Saras matblogg

om min viktresa med GI och LCHF

Tagg: lchf

LCHF-kalas

Förra veckan fyllde jag år. Jag ville bjuda på kalas, men hade lite beslutsångest innan vad jag skulle bjuda på så jag också skulle få kalas, inte bara mina sugar-addict-gäster. Sökte runt på nätet och hittade en chokladtårta som verkade spännande. Ett svagt ögonblick glömde jag även den lilla detaljen att jag inte är någon mästerkock eller mästerbagare. Jag tänker helt enkelt inte på alla nackdelar som skulle kunna finnas när jag får en idé. Det första svärmor sa när jag berättade att jag tänkte baka en tårta var ”Oj, i den här värmen?”. En annan detalj jag inte heller tagit med i beräkningen direkt jag kom på idén. Det är ganska skönt att tänka positivt och inte måla fan på väggen vad man än ska göra. Vad är det värsta som kan hända?

Chokladtårtan blev inte helt lyckad, och min teori är att choklad-smör-smeten blev för varm. Det skar sej. Jag lät den svalna i kylen över natten och värmde försiktigt på den igen dan efter. Då gick den ihop snällt, men konsistensen på den färdiggräddade kakan var aningens ”mjölig”, vilket den kanske inte varit om smeten hållt ihop från början. Värm alltså väldigt försiktigt när ni rör ner smöret.

För att undvika fler choklad-som-skär-sig-problem körde vi bara med vispad grädde på tårtan, som vi smaksatte med lite kalhua för att göra det lite annorlunda.

Vanan trogen letade jag olika kakalternativ också, men hittade bara kokostoppar som jag provade att göra. De var läskiga. Sådär så man inte vet om de var goda eller inte… Kokosfett är ju lite speciellt.

Sen då? Vad ska man bjuda på till fikat till folk som inte tycker kaffe med grädde och stött kardemumma är värsta goda fikastunden? Åkte iväg till affären och styrde stegen mot kakhyllan, men halvvägs dit bromsade jag. Nä, jag skulle vilja visa familjen vad jag äter när jag ska ”festa till det” utan socker. Helst utan att skriva dom på näsan att socker är skit. Bara bjuda på riktigt gott tilltugg helt enkelt.

DSC00797

Detta kom jag hem med. Det blev ost-tapas-typ.

DSC00798

Ett misslyckat försök att göra små munsbitar med ostgratinerad squasch och baconlindad mozzarella (jag vet att jag läste det nånstans!!). I ugnen flöt all osten ut, så baconet låg i ostpölar. När det svalnade gick det att göra bitar med segaktiga chips med bacon, men det var inte så snyggt. Squaschen höll ihop lite bättre, även om osten flöt ut där också. Trots utseendet blev det inte en smula kvar av plåt-snacksen.

I övrigt bjöd jag på:

  • tärnad halloumi med chilli
  • små ölkorvar som jag delade på hälften
  • briekuber
  • ädelostkuber (var lite mjuk och kletig ost, så det blev lite mosigt/smuligt)
  • två färdiga tapasblandningar, en med små chilisar med fetaost, och en med svamp/oliver/kronärtskocka m.m.
  • cocktailtomater
  • spettkaka 😉
  • färska jordgubbar
  • vispad grädde med och utan kaluha

Omdömena var ”svingott”, flera tog om en vända efter tårtan också. Jag hörde ingen beklaga sej över den äckelmättnad och ”oj vad de ätit onyttigt och en massa godis de inte borde” som brukar sprida sej runt bordet vid såna här kalas. Kanske vågade dom inte säga något för att jag bjudit på så konstig mat 😉 Just ja, barnen var inga fans. Tårtan var äcklig, ost ville dom inte ha, jordgubbarna gick ner, och de total-massakrerade såklar spettkakan – vilken tur att jag hade lite socker till sockermonstrena. Sen for de in till svärmor och tiggde chokladwaffers och havrekakor och annat för att mata sockermonstret lite till. Vi bjöd ju på läsk också, för jag har ingen aning om vad man ska bjuda på annars. Saft eller juice är ju inte en smula bättre ens…

En reflektion:

Varför är man så DUKTIG när man äter sallad? Vi käkade Cesarsallad i värmen igår och fick denna kommentar av Ms mormor: ”vad duktiga ni är!”. Detsamma gäller om man äter lax med spenat. Men kommer man med en tallrik med äggröra och bacon… Ojojoj… Fascinerande…

Tankar och funderingar – varför funkar det?

Jag funderar ofta varför LCHF funkat så bra som ny matrutin för mej. Jag har alltid trott precis som alla andra att jag har dålig karaktär, inte kan äta nyttig mat osv. Tjockisens vanliga dålig självkänsla-tankar… Jag har iallafall skummat fram ett par punkter som förenklat förutsättningarna för mej.

Jag tycker om fett

Jag har precis som alla andra fått skämmas lite för att det varit gott att slicka visparna när man vispat grädde, och dricka ren vispgrädde har ju varit så tabu att det inte ens kan nämnas! Jag minns min brors ord ifjol om ”gubbarna på jobbet” som hade börjat äta GI och därmed kunde klämma på en rejäl klick bea på all mat. Då var jag inte helt på LCHF-tåget och höll med lite försiktigt om att en viss måttlighet får man ju ha ändå. Nu vet jag att det är den riktigt feta (och goda) bean som gör mej mätt. I fredags var vi på turné och lunchen skulle ätas ute. Vi valde mellan burger king och ett lunchhak. Deras dagensalternativ var lövbiff med bea och pommes. Perfekt tänkte jag, det brukar vara fett och bra, och restaurang-bea är ju så smarrig! HA! Grå skosula med PULVERSÅS!! Servitrisen frågade lite försiktigt när jag avbokade pommesen ”men du vill ha såsen?!?!” – vår värld är VÄLDIGT förvirrande för vanligt folk… Givetvis var jag avgrundsvrålhungrig när jag kom hem och åt min standardfrukost då på eftermiddagen istället.

Jag har fortfarande svårt att äta rent fett, men det beror inte på att jag inte tycker om det, utan att jag har kvar mentala fördomarna om fett – de sitter så djupt rotade i mej. Jag förstår alla som envist hänger kvar vid att man nog ska ha lite fett även om man käkar lowcarb, det är skitsvårt att ställa om hjärnan, man riskerar ju så mycket!! När jag öser på det på tallriken och ”gömmer” det ihop med annan mat går det bra. På Kolhydrater i fokus är det många många som äter kokt ägg med smör till frukost, eller har smör i kaffet. Jag har provat kokt ägg med smör. Men jag var superfeg! Tog små försiktiga klickar. Läste sen ett inlägg med en som åt det till frukost, och då var det 2-3 ägg och 50 g smör som var standard! Det syntes knappt i min smörask när jag ätit min försöksportion. Max 20 g fick jag i mej om ens det. Inte konstigt jag var hungrig nästan direkt… Majonnäs har jag vant mej vid att ta ordentligt av. Det är inte ”lika rent”.

DSC00766

frukost med varmröt lax, ägg och majonnäs

Jag hade inga måsten om frukosten

Nästa orsak till att det funkar för mej är att jag inte hade några måsten om vad jag skulle äta när och hur. Jag hade någonslags standardfrukost när jag var barn, men den var nog mest framplockad av praktiska skäl – det var det som gick i ungen när hon var nyvaken, frusen och trött…. Nu ser jag mej själv sitta och äta filmjölk med mängder med socker, med antydan till filpanna, särskilt på vintern, och förstrött tugga på en ostmacka som knappt gick ner. Gnissellimpa eller det där vita fluffiga franskbrödet som jag inte minns vad det hette – Bergis kanske? När jag fick ansvar för egen frukostätning blev det kanske två leverpastejmackor med ett glas mjölk, men jag åt aldrig med någon större förtjusning på morgonen. Det hände att jag skippade frukosten om jag visste det var god mat på matan sen (och hann bli vrålhungrig och sur såklart)… Som vuxen blev det inte mycket bättre. Det var väl bara när jag försökte banta som jag tvingade mej till någonslags ordentlig frukost – frukost är ju dagens viktigaste mål har vi fått lära oss av Wasa och Arla och alla som tjänar pengar på det vi stoppar i oss. Jag minns en period med havrekli-gröt, för havregröt blev man ju så mätt på, det är världens bästa frukost… Jo, men ett par rejäla klickar hallonsylt så man inte känner smaken av gröten…Helgfrukost med sambon var alltid lyxig med rostbröd, skivat ägg och kaviar. Det kan jag sakna ibland, minnet av smaken. Särskilt vallmorost.

Nu äter jag inte frukost. Äntligen slipper jag! En mugg kaffe med grädde. Sedan brunch när jag blir hungrig, när jag varit uppe ett par timmar och magen och huvudet vaknat. Jag ser i forumen alla nybörjare som antingen gör allt för att försöka hålla fast vid sin gamla frukost så gott det går – oftast yoghurt med något stall-bös i, leta leta efter något brödsubstitut så att allt ser ut som vanligt, eller går direkt på hardcore lchf med omelett och bacon (som man tror är hardcore, fast det sedan visar sej vara äggmjölk eller ingenting som är ”riktig” LCHF-frukost – när kroppen själv får välja). Jag fattar! Men jag är samtidigt så himla glad att jag inte behövde stångas med det också. Jag hade ingen måste-frukostvana, så jag behövde inte bryta en gammal och skapa en ny. Jag skapade bara en ny, som var helt rätt för mej – äntligen! Men det var ganska jobbigt att hitta rätt där också – framför allt var det jobbigt att skjuta den framåt på dagen och vänta på hungern. Mentalt då alltså, kroppsligt var det det kroppen skrek efter. Sluta mata mej innan jag blir hungrig!

Jag har inte gått på allt nyttoprat om sånt jag inte gillar

Jag har alltid haft svårt med grönsaker. Inte så mycket själva smaken och att äta dom som att köpa hem och tillaga spontant. Det är många olika grönsaker som möglat bort i min kyl genom åren. Inte ens gurka hittar ni i min kyl – denna nationalgrönsak som alla hyllar.  Jag är så konstig att jag inte ”gillar” sallad. Inte för att det är äcklig smak, för det smakar ju ingenting! Nä, det är hela grejen med sallad som bara är så jobbigt. Den ska hackas och blandas och petas i sej (jagas omkring på tallriken – det går många kalorier till själva jagandet av alla småbitar!) och sedan är man tvärhungrig max 2 timmar senare iallafall. Why bother? Nyttigt, jo visst, det är nyttigt med vatten. Men jag kan lika gärna dricka det i glas. Jag är van att säga ”jag tycker inte om…” men egentligen kan jag nog äta dom flesta grönsaker (utom färsk tomat, som jag helst slipper). Jag provsmakar färsk tomat med jämna mellanrum, nångång vart annat-tredje år sådär, och hoppas på att jag den här gången ska tycka det är lika extatiskt gott som ”alla andra” gör. Men nope, inte ens solvarma små goda tomater direkt från egen planta är gott i min mun… Sorry… Äntligen slipper jag också, för tomater är inte lowcarb.

Mitt förhållande till frukt är något liknande. Jag tror inte det finns många människor i den här världen som  inte lovordar denna matgrupp. ”Mumsfillibabba vad gott det är med frukt, jag äter massor varje dag, det ÄR ju ett så bra MELLANMÅL”. Jag har aldrig köpt eller ätit frukt spontant. Det har varit tvunget att vara ett medvetet val ”för det är ju så nyttigt”. Tillbaka i barndomen ser jag fruktstunden på kyrkans barntimme glasklart framför mej. För att jag skulle få i mej frukten måste det vara apelsin skuren i klyftor så man åt den ”ur skalet”, förvarad i en sån där fyrkantig enliters tupperware-burk. Men det var nog bara för att det var en så mysig känsla att suga saften ur frukten eller något. Jag var aldrig extatisk över hur gott det var. Varken då eller nu. Som vuxen har jag haft ett förhållande till fruktsallad. Ett äpple, en apelsin och en banan. Ihophackad och serverad med – ja gissa…. Flytande vispgrädde. Gärna lite valnötter i också. Banan och vispgrädde är ju så gott ihop!! Där sökte jag nog mest sockerkicken. Nu får jag mina kickar på andra sätt. Jag tillhör det fåtal som inte himlade med ögonen när fruktsocker-larmet kom nu (fruktsocker mer fettbindande än ”vanligt socker”), utan istället tyckte ”yes, det var väl det jag visste hela tiden!!”. Äntligen slipper jag trycka i mej frukt för att det är så nyttigt! Andra får gärna käka frukt på bredden och tvären, men det ÄR godis – tandläkaren har haft rätt hela tiden ;-). Frukt är också en sån sak som det finns hur mycket fördomar som helst om, och man möts ofta av stora tefatsögon av förvåning ”men frukt kan du kanske ta lite?” när det bjuds. Det ääär ju så nyttigt… Nejtack, men jag tar gärna lite ost om du har?

Äter jag då ingen frukt eller grönsaker alls? Jo, men det jag vill, så mycket jag vill och när jag vill. Faktum är att jag äter betydligt mycket mer grönsaker nu än nånsin tidigare. Huvudsakligen blomkål, broccoli, squasch och spenat. Ibland slinker det med typ wokgrönsaker, lite paprika och andra grönisar också. Sallad äter jag bara i färdigchoppad form (utom nu när jag handskördar egen ”baby leaf”) och enbart för att det är snyggt att se på. Ofta sallad med mangold, spenat och liknande inblandat i. Frukt äter jag ungefär lika ofta som innan. Kan bli sugen på ett äpple nångång när vi har hemma (sambon äter frukt och är fullkomligt ”normal”), gillar den sötsyrliga ananasen, på sommaren blir det lite melon, och nu under jordgubbstid äter jag ”så mycket jag vill”, även om jordgubbarna är ganska kolis-täta.

DSC00796

IKEA-köttbullar med spenat-äggröra

Jag kan inte redogöra för vitaminer och mineraler och sånt jox – det får ni googla er fram till om ni undrar. Jag får i mej tillräckligt med vitaminer genom min kost också, och vissa saker behövs inte i så stor mängd för att de bara motverkar skador kolhydraterna fixar, t.ex de superhypade antioxidanterna…

Om ni skummar tillbaka nu kan ni se rätt många ”äntligen” i min text, och det är nog själva stora svaret på varför. Jag har alltid velat äta såhär. Jag har alltid tyckt om den här maten, jag har aldrig gillat frukost, har egentligen inte velat äta så ofta osv. LCHF är svaret på det min kropp frågat efter hela tiden, men jag har inte lyssnat förrän nu.

Nu står jag inför en ny utmaning – eller vi kanske jag ska säga. Blivande makens semester börjar på måndag. Vi måste synka våra matbehov. Jag måste anstränga mej mer än att bara kasta in lite kött och fett i mej när jag känner för det. Planera dagar, hitta blandalternativ m.m. som funkar många dagar i sträck och hela dagarna. Inte bara dagens huvudmål, som vi delar i vanliga fall.

Vill ni se en platå?

Jag har sagt förr att platån nog gett med sej, när jag varit under 102, men inte förrän nu när viktminskningen så här tydligt satt fart igen vågar jag säga att platån verkligen verkligen släppt.

Det är väldigt tydligt att LCHF är en hormonstyrd viktminskningsmetod också, för där jag har det värsta ”flimret” hade jag även störningar i menscykeln (utebliven mens i november), som nu är tillrättade igen.

Imorse fick jag min belöning – vågen visade BARA 9or!! Jag är på tvåsiffrigt! *Hoppar och skuttar av glädje och lättnad!*
Nu hoppas jag min kurva ska fortsätta lika snyggt neråt iallafall 10 kilo till innan jag stannar på nästa platå. För platåer räknar jag med – de behöver kroppen för att ladda om och vänja sej, och min hjärna också för den delen.

12 kilo på ett år är en perfekt viktminsknings-takt för hållbar vikt tror jag.

Måste bara länka vidare till några bra inlägg jag gick förbi på bloggrundan igår:

Kommentarer om rapport om isodieten från Expressen >>
Du behöver ALDRIG acceptera att gå hungrig om du testar LCHF – jag LOVAR!!!
Jag äter och längtar (inte hungrigt längtande, utan varma tankar) till nästa mål med god mättande mat! 5 av 7 dar i veckan tänker jag inte ens på mitt matliv, och de andra dagarna är det bara positiva tankar om hur bra det går, och hur gott jag äter och hur fin jag blir! Inspirations- och peppdagar helt enkelt.

En intressant vetenskaplig vinkling av hela kostdebatten >>
Jag brukar inte lägga mej i och prata så mycket om detta offentligt här i bloggen (även om jag hänger med i bloggosfären och läser en del), eftersom jag inte är intresserad av en diskussion själv – det sköter andra så bra. Jag har gjort mitt val och trivs bra med det, framför allt för att det funkar så bra med min kropp och min kunskap om hur vi fungerar.

Jag har haft ett par bekanta som kommit och triumferande rapporterat om den senaste ”rapporten” i media om att det kvittar vilken metod man använder. De spännande slutsatsen de hade tolkat var att ingen hade gått ner mer än 4 kilo. Jag tyckte såklart detta lät ganska märkligt, men fick snart svar runt om i diverse viktbloggar (länk till Kostdoktorn ovan). För det första ingick inte en enda lågkolhydratmetod i studien, så det var alltså inte ”alla”. För det andra var dom 4 kilona en snittviktminskning som tolkats som det passade. Men viktigast av allt tycker jag ändå är att jag inte bryr mej det minsta om hur mycket man minskar i vikt under en s.k. diet. Det är aldrig någon som sagt att man inte går ner i vikt av lågkalori-och-träna-som-besatt-dieterna heller. Det intressanta är det långa perspektivet och hälsoaspekten! Hur MÅR man under tiden, och hur många klarar av att skapa en livsstil och en kosthållning som är hållbar i längden, som gör att du håller vikten utan att behöva banta/börja om/ta nya tag stup i kvarten? Fast jag måste erkänna att det är lite spännande att folk känner sej så hotade av min lyckade viktminskning att de behöver komma och trycka upp tidningarnas snedvridna rapportering i fejset på mej. Det är tur att jag inte tar åt mej! Jag förklarar detta eftersom tanken slog mej när jag ändå pratade om kostdebatten, ifall ni är flera som ”köpte” rapporteringen och började tänka att ”det spelar ändå ingen roll, för det sa tidningarna”.

Jag rekommenderar kanske inte LCHF till alla, även om säkert många mår bra av det. Däremot rekommenderar jag det till oss som är rejält överviktiga och ”har försökt allt”, eftersom hälsovinsterna är så tydliga direkt. Jag läste en inne på GIviktkoll som bara tappat 5 kilon, men redan hade blivit av med spökande knän, värkande leder och oförklarliga eksem under fötterna, som sjukvården inte klarat att diagnostisera. Hon satte ord på mina egna tankar och känslor. Sömnen blir bättre och oförklarlig småvärk här och där försvinner när blodsockerkruvan inte svänger och ger ständig belastning på hela systemet med sitt på och av. Jag såg att en av mina besökare inte led av svängande blodsocker och påpekade att det är individuellt. Självklart är det det! Man tar till sej om man vill och känner igen sej – gör man inte det, behöver man inte försvara sej – vi är alla olika. Jag känner ofta igen mej i andras berättelser, så jag misstänker att någon känner igen sig i min historia och kanske blir inspirerad.

Ett par aber som är viktiga att känna till:
Har du jojo-bantat eller kaloribantat mycket och är ”fettskrämd” tar det tid innan kroppen hänger med på att bränna fett. Den är van att lagra allt den får efter år av fettsnål kost. Du går kanske inte ner ett hekto eller centimeter på flera månader. Tillräckligt för att tjura ur och säga att det inte funkar om man bara har fokus på siffrorna på vågen. Känn efter hur du mår och fundera på om det inte trots allt är värt att köra på ett tag till – det kan ju funka.

Flåset KAN ta tid att få upp. Jag gick mina morgonpromenader hela våren 2008 och undrade när jag skulle känna mej så där stark och konditionsfylld som jag gjort tidigare gånger jag tagit tag i promenerandet. Det tog mej cirka 3 månader innan jag kände att jag kunde ”ösa på” utan att känna mej svag. Jag var inte på något vis utmattad eller genomsvett innan, men det kändes som om man gick i sirap och kroppen inte riktigt svarade. Det kan ta tid för hjärnan att acceptera att den ska jobba med annat bränsle än den snabba glukosen du sätter i dej med kolhydraterna.

Låt inte detta skrämma er, utan se det bara som information och förklaring till varför det kanske inte funkar som mirakelkur eller tappa kilon med rekordfart-metod.

Jag ääälskar att åka till Göteborg….

…och träffa en massa goa vänner och nya människor! Så de senaste två helgerna har jag förflyttat min scrappiga rumpa över till västkusten för att mingla och mysa! Förra helgen var jag med på Arkivets scrapkryssning. Så roligt och bara lite jobbigt (resandet och skakningen i båten = jobbigt). Igår for jag med på sötaste Ankis bussresa till ”Mässan” över dagen – En kroppsligen tuff dag med 20 timmar från dörr till dörr. Ni som väntar på en scrappig rapport från dessa evenemang här får vänta lite till, men det kommer i någon form snart. Vad jag tänker bubbla om idag är maten!

Det kanske börjar bli tjatigt med mina halv euphoriska inlägg om mitt nya matliv, men jag hoppas det inspirerar mer än ”stör”. Jag är så GLAD att jag hittat ett matliv som får mej att må så himla bra nästan hela tiden och som fungerar även på resor (med lite planering)!!! Så här känns det:

Med LCHF, som jag numera kör mer eller mindre fullt ut, är jag ständigt mätt, nöjd och har ett stabilt blodsocker. Jag tänkte tillbaka lite under kryssningen hur jag brukat må på träffar och resor med rätt så styrda scheman. Ofta har man fått kasta i sej en kexchoklad i någon bensträckarpaus för att hitta ny energi och tysta den kurrande magen i väntan på middan som srverades klockan 2 timmar senare. Ibland har man stått där med en liten bondkaka som ”fika” inför en lång färd hemåt, och varit tvungen att sticka förbi en mack eller pressbyrå beroende på ressätt, klippa en korv och bunkra resgodis. Detta behöver jag inte längre. Jag är aldrig hungrig/sugen/skakig av blodsockerbrist eller i stort behov av en snabb fix.

Jag vill understryka att detta inte är någon kritik mot någon arrangör av något evenemang jag deltagit i eller själv ordnat för den delen. Jag vet hur det funkar, man skriver upp tider som passar och erbjuder så bra mat som möjligt efter det gamla vanliga ”så här ofta, mycket och den här sorten äter man”-vanorna vi har med oss sen … ja hela livet!

Vad är hemligheten då? Jag kan bara komma fram till en enda sak hur jag än vänder och vrider på det: Skippa kolhydraterna. Men vi behöver kolhydrater?? Svar ja – men kroppen skapar dom vi behöver själv av ”annat”. Levern är gjord för att spotta ”nödglukos” när blodsockret sjunker om man är fullt frisk. Får kroppen sköta sej själv utan ett överintag av kolhydrater som vi inte kan göra oss av med, så hålls blodsockret stabilt. Lite kolhydrater får du förresten alltid i dej, från grönsaker bl.a. När man stoppar i sej kolhydrater, särskilt den snabba sorten som finns i vitt mjöl och socker, höjs blodsockret snabbt och kroppen börjar pumpa insulin för att sänka blodsockret. Insulin är bra till det – men det är också väldigt duktigt på att lagra in fett som den hittar på jobbet. Skyffel skyffel, hej vad jag jobbar… Volangerna växer, dubbelhakorna blir fler och blodsocker berg-å-dalbanan är en ond cirkel som aldrig stannar. Jag satt på den berg-o-dalbanan i 30 år – nu har jag klivit av.

Jag har en standardfrukost och standardmatsäck som jag tar till när jag behöver vara säker på att hålla mej nöjd lång tid, när man inte vet exakt när nästa mattillfälle uppenbarar sej. 2 kokta ägg hackas, en burk tonfisk (i olja, men den får rinna av, annars blir det lite blaskigt, och den oljan är oftast inte ”högkvalitets”) och en rejäl klick majonnäs. Det är fettet som är det viktiga i den här rätten – det är det som mättar! Detta har jag blivit mer och mer varse senaste tiden när jag slipat min platåfas. Jag fick igång min viktminskning igen nu ÄNTLIGEN när jag började tänka mer på fettet och ösa på MER! Vispgrädde i kaffet, rejält med klegg och inte bara en klick för syns skull till maten, steka i rikligt med smör osv. Fett mättar. OCH ger smak. Var inte rädda för fett – jag vet att det är en jättesvår tankevurpa när man är uppvuxen med lättmjölk och light hit och dit…

Tonfiskröran åt jag på tåget till Göteborg vid 10-tiden. Framme i Göteborg tog jag en burgare på Burger King med massa ost och bacon och dressing. Brödet lämnar jag. Fett och protein = mättar. Då var klockan runt 3. Sedan var nästa matpaus vid 7 på kvällen, och då hade jag fått sällskap av likasinnade Malena, som liksom jag bara var intresserad av att hitta gott KÖTT – varm mat. Fläskmedaljonger tror jag det hette på menyn, och vi skippade klyftpotatisen till. Fick en extra skiva kött – snällt av dom – och ett berg med sallad. Där slog standardmaten in, men det funkar ju för ögat och gör att tallriken ser mer komplett ut. Närings- och mättnadsmässigt tror jag man lika gärna kan klappa sej där bak som att äta sallad. Men vi äter med ögat också, så det är alltid kul med en vacker tallrik! Optimalt hade varit några varma grönsaker typ broccoli, wokblandning e.d. och en rejält fet sås, bea eller något till. Men måltiden fick klart godkänt på LCHF-skalan ändå. Under dagen drack jag lite kaffe latte, vilket är gränsfall i för stor mängd eftersom mjölken är en liten kolhydratfälla. Men så länge det inte blir baljevis varje dag så unnar jag mej det ibland när det finns tillgängligt. En kopp kaffe med vispgrädde är annars ett supersmidigt ”mellanmål” när man misstänker att det ska bli långt till nästa matstopp. Grädden spär på mättnaden en stund till. Nej, jag behöver inte en kaka till kaffet 😉

Jag tog inte med mej några mellanmål annars den här helgen mer än lite choklad som slank ner mest för att man ska snaska lite godis i glada vänners lag. Nötter och sånt skippade jag eftersom jag inte behöver tugga på något jämt längre.

Lördagen på kryssningen såg ut så här matmässigt: Frukostbuffé a’la hotell. Där stoppade jag två kokta ägg i koftfickan att spara till mellanmål/nödmat – man vet aldrig när man inte styr själv, vad man behöver under dagen, och ett kokt oskalat ägg är superlätt att ta med sej utan en massa planering eller förvaringslösningar. Det håller utan problem en vanlig dag utan kylning, men jag skulle nog vara försiktig med det varma sommardagar! Så vad åt jag då? Äggröra med bacon fick det bli. Äggröran var…smaklös. Vi funderade ett tag, och kom fram till att den nog är gjord på knäckta ägg och kanske lite vatten som är körda i värmeugn. Är man, som vi är nu, vana vid äggröra med gräddskvätt stekt i rikligt med smör så smakar denna äggröran bara… antydan till ägg. Jag löste det provisoriskt med att hämta smörpaket (och med smör menar jag ALLTID riktigt smör nuförtiden) som fick smälta med en stund innan jag åt upp. Godkänt och ni vet vad nu – fettet mättar. Nu var det dags för shoppingtur i Kiel. Ett par timmar flög iväg, sedan började vi fundera på fika/lunch/nånting. Lite kaffe/te fick det bli på ett fik i Karstadt för att vila benen och huvudet lite. Sedan på tillbakavägen mot båten frestades vi av den tyska maten, framför allt korvarna, och tänkte att det fick vi väl testa. Lånar en bild av Malena för att illustrera.

Grönkål med knacker fick det bli. Kötthalten är hög i tyska korvar – de är inte potatismjöl med korvsmak som svenska korvar ofta är… Grönkål är nyttigt och bra GI-mässigt. Vad som saknades på min tallrik var en rejäl klick med något fettigt. Creme fraische, majonnäs eller någon slags majo-baserad röra hade suttit fint som komplement. Men jag var fortfarande nöjd och hyfsat mätt sedan frukostbuffén (ja, jag åt _bara_ en normal portion äggröra och bacon) så det fick funka ändå. Vi var tillbaka på båten vid ettsnåret har jag för mej.

Sedan var det middag halv-7. Jag hade med mej en venti-latte från Starbucks att smutta på under eftermiddagens kurser. Jag kan ha ätit ett av de kokta äggen som mellanmål också, jag minns inte riktigt deras öden denna dan. Middagsbuffén var en dröm för en LCHFare! Och säkert för alla som käkar vanligt också. Som vanligt saknades någon form av ”varma grönsaker”-rätt, men det låg en hel del ihop med kycklingfilén, bl.a. gröna bönor och broccoli, som jag nallade åt mej som ögonfröjd till tallriken. Sedan maxade jag tallriken med proteinrik bra mat! Entrecote, pocherad lax, kyckling, någon fläckkarrévariant om jag minns rätt och en stooor klick bearnaisesås till. Tallriken såg nog ganska normal ut även för utomstående, även om jag kategorisk hoppade över potatisen som fanns i 17 olika gratinerade, kokta, stekta och choppade former. =OD Jag var egentligen nöjd efter första rundan, men då mitt sällskap ville svänga och sitta kvar en stund till gick jag en runda och plockade åt mej en näve räkor med en majonnäsklick och en klick pepparrotsgrädde att doppa i. Det tog lagom lång tid att pilla räkorna och mysa en stund till vid matbordet.

Nu har vi klarat av 2 hela dagar på resande fot, och inte en enda gång hade jag känt det annars så välbekanta ”jag måste ha mat NU!!!” eller blodsockerdarrningar eller ens funderat på att sticka ner handen i de gigantiska godisskålarna som stod bredvid kurssalens vatten. Jo, jag är förvånad själv. Faktiskt. Det är för bra för att vara sant, men det är sant!! Jag minns inte det kokta äggets öde, men det betyder inte att jag harvar i mej en massa annat jox också som jag ”glömmer” berätta om. Jag mår bra och klarar mej fint på 3 mål mat om dagen med ett bra närings- och fettinnehåll. Lyckan är stor!! På söndagen blev det samma frukostbuffé med smörpaketet på plats direkt i äggröran, och de obligatoriska kokta äggen i fickan. De blev sedan livlinan när kurserna var slut och alla skulle försvinna så snabbt som möjligt, mackorna blivit felbokade och utbytta mot bondkakor (jag hade annars bara ätit pålägget på mackorna). Ett snabbt ägg på stående fot och mellanmålet var fixat. Sedan blev det en annan burgare på stationen för min del – jag är noga med att få med både ost och bacon om det går! Burgare är väl inte världskända för att vara hälsomat med en massa härdat fett och grejer, men det funkar som mat på resa, och är ett snabbt och enkelt alternativ. Bra mycket bättre än en dagens nötfärsbiff med kokt potatis och mjölsås…. ;-). Halvvägs på min långa tågresa hem tyckte jag det kunde passa med något litet, eftersom jag inte ätit 3 rejäla mål den dan utan bara 2 och ett ägg. Så jag knallade iväg till restaurangvagnen (jag fick åka RIKTIGT tåg hem – tjoho!!) i hopp om att hitta en räkmacka eller något. Det fanns ett baguette-utbud såklart… Jag valde mellan pest, kolera och dysenteri… Nä, skojar bara. En macka hade en rejäl skiva brieost och en stor skiva salami på sej, sallad och minimalt med ”smör” på en stor baguette. Jag åt allt utom brödet lätt nuddat med vad-det-nu-var-för-skokräms-fett. Matdagen var klar.

Jag behövde aldrig börja om och tömma kolhydratreservoarer i måndags bara för att jag varit på resa och inte haft kontroll över vilken mat som skulle stå på bordet och när. Jag var glatt lättad att helgen gått så toppenbra, mycket tack vare de magiska kokta äggen och lite eftertanke i matvalet. Och jag fick belöning när jag kom hem, mensen var över och vågen plötsligt började visa ovanligt många nollor! Jag fick titta på siffrorna en bra stund vid fredagens vägning för att förstå vad det stod. Platån är lämnad och jag har minskat ett kilo senaste veckan!

Som ni vet har jag varit orolig för helgernas slarv, men resor verkar iallafall inte vara några problem nu – jag är så van och inne i tänket nu att jag automatiskt väljer bra mat för mej. Styrkt av detta gav jag mej iväg på en maratonresa igår tillbaka till Göteborg. Jag ville inte missa en mässa när jag varit på alla andra, så jag hoppade på Ankis bussresa. Det innebar uppstigning halv-5 för att snabbplocka ihop lite matsäck. Jag fyllde en termos med gräddkaffe och tog en halv mugg som ”för-frukost”. Med i nisten var den vanliga tonfiskröran (jag har en bra tättslutande TW-burk som är perfekt till detta), en nödproteindryck som jag inte behövt utnyttja på läääänge, 2 kalla biffar från gårdagens middag och ett oskalat kokt ägg. Jag stoppade med en tub majonnäs också och en kylklamp som maten kunde gosa med. När de andra på bussen for in och köpte fika/frukost på vägen upp åt jag min tonfiskröra. Jag hade tagit ett par tuggor i väntan på bussen i Kristianstad också, men då, kvart över 7, var det fortfarande lite för tidigt för mej att processa mat. Jag är inte vaken före 9, även om jag kanske står upp och har ögonen öppna. Det jag tidigare ”fruktat” är nu här, men jag är helt lugn. Jag äter min frukost när jag behöver äta den, och min mage är van att få den vid 10-11-tiden. Innan dess vill magen bara ha kaffe-med-grädde på sin höjd.

Sedan var det mässdags och kaos och jobbigt, men ingenting med matanknytning på jobbighetsskalan. Lite snurrig av intryck, svajande golv, värme – fullkomligt normala reaktioner som avhjälptes enkelt med en hämta-kontanter-promenad ute i friska luften. Vid 3 hade vi bokat matdejt, och Anki hade börjat prata om Gothias räkmacka, som jag ännu aldrig lyckats få tillfälle på, trots att viljan funnits. Oftast har sällskapet velat gå någon annanstans, tyckt mackan varit dyr eller vi har missat att boka. Så nu tog jag minsann chansen när den kom. Jag firade tillfället med sånt här godis.

Mackan har ni bildbevis på ovan! Båda bilderna har jag fått av Anki. Räkberget är bra mycket mer än den handflata man bör äta, men ibland får man göra undantag. Jag skickade ut brödet igen när jag var klar, men jag tror mindre kolhydratkänsliga kan klippa det också eftersom det stod att det var rågbröd. Nästa gång kanske jag specialbeställer ett räkberg utan bröd och istället lite extra majonnäs, för den klicken som följde med hörde till de fettskrämdas värld.

Jag kom till stationen i Kristianstad vid halv-10 på kvällen och skulle vänta på mitt tåg som gick kvart i 11. Nu var det dags att packa upp resterna av min nistepakke. De två biffarna kändes fräscha efter sitt sällskap med fortfarande kall kylklamp, och åts som ”kakor”. Sedan skalade jag ägget och åt med ett par klickar majonnäs från tuben, som fortfarande var kall när jag ställde tillbaka den i kylskåpet vid hemkomsten. På bussen provsmakade jag 5-6 geléhallon som Anki bjöd på. Gott, men väldigt sött, så jag var väldigt nöjd med de jag smakade.

Tycker ni det låter krångligt? Jag tycker det är skitlätt, och jag kan inte nog bedyra att det är gott, jag mår bra och är mätt och belåten hela dagarna! Jag äter mej ner i vikt, och det är god mat hela vägen! 11 kilo minus på vågen hittills, utan att ”kämpa” eller må dåligt.

Nästa gång ska jag kommentera vännens frågor om hur risig jag blir när jag kliver ur, eftersom jag förstått att detta misstolkats som ”mer eller mindre döende” vilket är en grov överdrift. Men detta är redan långt nog ändå, så det får räcka för den här gången. Nu ska vi på bio!

Avsteg, mellanmål och substitut

När vi var i Skåne häromhelgen tog vi en tur till Helsingør med mina föräldrar och brorsdotter. Vi hade siktet ställt på smørrebrød-lunch på Axeltorv. Smørrebrød är hyfsat GI-snällt, om alla glatt kan ignorera den panerade spättan och den rostade löken på rostbiffen! Det har varit ett berg med räkor och ägg samt en skål med löksill på tallriken också. Vi valde två olika plattor, för att jämföra innehållet. Enligt menyn skulle ”min” platta ha leverpastej och bacon istället för rostbiffen, men det gjorde inte så mycket. Det är oftast så att man får ospecat när man köper smørrebrød. Brödet kom i det här fallet som trianglar av danskt rågbröd vid sidan om, så då kan man ju välja hur mycket man ska äta. Den andra plattan hade dansk hakkebøff istället för rostbiffen. Hakkebøffen fick jag smaka och det är verkligen hackat kött, inte malet. Supermatig och god!

Spättan är som sagt inte alls GI, men jag åt den ändå, eftersom det är extremt sällan jag kommer i kontakt med riktig dansk spätta på det här viset. Det straffade sej såklart direkt, med totalstopp i magen 3-4 dar. Det slank ner lite äpplepaj med vaniljsås också den helgen, och jag konstaterade återigen att BigPack-glass kan jag leva utan nästa århundrade också. Det är verkligen inte gott, och ännu mindre gott när man inte ätit socker på ett halvår. Urk.

Jag har precis fått igång magen igen när jag ramlade ner i en godisskål och smakade lite äpplekaka helgen efter igen – helt och hållet självvalt, så ingen behöver ha dåligt samvete för att det bjöds! Jag är inte svag och ”faller för frestelser”, jag väljer själv att se var mina gränser går, hur mycket jag kan äta utan att påverkas, men framförallt är jag ibland nyfiken på om det fortfarande är ”lika gott” som jag minns det. Oftast blir jag ganska besviken, och det är ju också en upptäckt. När något bara smakar konstigt och sött, eller chipsen smakar något konstigt papprigt med lite kryddor på. Det blir betydligt lättare att stryka det ur sitt liv för gott om jag faktiskt vet att det inte ens är gott längre. Men Lina, ostbågar är fortfarande gott – särskilt dan efter när dom är lite sega! 😉 Så det får Magnus inte ta hem så ofta…. Han kan väl köpa sitt äckliga lakris istället? =OD

Lång svammel om avsteg från planen blev det – bara för att visa att jag inte är så jäkla helylle som jag kanske låter ibland! Särskilt inte när det är mensvecka och det där otäcka suget placerar sej i maggropen. Det omättbara suget. Man kan vara stoppmätt efter en proteinrik måltrid, inte ätit en kolhydrat på 2 dar (nåja…) och ändå bara MÅSTE man ha en näve mandel eller lite mer än 2 chokladbitar. Jag accepterar att min kropp gör så med mej, och att jag sväller 2 kilo den veckan (mest vätska, som försvinner på 2-3 dar sen). Det är liksom ingen idé att kämpa emot något som är fullkomligt naturligt. Jag har även konstaterat att de dagar jag äter en för mig kolhydratrik frukost (fil, rågkuse) så blir jag dels hungrig snabbare och vill ha lunch tidigare, och dels blir jag ”sugen” på något framåt eftermiddagen. Vad jag förstår är det insulinpåslaget som sätter igång detta sug, och så länge jag tänker på att det var rågkusefrukosten som orsakade det går det enklare att stå emot suget. Jag står förresten inte emot genom att låta bli och äta. Jag tar något nyttigt och tillåtet att äta, och ser till att ha kylen proppad med tillåtet. Annars är det jäkligt lätt att ramla dit och ta en snabb macka, och då mår jag INTE bra efteråt… ajaj i magen…

Mellanmål

Jag lovade prata lite om mellanmål härförleden. Mina dagar börjar relativt sent jämfört med vanligt folk. Jag käkar oftast min frukost efter morgonpromenaden vid 11-tiden. Sedan käkar jag något lunchaktigt runt 2-halv3 och middag vid 5-6 beroende på hur hungrig sambon är vid hemkomst och om vi ska iväg på kvällen. Sedan äter jag alltid kvällsmat i form av något mellanmåligt. Lunchen kan bli av mellanmålsvariant om jag ätit en stadig frukost så jag fortfarande känner mej ganska mätt när det är lunchdags. Då GI-äter jag ett mellanmål för att hålla igång förbränningen. Med LCHF äter man bara när man blir hungrig, så jag vacklar lite här och har inte bestämt mej för om jag ska lita på kroppens signaler eller styra ätandet medvetet. Just nu styr jag och äter var 3-4e timme.

Min mellanmålslista – jag äter alltså ett av alternativen, ibland 2 (mandel och choklad kan få sällskap, även om det inte är helt 100 bra)!
* hallonsmoothie (recept nedan)
* en näve sötmandel eller blandade nötter och frön.
* 2 bitar mörk choklad
* delikatesstallrik med t.ex. ostkuber (skrattande kon e.d.), små ölkorvar, skinkskivor, brieost, kokt ägg
dvs plockmat med högt protein- och fettinnehåll. Detta blir det ofta på kvällen.
* omelett/äggröra/äggmuffins

Äggmuffinsen är superdupersmarriga, och perfekt mellanmål! Jag har smulat i lite broccoli och blomkål i en sats, och nu igår hade jag i trattkantareller i smeten. För att slippa ett moment och göra det extra kladdigt öser jag baconbitarna (köper tärnat bacon) direkt från stekpannan ner i muffinsformarna, och rör inte ner det i äggsmeten. Annan fyllning lägger jag också rakt i formarna. Det flyter upp och fördelas hyfsat ändå. Till första satsen var jag noga att köpa muffinspappformar, men det var ju helt onödigt!! Halva muffinsen fastnade i pappret! Bättre att köra direkt i teflonformen, bara att lyfta ur muffinsen.
Någon som testat annan fyllning? Detta är ju ungefär som en omelett, så man kan blanda i precis vad man vill! Oliver, soltorkade tomater, fetaost osv!

Hallonsmoothie
1 dl frysta hallon
en skvätt vispgrädde
3 kaffemått Whey-100 proteinpulver med vaniljsmak (kaffemåttet var det som fick bo i pulverburken…)
1 dl naturell fet yoghurt
linfrön
solrosfrön

Körs i mixer
Man kan byta ut proteinpulvret med ägg och kanske lite sötningsmedel om man inte vill blanda i konstgjorda saker. Jag har valt att fylla ut min smoothie med lowcarb proteinpulver och vaniljsmaken rundar av hallon och yoghurt lite, liksom den lilla gräddskvätten.

Inget för fettskrämda 😉 Min räddning under en glassugen sommarhetta. Nu har behovet avtagit lite, så nu blir det bara 1-2 gånger per vecka ungefär.
Jag har provat med både jordgubbar och blåbär också, och blanda hallon och blåbär, men jag gillar bara hallon bäst. Köper Euroshoppers frysta påse, med ziplås. Det är ofta mycket trasigt i dom påsarna, men det spelar ingen roll när man bara ska mixa ändå.

Substitut

Annika skrev ett tänkvärt inlägg om godis-substitut häromsisten. Jag ska skriva om kolhydratsubstitut tänkte jag. En av de vanligaste frågorna jag får när jag berättar om min nya kost är ”Vad äter du istället?” Istället för pasta, ris, potatis och bröd då. Återigen konstaterar jag att jag var så mentalt redo för min kostomläggning, och kroppen hade själv sett till att detta skulle funka för mej, för jag var nämligen grymt trött på både mackor och bukfylle-tilltugg! Jag skippade oftast frukosten helt, för att jag inte orkade tugga i mej en tradig ostmacka till i mitt liv. När jag läste om GI och LCHF (i boken GInoll av Skaldeman) klickade det till och bitarna föll på plats. Vad åt jag helst på en måltidstallrik? Köttet! En skål köttbullar att härja fritt i var drömgodiset som man skulle tycka var lite syndigt till och med! Så jag har egentligen inte ”bytt ut” något, jag hade redan slutat behöva ris och potatis. Istället har jag bara jobbat på att lägga till den där utfyllnaden för att man inte kan äta _bara_ köttbullar. Det innebär kanske ett steg mindre för mej. Men en sak som bl.a. Skaldeman glömmer i sin lära är att vi äter med ögat också. Därför vill jag gärna ha lite olika ”delar” på tallriken, typ kostcirkeln – men den nya då! Här är mina vanligaste substitut för potatis, ris och pasta.

* broccoli eller blomkål. Brysselkål funkar också (och säkert en massa annan kål jag inte satt mej in i)
* blomkålsmos (Riv grovt, puttra ihop med grädde, ha gärna i nån mjukost typ philadelfia också)
* gräddkokt spenat
* äggmuffins (funkar trots baconinnehåll till mycket, t.ex. biffar)
* äggröra/omelett
* haloumi-ost
* squasch eller aubergine som följer med i ugnsformen

Oftast blir det broccoli, för det är gott och enkelt att laga!
Pizzasallad, slakad vitkål och coleslaw och sånt är också bra substitutmat. Jag har aldrig varit förtjust i pizzasallad, och har därför inte fått tummarna loss att ta tag i vitkålens förlovade land. Jag är en lat matlagare också, och det är jobbigt att förbereda ett vitkålshuvud, vad man än ska göra med det… *latmasken rodnar lite*

Nu vet ni vad jag äter ”istället”.

Senaste tiden har jag märkt att jag blir mätt snabbare än tidigare. Igår åt vi baconlindand kycklingfilé (med broccoli) och jag var mätt efter en filé och lite broccoli. Riktigt mätt. Inte så jag fick tvinga i mej det sista, men nöjdmätt! Och det höll i sej. Nu ska jag bara bli av med den här megaplatån jag byggt till mej mellan förra och nuvarande mensen, med hjälp av mina avsteg också, så ska nog vågen börja ticka neråt igen. Det är Status Quo just nu efter vätskesläppet. Om allt funkar som det ska bör nästa vecka bli en nergångsvecka – snälla snälla. Det var längesen nu, men det är ju självförvållat, och jag vet vad det beror på. En bra sak med avstegen är att jag ser att det inte betyder att jag skenar iväg uppåt, utan bara går upp dom där vätskedepåerna. Men framförallt att jag märker hur dåligt jag mår av fel mat nu. Jag blir mer känslig för fel mat ju mer rätt jag äter. Magen svarar antingen med magknip eller totaltstopp när jag äter ”vanlig mat”. Hormoncykeln funkar som den ska igen, vilket är det bästa med hela det här projektet! Nu vet jag var viktgränsen för det går ungefär också.

På tal om mage… Det är några som undrat över gallbesvär och sånt med den här kosten. Jag har tidigare fått megakramper i gallgångarna efter en riktigt fet måltid. Rökt ål och sånt har gått tvärbort, och jag har även varit väldigt känslig för syrligt (? osäker på om det är det…), så jag har inte kunnat äta vindruvor utan att få gallkramper. Det värsta jag varit med om i den vägen var efter en god middag på restaurang för ett antal år sedan med bästa vännen. Vi hade gottat oss med sniglar, fläskfilé oscar med bea och pommes och säkert någon gräddig söt efterrät också – troligen creme brylee som är min favorit. Vi kom bara ett par hundra meter från restaurangen på hemväg när jag fick ett anfall så jag stod dubbelvikt och var kritvit i fejset. Det släppte tack å lov snabbt, men jag mådde inte särskilt bra efteråt. Alla i min närmsta familj är gallopererade också, och brorsan tjatar på mej att jag ska göra det också, innan det är för sent och jag får ett riktigt anfall. Så jag har gått och väntat på det…

Jag har inte haft en enda gallkänning sedan jag började med GImaten, TROTS allt fett och alla ägg jag äter. Så jag tror att det är fettet i kombination med kolhydraterna (eller som mamma uttryckt det i alla år, utan att förstå vad hon säger _egentligen_ 😉 : fet mjölmat, typ pannkakor) som ger gallkänningar.

Jag äter även en hel del kål som ni förstått, vilket ju kan ha en annan otrevlig effekt. Men nope, inget sånt heller. Magen är så lugn och fin när jag stoppar i den rätt saker – koststrikt. Gilian skulle varit stolt om hon såg resultatet också… Så om det avksräcker er från att prova, kan jag dementera otrevliga effekter. Det är kolisarna som är boven!! *skrattar*

PS. Sist jag var på den restaurangen åt jag också oscar, men den här gången med wokade grönsaker istället för pommesen. Sniglar är GI-OK. Efterrätten får man hoppa över eller ta något fruktigt…

Matförändringar eller inte?

Hittade denna hos Lotta Bruhn och gillade verkligen (kolla julpapprena i senaste inlägget också!! Vill ha som scrappapper!)! Laddade hem pdfen och skrev ut till kylskåpet som motivation.

Jag har den här veckan lagt lite extra tid på att läsa på om LCHF-mat, dvs den diet jag började köra innan jag gick över till GI. Jag mådde inte alls bra då, men jag tände kanske av väl snabbt från kolhydraterna…

LC är alltså väldigt lite kolisar, och jag har hittat en hel del inspirerande bloggar med recept och ”dagens matlåda” och liknande. Jag förbluffas över hur mycket den matideologin passar hur jag spontant ätit (eller knappt ätit) under mitt vuxna liv. Den förespråkar att man äter när man är hungrig, vilket ibland kan betyda 2 mål om dan. Det funkade inte för mej DÅ, men jag åt kanske bara inte rätt saker? Hade jag blandat det med rätt mat hade kanske mitt överviktsproblem aldrig tillkommit? Jag lyssnade för mycket på vad man borde äta, och där blev det fel i kombination med vad mitt spontana ätande ville. ”Rätt mat” är dessutom sånt jag gillat att äta mer än ”vanlig” mat, dvs ofta en köttbit med någon goggig sås till. Grönsaker har dom med mest som dekoration och utfyllnad.

Jag har fortfarande supersvårt att få med grönsaker och äta regelbundet, vilket borde tala för att prova LCHF fullt ut. Min kropp säger ju att det är så jag funkar… Det jobbigaste med GI för mej är att äta tillräckligt mycket, tillräckligt ofta, men jag känner att det tänket är mest logiskt om man ska hålla igång förbränningen och gå ner i vikt. Jag har provat ”svältkostvarianten” (=äta om jag blir hungrig), om än på fel sätt. Nu ger jag GI en rejäl chans innan jag fegar ur och hoppar över till annat. Det funkar ju uppenbarligen, även om jag inte ”tappar 50 kilo på ett år” som Skaldeman (en av LCHF-gurusen i Sverige, författare till böckerna GInoll och Ät dej ner i vikt) utlovar på sin sajt… Jag tycker 8,5 kilo hittills är TOPPENBRA fart. Jag hänger med i huvudet, skinnet följer med, jag behöver inte köpa en ny garderob direkt osv…

Jag känner mej alltså inte redo att testa LCHF i dagsläget, utan kör vidare med min egen mellanvariant av rivstart/nystart enligt GI-viktkolls koncept. Ganska lite kolhydrater, men lite mer tillåtande än strikt rivstart. De kolisar jag blandar in är inte varje måltid eller ens varje dag, men ibland äter jag
*lite ris till höstgrytan, för att det ska smaka så. Då tar jag bara ganska lite, ett par gafflar fulla med gryta och ris.
*lite potatis, oftast av den avsvalnade kanske återuppvärmda typen som lär ha lägre GI än nykokt
*rågkuse med ägg på (=bröd alltså)
*lite spagetti till köttfärssås

Men det ena utesluter ju inte det andra! Nu när jag hittat en massa smarriga LCHF-recept bl.a. squaschgratänger, blomkålsmos med ost i och annat smaskigt kan jag säkert lägga ner det där ”smygätandet” av vanliga kolisar också. Det är bara en vanesak att ha något annat ”till”. Man blir trött på broccoli varje dag, även om jag fortfarande tycker det är supergott… Däremot har jag inte svårt för ägg, vilket jag är väldigt tacksam för. Jag har alltid gillat ägg på längden och tvären, stekt, kokt, omelett, äggröra… Mums…

I och med att jag hittat LCHF-forum och bloggar också nu inser jag att jag ska sluta ge råd till andra GIare (ni som läser här får ”skylla er själva”, men det är slut med råd i andras bloggar, där bara peppar jag istället), eftersom det är så himla förvirrande vad man ska och inte ska äta. Det står fortfarande väldigt olika beroende på vem man frågar. Ost är en sån grej det inte finns något svar på. Vissa säger nej och andra säger ät massor. Det är en sån grej som är snabb och enkel att ha hemma, finns i en mängd former och smaker, så jag har det som mellanmål i olika varianter ofta. De olika svaren grundar sej på så många olika grunder att man blir alldeles snurrig till slut. Eftersom GI och LCHF är väldigt noga med att inte kalla sej bantningsmetoder så vill dom gärna puffa en massa extra för allt hälsotänk och miljötänk som finns också. Det kan bli lite för mycket när stackars hjärnan jobbar på högtryck att förstå funktionerna i kroppen till att börja med. Visst försöker jag vara miljömedveten av födsel och ohejdad vana, men när det börjar pratas om att odlad lax (som är lättåtkomlig i Maxis frysdiskar) inte har lika mycket Omega3 som vildfångad osv då blir det lite för mycket överkurs för mej just nu. Det är mycket nog att lära mej äta lax eller fisk för den delen regelbundet och naturligt…. Men så är det ju med allt som är nytt. Det finns alltid olika grader av engagemang och man snappar upp lite här och lite där efter hand. Synd det ska vara så jämrans förvirrande ibland bara.

En fråga som dök upp innan idag är baconfett. GIarna brukar säga att man ska låta baconfettet rinna av på hushållspapper, medan LCHF vill ha massor med naturligt animaliskt fett och helst steker i massor med smöööör – torkar dom också av baconfettet? Om jag ska blanda villt mellan metoderna så borde det vara OK för mej att strunta i att torka av baconfettet på hushållspapper – det är så tråkigt med alla extra steg i matlagningsprocessen, särskilt om de är totalt i onödan, för att man är ”fettskrämd”… Inte för att jag dricker baconfett i mugg för det… Jag äter inte så mycket bacon heller. Men jag tänkte på det senast förra veckan när jag provade Annikas äggmuffinsrecept som är supergott och perfekta som tillbehör till mat, snabbt mellanmål osv. Jag tog bacontärningar istället (det skulle ju finhackas, och jag gillar som sagt inte extra onödiga moment i matlagningen) och när de var frästa simmade de i baconflott. Jädra omständigt att torka av baconsmuloirna på hushållspapper… Nä, jag skrapade såklart ner stekjärnets innehåll i smeten bara.

Om ni vill ha fler recepttips kan jag fixa det, men jag lägger inte tid på länkningar om ingen bryr sej ändå. =OD Jag vet ju var dom finns… Skriv en kommentar om ni vill ha receptlänkstips till mina favoriter. Ikväll ska jag nog baka äggmuffins igen. Och cykla.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén