Saras matblogg

om min viktresa med GI och LCHF

Tagg: magknip

Kämpar inte på ;-)

Känner att det är dags för lite tankar och funderingar igen. Det här med maten går verkligen i perioder för mig, när jag har ett behov av att prata och skriva av mig, reagerar på andras kommentarer eller bara vill förklara. Andra perioder finns inte det behovet, utan jag vilar i min egen trygghet på något sätt.

Jag vågar nästan inte skriva det, men nu är min 100-kilosplatå ÖVER! Jag skrev om den för j-ä-t-t-e-l-ä-n-g-e-s-e-n och trodde den skulle släppa då. Det gjorde den ”aldrig”. Jag gick med runt 101 kilo precis hur länge som helst (1,5år)! Släppte även upp mig runt 104 ett tag efter bröllopsresa (jaja, den var för ett år sedan, get over it!) med alldeles för mycket glass och onödigt ”slarv”. Samtidigt är alla såna perioder också en erfarenhet rikare. Jag vet ungefär vad jag tål och vilka effekter avstegen får och hur länge.

I somras vågade jag äntligen ta steget fullt ut att lyssna på min kropps signaler. Efter 15-20 år med att totalt skitit i dom (bokstavligt talat) var det dags att förlåta mej själv för vad jag gjort med min kropp och LYSSNA! Jag ser så många (smalisar?) som tycker det är så enkelt att ”banta”. Kalorier ut och in, tokträna minst 5 dar i veckan bla bla bla…. Har du nånsin hört någon ”tjockis” påstå det? Jag är så glad att jag vet bättre vad gäller min kropp nu iallafall.

Vad som hände i somras var att jag styrde om mina mattider och matmängder lite efter hur min hunger och mina behov var. Det funkade extra bra när maken hade semester, för då har vi fullt upp med projekt hela dagarna och börjar inte tänka på middag förrän framåt 5-6-7 på kvällen. Jag började äta ”frukost” först när jag var hungrig och drack bara en mugg kaffe med grädde som sällskap till makens frukost. Han fick käka sina frukter och mellanmål och fika med kakor och bullar och mackor och knäckebröd för att fylla på sin blodsockerdepå bäst han ville. Jag har döpt om frukosten till ”brunch”. Den har ingen fast tid. Vissa dagar är jag hungrig klockan 11, andra 13.30-14. Min brunch brukade sammanfalla med makens förmiddagsfika, vilket ju är trevligt! Sen blev det mat igen framåt kvällningen. 2 mål mat + kaffet på morgonen. Och vikten började sakta men säkert ticka neråt! Om det bara berodde på tidsändringen eller om kroppen helt enkelt äntligen kände sig trygg nog att släppa fettreserverna vet jag inte. Men jag var livrädd att ramla in i gamla för-säkerhets-skull-ätandet så fort maken började jobba igen. Så jag fattade beslutet, efter samråd med mannen, att fortsätta som under sommaren ett tag och se om det funkar. Detta skulle isåfall påverka vår gemensamma middag, som han gärna vill ha halv5 när han kommer hem från jobbet. Då har jag ungefär 2 timmar tills jag börjar fundera på mat. Vissa dagar håller jag honom bara sällskap, andra dagar, när han käkat lunch på jobbet (och inte bara vanliga brö-gåsarna) kan vi laga och äta middag vid 6-tiden istället, som funkar bättre för mej. Nu äter jag sällan förrän jag verkligen känner mej hungrig, och det gillar min kropp starkt och fortsätter visa lägre siffror på vågen, sakta men säkert.

På köpet med den här matändringen kom att jag dragit ner mitt kaloriintag utan att behöva tänka på det! Eftersom bara LCHF-riktig mat inte räckte på mig fick jag begränsa kalorierna så pass att kroppen faktiskt började käka fettreserver mellan målen (vilket den gör när kroppen får bli hungrig). Jag funderade länge på detta, eftersom den gamla ”inte hamna i svält, inte sänka förbränningen” malde i skallen. Men jag insåg att våga vara hungrig en liten stund var lösningen. Eller rättare sagt våga BLI hungrig. Tryckte jag i mig middag vid 5 fick jag nästan alltid hämta något i kylen på kvällen också när energin sjönk, ost, ägg”macka” eller liknande. Det behöver jag bara vissa dagar i månaden nu när energibehovet verkar vara större. Ganska logiskt kanske.

Så fort jag hör ordet hungrig tänker jag fortfarande på den där tjejen, gymnasten, som sa till min kompis att hon ”vant sig vid att gå och lägga sej hungrig, och det var så skönt”. Jag var kanske 10 år. 2 år senare var tjejen helt förstörd av anorexian och kunde knappt gå så svag hon var (en av mina chockbilder ur verkliga livet jag kan plocka fram precis när som helst, som om det var igår….). Då var hon på väg att tillfriskna sa dom. Jag vet inte hur det gick. Ni förstår att man bli rädd för att bli hungrig, när man tidigare varit så _imponerad_ av hennes uttalande och k-a-r-a-k-t-ä-r!!

Hur är det med godis och slarv då?

Jag slarvar inte, jag unnar mej inte (vilka onödiga ursäkter och negativa energier!!), jag bara lever och gör planerade avsteg ibland. Jag vill kunna leva så. Förra veckan kom jag till en kund för att fortbilda dom, och de visste att jag äter lowcarb sedan länge. De hade bemödat sig att köpa en liiiiten chokladkaka (mer åt pralinhållet) som var ”sockerfri” och med mörk choklad. När någon ansträngt sig så äter jag. Jag äter även hellre än förklarar när någon lite äldre bjuder på något, om jag inte hittar bra alternativ. (Fast man är ju så ”duktig” om man tackar nej till kakorna…). Sen får jag ta smällen. Idag vet jag ungefär vad jag klarar av och vilka effekter det ger. Jag behöver aldrig ”börja om” när jag gör avsteg, för mina grundmatvanor är så inkörda nu att jag käkar så utan att behöva planera eller tänka.

Hur gick det med pralinen? Den var sviiiinsöt, men jag reagerade inte på den, så den var nog sötad med sötningsmedel (som jag undviker så mycket jag kan, för jag trivs rätt bra utan sockergrisen jag var innan – nu känner man ju andra SMAKER på maten!!). Får jag i mej den mängden riktigt socker som ger den sötman idag reagerar jag med att få kryp i benen, bli rastlös, lederna i mina fingrar svullnar och molvärker. Rastlösheten är värst – antar det är ”sockerkicken”. Och magen stannar upp. Lösviktsgodis kan funka någon liten bit, men det blir lätt mer och mer, så jag försöker motstå. Bra med äckligt godis! Ställ inte fram Sara-godis, för då faller jag lätt. Men inte värre än att jag hanterar det idag som sagt. Det är aldrig tankar på att skita i allt och bli vanlig kolhydrattuggare igen. Släkten har förresten slutat fråga hur länge jag tänkt äta sådär konstigt. De har förstått vid det här laget att denna förändring är för gott.

Jag har fortfarande svårt att låta bli ostbågar när dom dyker upp framför näsan. Så jag äter. Några stycken. Nävar. Men långt ifrån gamla mängden! Ostbågar klarar jag hyfsat utan allt för mycket motreaktion. Tricket för mej är en ostbåge i taget och njuta! Då hinner de andra runt skålen vräka i sig massor så de snabbt tar slut! =OD Jag skulle aldrig (och jag är sån som aldrig säger aldrig;-)) köpa, öppna och äta en påse ostbågar själv. Det är inte det minsta intressant. Chips går bort helt, det har jag strukit från listan över möjliga felsteg. 1. Jag får värsta suget direkt och det håller i sej i flera dar! Det är en djävulsk kamp! 2. Jag får ont i magen av allt glutamat de öst på dom. 3. Magen ”stannar” flera dar. 2 och 3 gäller även för jordnötsringar upptäckte jag vid test i helgen. Jag är glad att maken gillar äckliga chips (sourcreme) så jag slipper motstå frestelsen att stoppa näven i skålen. Ni vet det där första chipset som drar igång hela karusellen!

Gemensamt för alla avsteg med skräpkolhydrater är att jag får huvudvärk 2 dar efter ungefär, jag blir fruktansvärt seeeeeeg och att magen är sur på mej ett tag innan den ramlar in i vanliga vanorna igen.

Är alla kolhydrater elaka?

Nja får jag väl svara på det. Jag tilhör de som inte klarar av för mycket kolhydratinnehåll i maten utan att få sug (stor skillnad på sug och att vara hungrig!!), så jag håller mängden nere och tar kolisarna främst från grönsaker. Ibland knycker jag ett par bitar stekt potatis från makens portion och ibland gör vi ugnsrotsaker och mumsar i oss. Hur mycket kolhydrater du tål får du känna efter själv. Ju mer jag plockade bort, desto enklare var det för mig och jag mådde bättre. För dig kanske det blir för stor förändring mot vad du är van att äta och då kanske du behöver käka det där äpplet eller ha yoghurtfrukost med ”nyttiga” bär.

Bröd fixar jag inte alls längre. Det ger magstopp flera dar och magknip. Men som jag skrivit tusen gånger innan saknar jag inte brödet i bröd. Det jag saknar är en platta att lägga saker på. Och då funkar substituten utmärkt! Har nyligen fått tag på ett mikrobröd-recept som är väldigt brödlikt. Det kommer jag nog att baka till helgens storkalas då det vankas smörgåstårta. Kommer att göra en lchf-tårta till mej själv och ev. om svägerskan, som körde GI sist vi träffades, vill ha av den också, så jag får väl baka lite mer ”brödbotten”. Jag tycker det är sååå trist att baka, har aldrig gillat det. Så mikro-bröd är ju toppen! Rör ihop smeten, mikra, klart! Första testen av detta gjorde jag med blandade hasselnötter och mandel, men jag gillar inte den skarpa nötsmaken och doften man får av hasselnötter, så nu ska jag köra mandelmjöl i fortsättningen. Mandelmjöl får man genom att mala mandel i en mandelkvarn (det finns att köpa färdigt på webben också, men why liksom??).

Kämpa?

När jag rapporterar min viktframgång på facebook (det gör jag för att jag är glad och det känns bra att få stöd av andra!) får jag alltid någon kommentar i stilen ”Bra kämpat”. Jag hajjar till varje gång, för jag kämpar inte! Jag gör verkligen inte det! Inte om man jämför med hur jag fick kämpa med viktväktarna förr. Mitt starkaste minne från den tiden är när jag satt och grät och hulkade över en ”supergod och smaskig grönsaksgryta” och hoppades på att jag skulle bli mätt den här gången. Förlååååt mej kroppen och psyket för vad jag utsatte dej för helt i onödan!!

Visst kämpar jag med det mentala mycket, positiv inställning, hormonj**vlarna som förstör en månads gott resultat på två dagar med prinskorvsfingrar och svullnad. Men jag förstår ju vad det beror på, allt är bara logiskt och naturligt, så det blir enklare att hantera.

Jag har nu ett par kilos marginal upp till tresiffrigt och kurvan pekar stadigt neråt. Jag fortsätter med nya ”ät när jag blir hungrig” ett tag till, även om det påverkar middags-myset med min lilla familj och jag har makens fulla stöd att fortsätta med det.

Hejdå mjöl

Kommer ni ihåg mina burkar? Nä, jag ska inte sälja dom – det bor fler i det här huset. Men det är inte många av dom på den här bilden jag har nytta av idag i min matlagning.

Nu har jag kört olika varianter av GI i 10 månader. 10 kilo har jag tappat, sedan tog det stopp, kroppsligt och mentalt, eftersom jag närmade mej 100-kilosgränsen. Har även haft spök med hormonerna (förhoppningsvis tillrättat nu) och senaste två månaderna stress och sorg, som allt är faktorer för att hindra viktminskningen.

Helgerna har varit aktiva senaste tiden med diverse kalas, och det är alltid svårt att åka bort och inte själv få bestämma maten. Alla krockar är mitt eget ansvar, även om det svider att höra folk säga ”klart du ska ha lite potatis” eller ”man kan ju inte hålla på och specialanpassa allt”. Jag tycker det är jobbigt att ringa innan och kolla vad det blir för mat, så oftast struntar jag i det och hoppas på det bästa, att det går att låta bli att äta visa delar utan att det märks allt för tydligt att man väljer bort sånt man inte mår så bra av.

Det förvånar mej lite att det är så lite respekt för mitt val, men det hänger säkert ihop med min egen halvtaskiga självkänsla på mat-och-vikt-planet. Jag ber säkert om att bli lite fnyst åt, inte riktigt tagen på allvar eller missförstådd – och just idag kan jag väl göra ett undantag…? Hade jag varit allergisk hade ingen ifrågasatt. Hade jag valt att bli vegetarian hade folk tyckt jag var konstig och kanske lite jobbig, men ingen hade ifrågasatt. Jag har ”bara” valt bort kolhydrater i min mat, som oftast ”ligger vid sidan om” iallafall, eller lätt kan läggas där, så jag borde inte vara så besvärlig. Men jag brukar be om ursäkt och säga att jag kanske är lite besvärlig, och då håller man såklart med! Jag ska inte ge folk såna idéer!

Men jag har gjort det svårt för mej själv genom att proväta offentligt också. I lördags på släktkalaset hoppade jag t.ex. över de stora brödbitarna och åt bara pålägget, med värdinnas nådiga tillstånd, men provsmakade en liten bit tårta. Hade jag kollat innan hade jag säkert utan knussel kunnat fått mitt ”pålägg” på en liten delikattesstallrik bredvid och sluppit skämmas över att skrapa bort pålägget från snittarna som en annan tjurig unge. Jag lär mej väl med tiden.

Socker tål jag lite bättre än mjöl. Jag kan alltså proväta en liiiten bit tårta om den har mycket vispad grädde på sej. Den vispade grädden dämpar blodsocker-ruschen (finns säkert någon GI-förklaring på detta), så det går bra. Jag kan även äta liiite godis utan att bli risig. Ett par zoo-apor märker jag inte av någon effekt av. Men stoppar jag i mej en macka lägger sej brödet som en stor klump i magen, jag får magknip och tarmarna stannar av. Samma med pasta. Ris och potatis vet jag inte hur jag mår av, för det har jag valt bort helt, och inte testätit på länge.

Jag KAN såklart äta precis allt jag åt förr och hoppa på den matvägen igen. Jag ska bara ta mej över övergångsbesvären när jag vänjer kroppen vid kolhydrater igen. Saken är den att jag vill i dagsläget inte äta kolhydrater regelbundet, eftersom jag mår så himla bra utan dom! Jag visste knappt att jag mådde dåligt innan jag började må bra! Alla ”småkrämpor” med småvärk i fingerleder i vad jag trodde var begynnande reumatism (hade reumatisk feber som barn och har väntat på ”återfall” med åldern) och andra småkrämpor lyser med sin frånvaro. Jag trodde såklart som alla andra att man ska ha lite småkrämpor när man börjar bli äldre – men nu vet jag att jag inte behöver ha det, så varför ska jag välja det då?

Äpplekaka med vaniljsås åt jag för ett par helger sedan. De syrliga äpplena brukar gå ganska bra, och är det vaniljvisp till funkar det hyfsat utan en massa känningar. Men inte den här gången. Jag fick ont i händer och fötter, alla småleder, som kändes vätskefyllda och ömmade. Det började även ”krypa” i benen och jag fick en oroskänsla i magen. Sedan var det stopp i magen 2-3 dar igen innan jag var tillbaka på banan. Som ni förstår är helgsyndande inget hållbart alternativ, så jag ska göra mitt bästa för att undvika det ett tag framöver nu. Men det blir nog svårt för det är scrap-grejer inplanerat flera helger i vår. Frukostbufféer på hotellen är inga problem, det är värre med lunch, middag och mellanmål. Men det får lösa sej det också. Jag fick lite peptalk av käraste Virre i förmiddags så jag vågade maila en specialanpassning för helgens mat – men det var jobbigt och svårt även om jag ska till vänner som varit med hela resan, respekterar och förstår.

Jag säger farväl till mjöl iallafall nu. Iallafall för en överskådlig framtid. Jag trivs och mår bäst utan mjölmat.

Matdagbok torsdag – lördag

Idag blev det Västra Möcklörundan med Sommarbarn i öronen. En riktigt mysig bok nu när hon kommit fram till Sverige och man ler igenkännande om lockade luggar och senaste ABBA-skivan och blir vääääldigt nostalgisk.

Frukost 10.30
2 kokta ägg
100 g skalade räkor
2,5 msk majonnäs
curry

Mikrade räkorna och Russin fick tokfnatt. Han älskar räkor mer än tonfisk. Miaow miaow miaow…
Det gör inget att räkorna blir lite ljumma ihop med nykokta äggen tycker jag.
Åts vid skrivbordet och mailkollen som vanligt.

Lunch 14.10
4 cevapcici
2 äggs äggröra
broccoli
resterna av halloumin från igår, ca 50 g.

Halvstressad jobblunch med ena ögat på ett gammalt avsnitt av DH på 5an och andra ögat i en blablabla-manual till en webbshop, som visade sej vara knasig när jag ringde supporten efter att ha slitit mitt hår om en massa olika saker.

Middag 17.00
Stekt laxfilé från frysen
Spenat på hackad spenat med lite grädde
1 kokt ägg

Mellanmål 19.00
En näve jordnötter

Sedan hände något konstigt, som inte brukar hända. Jag stod i köket och skulle fixa kvällsmat, och hjärnan var helt blank. Jag blev plötsligt sugen på ostmacka. Så jag gör som jag brukar när det suget kommer, eftersom det är så sällan. Jag bredde mej två stycken ostmackor, med lätt&lagom på Pågenlimpa. Så o-GI-gt det bara kan bli. Men ni ska veta att jag stod länge med limp-påsen i handen och dividerade med mej själv om jag verkligen skulle, det var ju väg- och mätdag å allt imorgon. Men jo, jag skulle, och jag åt och jag njöt.

Kvällsmat 21.30
2 mackor Pågenlimpa
L&L
ost

Sedan led jag… Så fort jag får i mej snabba kolisar nu så blir jag risig! Jag får hjärtklappning av blodsocker-rushen. Det brusar i de stora musklerna i armar och ben, som sockerdricka och jag får ont i alla leder, särskilt fot- hand- och fingerleder. Sådär drygt småont, så man blir alldeles rastlös! Tack å lov var det snart läggdags, och symtomen var försvunna igen på morgonen, förutom att jag kände mej lite småsvullen i lederna, domnig i fingrarna. Man undrar ju vad skit man stoppat i sej jämt förr som förgiftar en så totalt nu när man provar. Men kroppen klarar ju mycket belastning och skit bara man vänjer den sakta…

Glömde skriva här av olika anledningar, så jag får fylla på i efterhand.

Ny dag: Fredag

Frukost 11.00
2 kokta ägg
en burk tonfisk
majonnäs
-åts vid datorn efter myspromenad ensam med Viska vid Säbyvallen.

Lunch 15.00
laxrester från igår, ca 80 g
en äggmuffin

Stressåts på stående fot på väg ut i bilen för shoppingturné. Är inne i en jobbtuff period igen nu, och måste anstränga mej för att komma ihåg att äta. Är så glad att jag slipper blodsockerdipparna som gör en mordisk på ICA iallafall!

Middag 17.30
grillad kyckling
blomkålsris
broccoli (det såg så tråkigt ut utan grönt)
bea

Kvällsmat runt 21
en äggmuffin
2 rutor choklad…eller kanske fler… minns inte riktigt
whisky och vitt vin (för det får vi GIare dricka om vi vill, men förbränningen avstannar medan levern förbrukar alkoholen. det är underbart att inte jaga kalorier!

Vågen imorse var förresten väldigt snäll. Jag var beredd på ostmackeuppgång, men den låg på rätt kilotal och måttbandet minus ett par cm här och där!

Lördag
Frukost 9.00

rågkuse
kokt ägg
kaviar (inte GIsnällt, men jag tar det ibland för att det är gott)

Mellanmål 13.00
Hallonsmoothie
slörpades ihop med bokföringen framför datorn

middag 17.00
en scans hamburgare med ost
broccoli
aioli
stekt halloumi

Planerad tv-kväll:
ostbricka kanske?

Nu får jag knalla in i TVsoffan.

Mina tankar går till en kär kollega som drabbats av det ofattbara.

Söndagen dokumenterades aldrig – jag hade för mycket annat på gång.

Avsteg, mellanmål och substitut

När vi var i Skåne häromhelgen tog vi en tur till Helsingør med mina föräldrar och brorsdotter. Vi hade siktet ställt på smørrebrød-lunch på Axeltorv. Smørrebrød är hyfsat GI-snällt, om alla glatt kan ignorera den panerade spättan och den rostade löken på rostbiffen! Det har varit ett berg med räkor och ägg samt en skål med löksill på tallriken också. Vi valde två olika plattor, för att jämföra innehållet. Enligt menyn skulle ”min” platta ha leverpastej och bacon istället för rostbiffen, men det gjorde inte så mycket. Det är oftast så att man får ospecat när man köper smørrebrød. Brödet kom i det här fallet som trianglar av danskt rågbröd vid sidan om, så då kan man ju välja hur mycket man ska äta. Den andra plattan hade dansk hakkebøff istället för rostbiffen. Hakkebøffen fick jag smaka och det är verkligen hackat kött, inte malet. Supermatig och god!

Spättan är som sagt inte alls GI, men jag åt den ändå, eftersom det är extremt sällan jag kommer i kontakt med riktig dansk spätta på det här viset. Det straffade sej såklart direkt, med totalstopp i magen 3-4 dar. Det slank ner lite äpplepaj med vaniljsås också den helgen, och jag konstaterade återigen att BigPack-glass kan jag leva utan nästa århundrade också. Det är verkligen inte gott, och ännu mindre gott när man inte ätit socker på ett halvår. Urk.

Jag har precis fått igång magen igen när jag ramlade ner i en godisskål och smakade lite äpplekaka helgen efter igen – helt och hållet självvalt, så ingen behöver ha dåligt samvete för att det bjöds! Jag är inte svag och ”faller för frestelser”, jag väljer själv att se var mina gränser går, hur mycket jag kan äta utan att påverkas, men framförallt är jag ibland nyfiken på om det fortfarande är ”lika gott” som jag minns det. Oftast blir jag ganska besviken, och det är ju också en upptäckt. När något bara smakar konstigt och sött, eller chipsen smakar något konstigt papprigt med lite kryddor på. Det blir betydligt lättare att stryka det ur sitt liv för gott om jag faktiskt vet att det inte ens är gott längre. Men Lina, ostbågar är fortfarande gott – särskilt dan efter när dom är lite sega! 😉 Så det får Magnus inte ta hem så ofta…. Han kan väl köpa sitt äckliga lakris istället? =OD

Lång svammel om avsteg från planen blev det – bara för att visa att jag inte är så jäkla helylle som jag kanske låter ibland! Särskilt inte när det är mensvecka och det där otäcka suget placerar sej i maggropen. Det omättbara suget. Man kan vara stoppmätt efter en proteinrik måltrid, inte ätit en kolhydrat på 2 dar (nåja…) och ändå bara MÅSTE man ha en näve mandel eller lite mer än 2 chokladbitar. Jag accepterar att min kropp gör så med mej, och att jag sväller 2 kilo den veckan (mest vätska, som försvinner på 2-3 dar sen). Det är liksom ingen idé att kämpa emot något som är fullkomligt naturligt. Jag har även konstaterat att de dagar jag äter en för mig kolhydratrik frukost (fil, rågkuse) så blir jag dels hungrig snabbare och vill ha lunch tidigare, och dels blir jag ”sugen” på något framåt eftermiddagen. Vad jag förstår är det insulinpåslaget som sätter igång detta sug, och så länge jag tänker på att det var rågkusefrukosten som orsakade det går det enklare att stå emot suget. Jag står förresten inte emot genom att låta bli och äta. Jag tar något nyttigt och tillåtet att äta, och ser till att ha kylen proppad med tillåtet. Annars är det jäkligt lätt att ramla dit och ta en snabb macka, och då mår jag INTE bra efteråt… ajaj i magen…

Mellanmål

Jag lovade prata lite om mellanmål härförleden. Mina dagar börjar relativt sent jämfört med vanligt folk. Jag käkar oftast min frukost efter morgonpromenaden vid 11-tiden. Sedan käkar jag något lunchaktigt runt 2-halv3 och middag vid 5-6 beroende på hur hungrig sambon är vid hemkomst och om vi ska iväg på kvällen. Sedan äter jag alltid kvällsmat i form av något mellanmåligt. Lunchen kan bli av mellanmålsvariant om jag ätit en stadig frukost så jag fortfarande känner mej ganska mätt när det är lunchdags. Då GI-äter jag ett mellanmål för att hålla igång förbränningen. Med LCHF äter man bara när man blir hungrig, så jag vacklar lite här och har inte bestämt mej för om jag ska lita på kroppens signaler eller styra ätandet medvetet. Just nu styr jag och äter var 3-4e timme.

Min mellanmålslista – jag äter alltså ett av alternativen, ibland 2 (mandel och choklad kan få sällskap, även om det inte är helt 100 bra)!
* hallonsmoothie (recept nedan)
* en näve sötmandel eller blandade nötter och frön.
* 2 bitar mörk choklad
* delikatesstallrik med t.ex. ostkuber (skrattande kon e.d.), små ölkorvar, skinkskivor, brieost, kokt ägg
dvs plockmat med högt protein- och fettinnehåll. Detta blir det ofta på kvällen.
* omelett/äggröra/äggmuffins

Äggmuffinsen är superdupersmarriga, och perfekt mellanmål! Jag har smulat i lite broccoli och blomkål i en sats, och nu igår hade jag i trattkantareller i smeten. För att slippa ett moment och göra det extra kladdigt öser jag baconbitarna (köper tärnat bacon) direkt från stekpannan ner i muffinsformarna, och rör inte ner det i äggsmeten. Annan fyllning lägger jag också rakt i formarna. Det flyter upp och fördelas hyfsat ändå. Till första satsen var jag noga att köpa muffinspappformar, men det var ju helt onödigt!! Halva muffinsen fastnade i pappret! Bättre att köra direkt i teflonformen, bara att lyfta ur muffinsen.
Någon som testat annan fyllning? Detta är ju ungefär som en omelett, så man kan blanda i precis vad man vill! Oliver, soltorkade tomater, fetaost osv!

Hallonsmoothie
1 dl frysta hallon
en skvätt vispgrädde
3 kaffemått Whey-100 proteinpulver med vaniljsmak (kaffemåttet var det som fick bo i pulverburken…)
1 dl naturell fet yoghurt
linfrön
solrosfrön

Körs i mixer
Man kan byta ut proteinpulvret med ägg och kanske lite sötningsmedel om man inte vill blanda i konstgjorda saker. Jag har valt att fylla ut min smoothie med lowcarb proteinpulver och vaniljsmaken rundar av hallon och yoghurt lite, liksom den lilla gräddskvätten.

Inget för fettskrämda 😉 Min räddning under en glassugen sommarhetta. Nu har behovet avtagit lite, så nu blir det bara 1-2 gånger per vecka ungefär.
Jag har provat med både jordgubbar och blåbär också, och blanda hallon och blåbär, men jag gillar bara hallon bäst. Köper Euroshoppers frysta påse, med ziplås. Det är ofta mycket trasigt i dom påsarna, men det spelar ingen roll när man bara ska mixa ändå.

Substitut

Annika skrev ett tänkvärt inlägg om godis-substitut häromsisten. Jag ska skriva om kolhydratsubstitut tänkte jag. En av de vanligaste frågorna jag får när jag berättar om min nya kost är ”Vad äter du istället?” Istället för pasta, ris, potatis och bröd då. Återigen konstaterar jag att jag var så mentalt redo för min kostomläggning, och kroppen hade själv sett till att detta skulle funka för mej, för jag var nämligen grymt trött på både mackor och bukfylle-tilltugg! Jag skippade oftast frukosten helt, för att jag inte orkade tugga i mej en tradig ostmacka till i mitt liv. När jag läste om GI och LCHF (i boken GInoll av Skaldeman) klickade det till och bitarna föll på plats. Vad åt jag helst på en måltidstallrik? Köttet! En skål köttbullar att härja fritt i var drömgodiset som man skulle tycka var lite syndigt till och med! Så jag har egentligen inte ”bytt ut” något, jag hade redan slutat behöva ris och potatis. Istället har jag bara jobbat på att lägga till den där utfyllnaden för att man inte kan äta _bara_ köttbullar. Det innebär kanske ett steg mindre för mej. Men en sak som bl.a. Skaldeman glömmer i sin lära är att vi äter med ögat också. Därför vill jag gärna ha lite olika ”delar” på tallriken, typ kostcirkeln – men den nya då! Här är mina vanligaste substitut för potatis, ris och pasta.

* broccoli eller blomkål. Brysselkål funkar också (och säkert en massa annan kål jag inte satt mej in i)
* blomkålsmos (Riv grovt, puttra ihop med grädde, ha gärna i nån mjukost typ philadelfia också)
* gräddkokt spenat
* äggmuffins (funkar trots baconinnehåll till mycket, t.ex. biffar)
* äggröra/omelett
* haloumi-ost
* squasch eller aubergine som följer med i ugnsformen

Oftast blir det broccoli, för det är gott och enkelt att laga!
Pizzasallad, slakad vitkål och coleslaw och sånt är också bra substitutmat. Jag har aldrig varit förtjust i pizzasallad, och har därför inte fått tummarna loss att ta tag i vitkålens förlovade land. Jag är en lat matlagare också, och det är jobbigt att förbereda ett vitkålshuvud, vad man än ska göra med det… *latmasken rodnar lite*

Nu vet ni vad jag äter ”istället”.

Senaste tiden har jag märkt att jag blir mätt snabbare än tidigare. Igår åt vi baconlindand kycklingfilé (med broccoli) och jag var mätt efter en filé och lite broccoli. Riktigt mätt. Inte så jag fick tvinga i mej det sista, men nöjdmätt! Och det höll i sej. Nu ska jag bara bli av med den här megaplatån jag byggt till mej mellan förra och nuvarande mensen, med hjälp av mina avsteg också, så ska nog vågen börja ticka neråt igen. Det är Status Quo just nu efter vätskesläppet. Om allt funkar som det ska bör nästa vecka bli en nergångsvecka – snälla snälla. Det var längesen nu, men det är ju självförvållat, och jag vet vad det beror på. En bra sak med avstegen är att jag ser att det inte betyder att jag skenar iväg uppåt, utan bara går upp dom där vätskedepåerna. Men framförallt att jag märker hur dåligt jag mår av fel mat nu. Jag blir mer känslig för fel mat ju mer rätt jag äter. Magen svarar antingen med magknip eller totaltstopp när jag äter ”vanlig mat”. Hormoncykeln funkar som den ska igen, vilket är det bästa med hela det här projektet! Nu vet jag var viktgränsen för det går ungefär också.

På tal om mage… Det är några som undrat över gallbesvär och sånt med den här kosten. Jag har tidigare fått megakramper i gallgångarna efter en riktigt fet måltid. Rökt ål och sånt har gått tvärbort, och jag har även varit väldigt känslig för syrligt (? osäker på om det är det…), så jag har inte kunnat äta vindruvor utan att få gallkramper. Det värsta jag varit med om i den vägen var efter en god middag på restaurang för ett antal år sedan med bästa vännen. Vi hade gottat oss med sniglar, fläskfilé oscar med bea och pommes och säkert någon gräddig söt efterrät också – troligen creme brylee som är min favorit. Vi kom bara ett par hundra meter från restaurangen på hemväg när jag fick ett anfall så jag stod dubbelvikt och var kritvit i fejset. Det släppte tack å lov snabbt, men jag mådde inte särskilt bra efteråt. Alla i min närmsta familj är gallopererade också, och brorsan tjatar på mej att jag ska göra det också, innan det är för sent och jag får ett riktigt anfall. Så jag har gått och väntat på det…

Jag har inte haft en enda gallkänning sedan jag började med GImaten, TROTS allt fett och alla ägg jag äter. Så jag tror att det är fettet i kombination med kolhydraterna (eller som mamma uttryckt det i alla år, utan att förstå vad hon säger _egentligen_ 😉 : fet mjölmat, typ pannkakor) som ger gallkänningar.

Jag äter även en hel del kål som ni förstått, vilket ju kan ha en annan otrevlig effekt. Men nope, inget sånt heller. Magen är så lugn och fin när jag stoppar i den rätt saker – koststrikt. Gilian skulle varit stolt om hon såg resultatet också… Så om det avksräcker er från att prova, kan jag dementera otrevliga effekter. Det är kolisarna som är boven!! *skrattar*

PS. Sist jag var på den restaurangen åt jag också oscar, men den här gången med wokade grönsaker istället för pommesen. Sniglar är GI-OK. Efterrätten får man hoppa över eller ta något fruktigt…

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén