Saras matblogg

om min viktresa med GI och LCHF

Tagg: mental träning

Flyttat min matblogg

Nu börjar det vara dags att samla allt på ett ställe. Jag har varit skeptisk till att ha en separat matblogg, eftersom jag har en djurpratsblogg som är ”bortglömd” (=jag glömmer skriva i den). Egentligen vill jag har allt på ett ställe som rör mitt liv, och kanske kommer jag att dubbelposta? Jag vet inte.

Nu har jag iallafall fört över alla mina matinlägg hit och börjat fylla ut med lite länkar och sånt. Jag plockade även in den lilla snutt matblogg jag sparade ner från GIviktkoll när jag började blogga mer publikt. Mina nybörjartankar är både preskriberade, lätt redigerade från de mest privata funderingarna och kan kanske vara till nytta för någon annan som börjar och går igenom samma sak. Unikt material aldrig tidigare publicerat alltså!! =OD Jag har inte fört över några kommentarer – de finns ju kvar på blogg.se-sidan.

Jag har taggat upp inläggen efterhand som jag flyttat dom, och lägger märke till att PLATÅ är det som skriker högst! *fnissar* Platån hos mej är snarare regel än undantag, men nu när jag kikat igenom alla mina dagboksinlägg sedan jag började har jag varit på ganska många platåer, även om denna förbannade 100-strecksplatån aaaaldrig vill ge med sej.

Den är också en av anledningarna till att jag inte skrivit så mycket på sista tiden. Jag ”maler på” helt enkelt. Ätandet går bra, jag får bara beröm av min matcoach, som jag anlitat på 3 månaders basis för att pepptalka ner från platån. Hon kan inte begripa varför jag inte minskar i vikt heller. Senaste ordinationen är att prova att ”skaka om”, en rak kontraordination från den för ett par veckor sen att låta kroppen få så lite förändring som möjligt för att inte skrämmas till lagring. Jag ska nu äta jordgubbar varje dag i 2 veckor (inte bara!!), så får vi se om den ökade mängden kolisar från bra kolis-källor kan sprattla till det lite så jag kanske lämnar det tresiffriga för gott!

Jag har även börjat med fotodagbok för att kunna visa Anna hur mina portioner ser ut, inte bara mått och vikter från Min mat.

Varför hamnar man på en platå?

Det finns massor med förklaringar (och ursäkter?). Här är några av dom jag känner för:

Jag har plockat bort över 10 kilos vikt från min kropp. Psyket hänger inte med, och även om jag ständigt skruvar och modifierar mitt matintag enligt olika teorier och rekommendationer är det mentala fortfarande är inställt på 10 kilo mer. Portionerna blir kanske onödigt stora, mättnaden lite mer än nödvändigt…? Visserligen bränner man fett när man äter fett, men sedan finns det en massa andra mekanismer i kroppen också – långt fler än vi nånsin kan begripa allas samband. Bl.a. lär lite för mycket protein vara fettbildande enligt LCHF-teorierna – så som jag kämpat med mina proteinstaplar på GIviktkoll! Nu har jag inriktiningen på fett istället. Jag går inte upp, så fettet är inte fel – det är bara lagret som ska börja brännas.

Jag minskar i omfång kontinuerligt och får numera MASSOR med kommentarer om hur det SYNS! Jag ser det till och med själv! Framförallt känner jag det! Inga valkar under armarna som tar emot när man rör sej. Den där stora hängande magen som inte har ändrat mycket mer än en decimeter i omkrets (herregud, en decimeter är jättemycket! Och från storlek 54 till undre delen av 50 har jag också minskat) är numera ”bara” en valk – vecket under är borta – det är helt magiskt! Så även om vikten inte vill ge med sej, vågen tjurar så märker jag ju att det händer massor med kroppen!

Sedan har vi det där med energin. Vissa tror att det finns ett cykliskt förlopp, och jag är nästan benägen att hålla med. Jag har haft ett par perioder när jag är monstruöst trött. Nu har jag aldrig varit gravid, men jag kan tänka mej att den första graviditetstiden när det är soffläge som gäller känns ungefär såhär. Ingen som helst soppa i benen på promenaderna, bara total koma på kvällarna, tungt och jobbigt på jobbet om dagarna. Sover bra, men är bara så trött i hela kroppen. Detta stadiet har jag genomgått ungefär 2 månader nu och är troligen ute från igen. Det är även stressrelaterat, för jag har haft en period med mycket jobb (och lite stresskoma), men jag tror att det även är kroppens sätt att reagera på hormonella förändringar av olika slag. Nu känner jag mej stark och pigg igen, och jag kan ösa på på morgonpromenaden med tryck i uppförsbackarna också.

Skojigt peppbrev och boktips

Jag fick ett PM av en tjej idag som gjorde mej alldeles varm i magen. Vi sprang på varandra på mässorna i både Helsingborg och Göteborg, och nu hade hon bestämt sej för att skriva det hon glömde säga när vi träffades. Jag fick beröm för min viktresa och mitt glada humör. Att det syntes att jag mår bra nu! Åh, vad roligt att höra! Många lägger huvudet på sned och säger ”det syns kanske lite”. Det är inte lätt att minska när man är stor från början =OD

Jag tror aldrig jag berättat hur det började och mina tidigare erfarenheter, så det är kanske dags nu för att inspirera ytterligare.

Den morgonen i slutet av mars när jag vaknade med en *censurerat* (=”tjockis-åkomma”) var min vändpunkt. Då hade jag gått och laddat för att prova GI ”igen”, så det var bara att köra – det fick bära eller brista. Jag väntade inte ens till en måndag eller efter helgen eller den förste eller nånting sånt. Jag började NU, även om jag skulle till Göteborg över helgen och inte hade koll på maten. Jag började därför med en mjukstart och ett par provdagar för att se hur det kändes, för att ta paus under helgen, då det blev både BurgerKing och pizza för enkelhetens skull. Förra gången jag provade (för ungefär 5 år sedan, på väg att bli sjukskriven för utmattningsdepression) var min självkänsla mikroskopisk och jag trodde det skulle vara jobbigt och svårt. Jag gjorde det svårt för mej genom att försöka äta en massa jag vet att jag inte gillar, som keso, vräka citron på laxen (det ska ju vara bra) osv. Jag gav upp när abstinenshuvudvärken kom, och mådde så dåligt! Jag hade inte alls läst på hur det skulle funka, och bara plockade recept på måfå som lät nyttiga…

Jag har även provat Viktväktarna i ett par omgångar, både med dom, och själv. Första gången jag gick med i Viktväktarna var jag 19 år och vägde 72,9 kilo. P-pillerna hade gjort att min kropp svällde upp även om jag aldrig varit någon speta. Rumpa och tuttar har ”alltid” funnits där. Mamma tog med mej till VV i all välmening för att ”det var det enda som funkade” (det tror hon för övrigt fortarande, men jag tar det med en nypa salt. Hon har både anorexi och bulimi och andra grava ätstörningar i sitt bagage, så vad hon tror får stå för henne). Jag gick ner till 60 kilo under ett par månader (5-6 klanske?) med viktväktarna, och fick många komplimanger av vänner och älskare för att jag snart skulle vara ”smal nog”. Jag hade ju 5 kilo kvar till dåtidens åldersmålvikt. I Lund var jag med ett halvår eller så när jag låg runt 85 kilo, och såg hur bästa kompisen kajkade ur i skallen och blev träningsanorektiker på kuppen. Det skrämde mer än det inspirerade, och jag föll snart tillbaka i gamla vanor. Flyttad till Blekinge hade jag fått tresiffrig vikt, och var nu vågrädd. Bästa kompisen, nu friskare från sin anorexi, hjälpte mej med peppning och vägning (hon skrev siffror och jag stod med ryggen mot) när jag provade VVs CD-skiva själv. Jag tappade 10 kilo ungefär innan livet kom emellan. Jag hade visst blivit 2siffrig innan vi gav upp vårt projekt. Det var sista gången jag plågade mej igenom ett seriöst VV-försök. Visst funkar det, man går ner i vikt, men jag mår piss ungefär hela tiden! Det är mer än en gång jag suttit och stortjutit över en grönsaksgryta som jag förtvivlat försök plåga i mej som mellanmål för att bli mätt nångång! *ryser vid tanken*. Sedan vet ju alla hur det går när man börjar äta mer normalt igen, men vad skulle Viktväktarna annars tjäna pengar på, om inte återvändande kunder som vet att ”det funkar” kom igen …och igen… och igen…

Den här gången var det annorlunda. Det hade kommit en massa bra och inspirerande böcker (älskar Olas och Ulrikas böcker!), GIviktkoll hjälpte mej massor i början med sina staplar, listor och recept (även om forumet är… mummel-mummel). Jag var påläst och beredd på att viktminskningen skulle ta tid innan den kom igång – eller fettförbränningen. Så jag försökte att inte kika på det utan ha fullt fokus på vad jag skulle äta och när. Utan en massa ursäkter eller förutfattade meningar. Jag slog även bort alla tankar i stil med ”jag kanske tröttnar på ägg”, ”jag måste ju äta en macka nångång” så fort dom tog fäste i huvudet, och ersatte dom med positiva affirmationer istället. Mental träning har varit SUPERVIKTIGT för mej! Fokus på vad och när har man ju haft som VV också, men skillnaden den här gången var att maten är så god (på riktigt, inte bara krystat leende som VV), snabb- och lättlagad och jag var mätt hela dagarna! Jag hade inte matnojor på samma sätt som på VV. Visst gick mycket energi åt till att planera maten, men det var inte innan sista tuggan var slukad på en måltid som jag började tänka ”när får jag äta nästa gång, och vad – hoppas mina pluppar räcker!!”.

Första tiden efter sockerabstinensen släppt var bokstavligt talat en smekmånad när jag var ständigt hög på hur bra det gick! När sedan vågen äntligen började rassla neråt också fick jag mitt kvitto på att detta var rätt grej, och att det funkade precis som dom sa – sakta men säkert när det väl kom igång. Nu har jag hunnit skaffa några ”säkra kort” att ta fram när jag måste äta, men egentligen varken vill eller orkar tänka mat. Till frukost är det favoriten ägghack med tonfisk, till mellanmål en hallonsmoothie eller nya favoriten äggmuffins (supergoda med broccolismulor i!) och till lunch/middag brukar jag se till att ha Scans hamburgare och IKEAs köttbullar och broccoli i frysen. Snabbt och enkelt när det kniper och jag inte orkar eller glömt planera ordentligt.

Igår LAGADE JAG MAT! *svimmar* Planen var att göra moussakan med squasch som finns på GIviktkoll. Men squaschen har gått till sälla jaktmarkerna och hittade kompostspannen – allt för vanligt fenomen när jag varit ”duktig” och köpt färska grönsaker…. Så istället tog jag fram Olas receptbok* och bläddrade efter färsrecept. Fastnade för lammfärsbiffar med dijon i, suckade lite, för det är ”jobbigt” att laga mat. Men tjoff så var smeten ihoprörd och jag gjorde järpar som omväxling till biffar och köttbullar. Gick ju hur snabbt och smidigt som helst! Och köttfärssmeten var ju en bra bas, som man kan krydda hur man vill, så det blir nog fler gånger! Vi köper ofta ett paket färs att ha hemma, nu när de nya förpackningarna håller färsen frisk så många dagar.

Till lunch idag blir det järpar från igår! Längtar redan!

Det blev inga mellanmål idag, som jag hade tänkt ”nästa gång”. Borde lära mej att inte lova för mycket! =OD

Alla ni som ”kämpar” i det tysta – hoppas ni kan finna inspiration i min resa. Jag hade aldrig varit där jag är idag, nästan 9 kilo lättare än för ett halvår sen, om jag inte hade gått igenom min utmattningsdepression, rehabiliteringen och jobbet med mej själv under tiden, och framför allt min ökande självkänsla! Jag kan se mej själv i en spegel och älska det jag ser, med volanger och tigerränder som Mia Törnblom säger. Jag har många borden och skullen kvar (jag borde t.ex. motionera lite mer egentligen, även om morgonpromenaden sitter som en smäck nu och går på rutin. Jag borde också meditera eller yoga mer än jag gör idag, dvs nästan inte alls, för jag vet att jag mår så bra av det), men var sak tar sin tid. Jag är mycket nöjd med den förändring jag gjort av mitt liv de senaste åren, med Skrubba och med viktresan. Jag var redo för dessa förändringar, och de har blivit goda fungerande vanor utan perfektionism-tänk och energitjuveri! Det ni!

* Våra bästa GI-recept : 100 recept utan socker och snabba kolydrater Den här boken har jag. Jag blev rekommenderad den av Sanna, som sa att de lagat massor med recept i den, och att de var kanongoda. Boken börjar med en snabbgenomgång av principen, svar på vanliga frågor om alkohol, kolesterol och ägg m.m. Shoppa den gärna via Scrappiz Bokusprogram om du vill stötta Scrappiz lite! Det finns fler böcker av dessa två, som jag brukar klämma lite på, men jag ska först laga slut på denna innan jag köper fler.

Det är förresten Sanna som är huvudpepparen bakom detta GIprojekt. Jag såg hur bra hon och Karin mådde av sitt GIande, sedan tog det lite tid innan hjärnan hade förberett sej på att prova själv på riktigt. Bästa kompisen har också kommit tassande och försiktigt frågat om hur det funkar osv. Hon har en del graviditetskilon hon vill bli av med, men ärligt talat. Jag har sett henne pinnsmal också, och hon ser betydligt friskare och mer välmående ut nu! För mej finns det inget vackrare än den där lilla putmagen mammor har! Varför vill man bli av med den?? Gräset är väl alltid grönare på andra sidan…

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén