde den pausen för att ladda om. Någon rågkuse till frukost nån dag, ett glas mjölk till middagen nån dag, men mest hårdkör. Och jag fick belöning direkt på vågen. Jag har alltså hållt vikten under hela pausmånaden +/- normala dagssvängningar som jag tror jag skrev om för ett tag sedan. Just nu väger jag mej, mot alla rekommendationer, 3-4 gånger i veckan (morgonvikt, naken, efter promenad, före frukost). Jag håller sakta men säkert på att sprattla igång min tidigare spökande hormoncykel, och behöver se på vågen vad den gör med det jag känner händer i min kropp. När förlovningsringen sitter fastklämd på prinskorvar brukar vågen flyga upp ett ”omotiverat kilo”, och det är bara att kolla igenom sortimentet av mensskydd hemma. Kilot och ett halvt till kan mycket väl vara borta igen nästa morgon. För mej känns det viktigt att se dagssvängningarna på vågen, för att inte bli deprimerad av ett pluskilo en vecka, som det ju lätt kan bli när man gör som rekommendationerna och väger sej sällan 😉 Man kan ju gå in och kolla precis den där svullna dagen, och bli så insöad på pluskilot att man plockar bort all motivation och inspiration på kuppen. det ser jag allt för ofta ute hos kämpande viktminskare. En annan aspekt är att jag skärper mej lite extra med mina svåra grejer när jag sett ett litet plus. Vattenkannan får jobba hårdare och jag anstränger mej mer med grönisarna.

Morgonprommisarna och motion
Mina morgonpromenader kan jag stolt konstatera är en vana nu. 8 veckor sägs det att det tar. Visst, jag håller med till viss del. Men jag tycker inte vanan sitter ordentligt förrän dagen känns konstig när man missar morgonpromenaden (som idag). Första steget för mej var att jag började tycka det var riktigt skönt, och det fanns inga ursäkter. Jag körde Just do it-metoden redan från början, och på så vis är morgonpromenad efter kaffe före frukost perfekt. Bara kliva ur sängen, på med träningskläder, slörpa i sej kaffet mannen ställt i en termosmugg till mej, och iväg. Sömngrus i ögonen kan man plocka bort sen. Man är ute på vägarna innan man hunnit vakna ordentligt och börja hitta på ursäkter till att inte hinna. Steg 2, när det verkligen känns som en vana är alltså när det känns riktigt konstigt utan. Som om jag glömt något.

Felet idag är att det ska göras så mycket (=inte mina vanliga rutiner). Jag måste handla till katten, tömma återvinningen, helst hinna kolla efter regnkläder eftersom det ska spöregna hela helgen osv. Innan jag hade planerat upp dagen var redan alla ursäkter där, och jag ”hann inte” gå idag. Men jag antar att jag kompenserar det i helgen + att jag varit förkyld denna veckan, så det gör inget om kroppen får vila lite – ni hör själv! Ursäkter! Jag gick en runda igår, trots att jag kände mej krasslig fortfarande, och det gick över förväntan och rosslade nog loss det sista.

Här är en som är laddad för måndag! Jag snackade med Anneli på MSN häromdan och vi peppade varandra att låta våra hemmaboende träningsredskap få jobba lite – känna sej behövda. Eftersom Anneli tränar ”på riktigt” också ett par dar i veckan, började vi med att bestämma oss för en gemensam dag i veckan för vårt hemmatränande. Så på måndag kväll kör vi igång. Min cykel är nerhämtad från vinden av kära sambon, som är mitt bästa stöd! Jag tror nog jag kommer att börja trampa 5 minuter om dan eller liknande, om jag inte orkar mer. Jag har börjat där tidigare. För alla flås- och träningsfantaster låter detta kanske fjuttigt, men jag kör med babysteps istället för crash-and-burn med allt jag gör nu för tiden. Det funkar bättre för mej! =OD

Hittade en bra sammanfattning av GI-metodens grundstenar. De är grova förenklingar, men jag lägger in det för att komma ihåg.
Fett ökar fettförbränningen.
Proteiner ökar din totala förbränning.
(Snabba) kolhydrater ökar insulinet som ökar fettinlagring.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén