Saras matblogg

om min viktresa med GI och LCHF

Tagg: pepp

Positiva tankar och det där med bröd

Såhär när sommaren är slut är det många som ska ta nya tag i volanger och semesterkilon. Det behöver inte jag, som är försiktigt minskande med relativt viktstabil. Tyvärr får jag väl säga, eftersom vågen envisas med att visa tresiffrigt. Alltså, inga ”nya tag” här, utan snarare bara äta vidare som jag gör och hoppas på att kroppen snart känner sej färdig att fortsätta neråt. Den har gjort ett par försiktiga skutt nu under sommaren, så det finns hopp. Min ständiga fiende är stressen, som jag försöker minska så mycket som möjligt. Men så fort något ”händer” säger det tjoff på vågen utan direkt ökat matintag. Mitt problem är oftast det omvända, att jag inte äter tillräckligt. Fortfarande ett stort problem, särskilt när matlusten försvinner, vilket den tenderar att göra då och då.

Jag tror en av de allra vanligaste uppförsbackarna när man inte får något att funka är alla negativa tankar man dras med. Alla nojjor om vad man plötsligt inte får äta. ”Men jag kan inte leeeeva utan bröd. Jag VILL inte vara utan bröd!” Jag tänkte också så! Varma mackor var ju supergodiset! Nu började jag med GI och gav det en chans, eftersom jag visste att jag iallafall skulle få äta grovbröd ”sen” när jag trappade upp kolhydraterna lite. Men tiden gick, och jag la aldrig till mer än lite bröd. Jag hade en period när jag rostade rågkusar till helgfrukosten. Men en dag tog de slut i frysen, och jag har inte köpt nya. Mitt brödbehov försvann. Senaste året har mitt brödbehov enkelt uppfyllts av olika goda LCHF-brödalternativ. De få gånger jag känner att det doftar härligt av ett nygräddat bröd, eller blir bjuden någonstans, så kan jag ta en tugga eller så, och det kan vara gott, men det är inte som om jag klivit tillbaka in i något himmelrike.

Varma mackor som sagt. Toppengott med gräddstekt svamp eller ett perfekt sätt att få i sig lite extra mat på kvällen när man känner att man nog behöver det. Som macka använder jag då oftast woopsies. Dvs ägg+filadelfiaost. Andra bröd jag testbakat är Lembas, men dessa var lite för flåtiga och besvärliga att ha att göra med, så de har det bara blivit någon gång. Vill jag ha något ”mackigt” till goda pålägg, som jag bara äter i undantagsfall för att det är så himla mycket tillsatser, rökarom och sket i minsta skinkskiva, då kör jag ett bröd som kallas LCHF-bröd bara, som är sesamfrön + riven ost + ägg. Jag är osäker på kolhydratinnehållet i färdig macka, men eftersom jag inte använder brödet dagligen är det inga större problem. Jag har aldrig tillhört glada bakerskornas gäng, så det är en av anledningarna till att det inte blir substitutbröd här hemma heller så ofta. Jag tycker det är aptrist att baka och ska vara på ett särskilt ”jag vill mysa i mitt härliga kök”-humör för att ställa mej med bunkar och plåtar…

Flyttat min matblogg

Nu börjar det vara dags att samla allt på ett ställe. Jag har varit skeptisk till att ha en separat matblogg, eftersom jag har en djurpratsblogg som är ”bortglömd” (=jag glömmer skriva i den). Egentligen vill jag har allt på ett ställe som rör mitt liv, och kanske kommer jag att dubbelposta? Jag vet inte.

Nu har jag iallafall fört över alla mina matinlägg hit och börjat fylla ut med lite länkar och sånt. Jag plockade även in den lilla snutt matblogg jag sparade ner från GIviktkoll när jag började blogga mer publikt. Mina nybörjartankar är både preskriberade, lätt redigerade från de mest privata funderingarna och kan kanske vara till nytta för någon annan som börjar och går igenom samma sak. Unikt material aldrig tidigare publicerat alltså!! =OD Jag har inte fört över några kommentarer – de finns ju kvar på blogg.se-sidan.

Jag har taggat upp inläggen efterhand som jag flyttat dom, och lägger märke till att PLATÅ är det som skriker högst! *fnissar* Platån hos mej är snarare regel än undantag, men nu när jag kikat igenom alla mina dagboksinlägg sedan jag började har jag varit på ganska många platåer, även om denna förbannade 100-strecksplatån aaaaldrig vill ge med sej.

Den är också en av anledningarna till att jag inte skrivit så mycket på sista tiden. Jag ”maler på” helt enkelt. Ätandet går bra, jag får bara beröm av min matcoach, som jag anlitat på 3 månaders basis för att pepptalka ner från platån. Hon kan inte begripa varför jag inte minskar i vikt heller. Senaste ordinationen är att prova att ”skaka om”, en rak kontraordination från den för ett par veckor sen att låta kroppen få så lite förändring som möjligt för att inte skrämmas till lagring. Jag ska nu äta jordgubbar varje dag i 2 veckor (inte bara!!), så får vi se om den ökade mängden kolisar från bra kolis-källor kan sprattla till det lite så jag kanske lämnar det tresiffriga för gott!

Jag har även börjat med fotodagbok för att kunna visa Anna hur mina portioner ser ut, inte bara mått och vikter från Min mat.

Varför hamnar man på en platå?

Det finns massor med förklaringar (och ursäkter?). Här är några av dom jag känner för:

Jag har plockat bort över 10 kilos vikt från min kropp. Psyket hänger inte med, och även om jag ständigt skruvar och modifierar mitt matintag enligt olika teorier och rekommendationer är det mentala fortfarande är inställt på 10 kilo mer. Portionerna blir kanske onödigt stora, mättnaden lite mer än nödvändigt…? Visserligen bränner man fett när man äter fett, men sedan finns det en massa andra mekanismer i kroppen också – långt fler än vi nånsin kan begripa allas samband. Bl.a. lär lite för mycket protein vara fettbildande enligt LCHF-teorierna – så som jag kämpat med mina proteinstaplar på GIviktkoll! Nu har jag inriktiningen på fett istället. Jag går inte upp, så fettet är inte fel – det är bara lagret som ska börja brännas.

Jag minskar i omfång kontinuerligt och får numera MASSOR med kommentarer om hur det SYNS! Jag ser det till och med själv! Framförallt känner jag det! Inga valkar under armarna som tar emot när man rör sej. Den där stora hängande magen som inte har ändrat mycket mer än en decimeter i omkrets (herregud, en decimeter är jättemycket! Och från storlek 54 till undre delen av 50 har jag också minskat) är numera ”bara” en valk – vecket under är borta – det är helt magiskt! Så även om vikten inte vill ge med sej, vågen tjurar så märker jag ju att det händer massor med kroppen!

Sedan har vi det där med energin. Vissa tror att det finns ett cykliskt förlopp, och jag är nästan benägen att hålla med. Jag har haft ett par perioder när jag är monstruöst trött. Nu har jag aldrig varit gravid, men jag kan tänka mej att den första graviditetstiden när det är soffläge som gäller känns ungefär såhär. Ingen som helst soppa i benen på promenaderna, bara total koma på kvällarna, tungt och jobbigt på jobbet om dagarna. Sover bra, men är bara så trött i hela kroppen. Detta stadiet har jag genomgått ungefär 2 månader nu och är troligen ute från igen. Det är även stressrelaterat, för jag har haft en period med mycket jobb (och lite stresskoma), men jag tror att det även är kroppens sätt att reagera på hormonella förändringar av olika slag. Nu känner jag mej stark och pigg igen, och jag kan ösa på på morgonpromenaden med tryck i uppförsbackarna också.

Skojigt peppbrev och boktips

Jag fick ett PM av en tjej idag som gjorde mej alldeles varm i magen. Vi sprang på varandra på mässorna i både Helsingborg och Göteborg, och nu hade hon bestämt sej för att skriva det hon glömde säga när vi träffades. Jag fick beröm för min viktresa och mitt glada humör. Att det syntes att jag mår bra nu! Åh, vad roligt att höra! Många lägger huvudet på sned och säger ”det syns kanske lite”. Det är inte lätt att minska när man är stor från början =OD

Jag tror aldrig jag berättat hur det började och mina tidigare erfarenheter, så det är kanske dags nu för att inspirera ytterligare.

Den morgonen i slutet av mars när jag vaknade med en *censurerat* (=”tjockis-åkomma”) var min vändpunkt. Då hade jag gått och laddat för att prova GI ”igen”, så det var bara att köra – det fick bära eller brista. Jag väntade inte ens till en måndag eller efter helgen eller den förste eller nånting sånt. Jag började NU, även om jag skulle till Göteborg över helgen och inte hade koll på maten. Jag började därför med en mjukstart och ett par provdagar för att se hur det kändes, för att ta paus under helgen, då det blev både BurgerKing och pizza för enkelhetens skull. Förra gången jag provade (för ungefär 5 år sedan, på väg att bli sjukskriven för utmattningsdepression) var min självkänsla mikroskopisk och jag trodde det skulle vara jobbigt och svårt. Jag gjorde det svårt för mej genom att försöka äta en massa jag vet att jag inte gillar, som keso, vräka citron på laxen (det ska ju vara bra) osv. Jag gav upp när abstinenshuvudvärken kom, och mådde så dåligt! Jag hade inte alls läst på hur det skulle funka, och bara plockade recept på måfå som lät nyttiga…

Jag har även provat Viktväktarna i ett par omgångar, både med dom, och själv. Första gången jag gick med i Viktväktarna var jag 19 år och vägde 72,9 kilo. P-pillerna hade gjort att min kropp svällde upp även om jag aldrig varit någon speta. Rumpa och tuttar har ”alltid” funnits där. Mamma tog med mej till VV i all välmening för att ”det var det enda som funkade” (det tror hon för övrigt fortarande, men jag tar det med en nypa salt. Hon har både anorexi och bulimi och andra grava ätstörningar i sitt bagage, så vad hon tror får stå för henne). Jag gick ner till 60 kilo under ett par månader (5-6 klanske?) med viktväktarna, och fick många komplimanger av vänner och älskare för att jag snart skulle vara ”smal nog”. Jag hade ju 5 kilo kvar till dåtidens åldersmålvikt. I Lund var jag med ett halvår eller så när jag låg runt 85 kilo, och såg hur bästa kompisen kajkade ur i skallen och blev träningsanorektiker på kuppen. Det skrämde mer än det inspirerade, och jag föll snart tillbaka i gamla vanor. Flyttad till Blekinge hade jag fått tresiffrig vikt, och var nu vågrädd. Bästa kompisen, nu friskare från sin anorexi, hjälpte mej med peppning och vägning (hon skrev siffror och jag stod med ryggen mot) när jag provade VVs CD-skiva själv. Jag tappade 10 kilo ungefär innan livet kom emellan. Jag hade visst blivit 2siffrig innan vi gav upp vårt projekt. Det var sista gången jag plågade mej igenom ett seriöst VV-försök. Visst funkar det, man går ner i vikt, men jag mår piss ungefär hela tiden! Det är mer än en gång jag suttit och stortjutit över en grönsaksgryta som jag förtvivlat försök plåga i mej som mellanmål för att bli mätt nångång! *ryser vid tanken*. Sedan vet ju alla hur det går när man börjar äta mer normalt igen, men vad skulle Viktväktarna annars tjäna pengar på, om inte återvändande kunder som vet att ”det funkar” kom igen …och igen… och igen…

Den här gången var det annorlunda. Det hade kommit en massa bra och inspirerande böcker (älskar Olas och Ulrikas böcker!), GIviktkoll hjälpte mej massor i början med sina staplar, listor och recept (även om forumet är… mummel-mummel). Jag var påläst och beredd på att viktminskningen skulle ta tid innan den kom igång – eller fettförbränningen. Så jag försökte att inte kika på det utan ha fullt fokus på vad jag skulle äta och när. Utan en massa ursäkter eller förutfattade meningar. Jag slog även bort alla tankar i stil med ”jag kanske tröttnar på ägg”, ”jag måste ju äta en macka nångång” så fort dom tog fäste i huvudet, och ersatte dom med positiva affirmationer istället. Mental träning har varit SUPERVIKTIGT för mej! Fokus på vad och när har man ju haft som VV också, men skillnaden den här gången var att maten är så god (på riktigt, inte bara krystat leende som VV), snabb- och lättlagad och jag var mätt hela dagarna! Jag hade inte matnojor på samma sätt som på VV. Visst gick mycket energi åt till att planera maten, men det var inte innan sista tuggan var slukad på en måltid som jag började tänka ”när får jag äta nästa gång, och vad – hoppas mina pluppar räcker!!”.

Första tiden efter sockerabstinensen släppt var bokstavligt talat en smekmånad när jag var ständigt hög på hur bra det gick! När sedan vågen äntligen började rassla neråt också fick jag mitt kvitto på att detta var rätt grej, och att det funkade precis som dom sa – sakta men säkert när det väl kom igång. Nu har jag hunnit skaffa några ”säkra kort” att ta fram när jag måste äta, men egentligen varken vill eller orkar tänka mat. Till frukost är det favoriten ägghack med tonfisk, till mellanmål en hallonsmoothie eller nya favoriten äggmuffins (supergoda med broccolismulor i!) och till lunch/middag brukar jag se till att ha Scans hamburgare och IKEAs köttbullar och broccoli i frysen. Snabbt och enkelt när det kniper och jag inte orkar eller glömt planera ordentligt.

Igår LAGADE JAG MAT! *svimmar* Planen var att göra moussakan med squasch som finns på GIviktkoll. Men squaschen har gått till sälla jaktmarkerna och hittade kompostspannen – allt för vanligt fenomen när jag varit ”duktig” och köpt färska grönsaker…. Så istället tog jag fram Olas receptbok* och bläddrade efter färsrecept. Fastnade för lammfärsbiffar med dijon i, suckade lite, för det är ”jobbigt” att laga mat. Men tjoff så var smeten ihoprörd och jag gjorde järpar som omväxling till biffar och köttbullar. Gick ju hur snabbt och smidigt som helst! Och köttfärssmeten var ju en bra bas, som man kan krydda hur man vill, så det blir nog fler gånger! Vi köper ofta ett paket färs att ha hemma, nu när de nya förpackningarna håller färsen frisk så många dagar.

Till lunch idag blir det järpar från igår! Längtar redan!

Det blev inga mellanmål idag, som jag hade tänkt ”nästa gång”. Borde lära mej att inte lova för mycket! =OD

Alla ni som ”kämpar” i det tysta – hoppas ni kan finna inspiration i min resa. Jag hade aldrig varit där jag är idag, nästan 9 kilo lättare än för ett halvår sen, om jag inte hade gått igenom min utmattningsdepression, rehabiliteringen och jobbet med mej själv under tiden, och framför allt min ökande självkänsla! Jag kan se mej själv i en spegel och älska det jag ser, med volanger och tigerränder som Mia Törnblom säger. Jag har många borden och skullen kvar (jag borde t.ex. motionera lite mer egentligen, även om morgonpromenaden sitter som en smäck nu och går på rutin. Jag borde också meditera eller yoga mer än jag gör idag, dvs nästan inte alls, för jag vet att jag mår så bra av det), men var sak tar sin tid. Jag är mycket nöjd med den förändring jag gjort av mitt liv de senaste åren, med Skrubba och med viktresan. Jag var redo för dessa förändringar, och de har blivit goda fungerande vanor utan perfektionism-tänk och energitjuveri! Det ni!

* Våra bästa GI-recept : 100 recept utan socker och snabba kolydrater Den här boken har jag. Jag blev rekommenderad den av Sanna, som sa att de lagat massor med recept i den, och att de var kanongoda. Boken börjar med en snabbgenomgång av principen, svar på vanliga frågor om alkohol, kolesterol och ägg m.m. Shoppa den gärna via Scrappiz Bokusprogram om du vill stötta Scrappiz lite! Det finns fler böcker av dessa två, som jag brukar klämma lite på, men jag ska först laga slut på denna innan jag köper fler.

Det är förresten Sanna som är huvudpepparen bakom detta GIprojekt. Jag såg hur bra hon och Karin mådde av sitt GIande, sedan tog det lite tid innan hjärnan hade förberett sej på att prova själv på riktigt. Bästa kompisen har också kommit tassande och försiktigt frågat om hur det funkar osv. Hon har en del graviditetskilon hon vill bli av med, men ärligt talat. Jag har sett henne pinnsmal också, och hon ser betydligt friskare och mer välmående ut nu! För mej finns det inget vackrare än den där lilla putmagen mammor har! Varför vill man bli av med den?? Gräset är väl alltid grönare på andra sidan…

Tjoho, 8 kilo!

Snabbvägde mej imorse efter en veckas hårdkör med GI. Jag har nu passerat 8 kilos viktraset med ett helt hekto! Ställde mej på vågen med kläder på, för en snabbkoll, men när den visade mitt tidigare lägsta med kläder var jag ju tvungen att kasta av mej dom och få en nakenvikt!! =OD

Jag tror mitt nyårsmål är inom räckhåll! 3,6 kilo dit bara!

Paus och hållt vikten
Jag har haft lite mental paus under augusti och ätit rätt för det mesta, men kunnat ”ta paus” en dag med efterlängtad lasagne till middag, ätit lite ris och liknande som jag troligen kommer att göra sen mer om mer. Jag har inte svullat i mej eller frossat med såna där syndiga saker. Jag har ätit både chips och zoo-apor (4st) iofs, men inget frossande, utan smakat lite. Och inget slentrianätande, utan noga övervägt ”fusk”. Ska jag äta en bondkaka eller inte. Jo, det ska jag. Men bara en och sedan inget annat fusk den här dagen. Jag tror detta är en metod som fungerar bra för mej. Jag mår inte särskilt dåligt av den där bondkakan och kan faktiskt till och med njuta av den nu. Utan dåligt samvete. Jag vet att den inte är jättebra för mej, men jag har gjort ett aktivt val att stoppa den i mej, och då ska jag tycka den är god också, annars har valet varit helt i onödan.

September hårdkör (så mycket det går)
Men nu är jag alltså tillbaka vid mer strikt hårdkör, på gränsen till rivstart. Jag behövde den pausen för att ladda om. Någon rågkuse till frukost nån dag, ett glas mjölk till middagen nån dag, men mest hårdkör. Och jag fick belöning direkt på vågen. Jag har alltså hållt vikten under hela pausmånaden +/- normala dagssvängningar som jag tror jag skrev om för ett tag sedan. Just nu väger jag mej, mot alla rekommendationer, 3-4 gånger i veckan (morgonvikt, naken, efter promenad, före frukost). Jag håller sakta men säkert på att sprattla igång min tidigare spökande hormoncykel, och behöver se på vågen vad den gör med det jag känner händer i min kropp. När förlovningsringen sitter fastklämd på prinskorvar brukar vågen flyga upp ett ”omotiverat kilo”, och det är bara att kolla igenom sortimentet av mensskydd hemma. Kilot och ett halvt till kan mycket väl vara borta igen nästa morgon. För mej känns det viktigt att se dagssvängningarna på vågen, för att inte bli deprimerad av ett pluskilo en vecka, som det ju lätt kan bli när man gör som rekommendationerna och väger sej sällan 😉 Man kan ju gå in och kolla precis den där svullna dagen, och bli så insöad på pluskilot att man plockar bort all motivation och inspiration på kuppen. det ser jag allt för ofta ute hos kämpande viktminskare. En annan aspekt är att jag skärper mej lite extra med mina svåra grejer när jag sett ett litet plus. Vattenkannan får jobba hårdare och jag anstränger mej mer med grönisarna.

Morgonprommisarna och motion
Mina morgonpromenader kan jag stolt konstatera är en vana nu. 8 veckor sägs det att det tar. Visst, jag håller med till viss del. Men jag tycker inte vanan sitter ordentligt förrän dagen känns konstig när man missar morgonpromenaden (som idag). Första steget för mej var att jag började tycka det var riktigt skönt, och det fanns inga ursäkter. Jag körde Just do it-metoden redan från början, och på så vis är morgonpromenad efter kaffe före frukost perfekt. Bara kliva ur sängen, på med träningskläder, slörpa i sej kaffet mannen ställt i en termosmugg till mej, och iväg. Sömngrus i ögonen kan man plocka bort sen. Man är ute på vägarna innan man hunnit vakna ordentligt och börja hitta på ursäkter till att inte hinna. Steg 2, när det verkligen känns som en vana är alltså när det känns riktigt konstigt utan. Som om jag glömt något.

Felet idag är att det ska göras så mycket (=inte mina vanliga rutiner). Jag måste handla till katten, tömma återvinningen, helst hinna kolla efter regnkläder eftersom det ska spöregna hela helgen osv. Innan jag hade planerat upp dagen var redan alla ursäkter där, och jag ”hann inte” gå idag. Men jag antar att jag kompenserar det i helgen + att jag varit förkyld denna veckan, så det gör inget om kroppen får vila lite – ni hör själv! Ursäkter! Jag gick en runda igår, trots att jag kände mej krasslig fortfarande, och det gick över förväntan och rosslade nog loss det sista.

Här är en som är laddad för måndag! Jag snackade med Anneli på MSN häromdan och vi peppade varandra att låta våra hemmaboende träningsredskap få jobba lite – känna sej behövda. Eftersom Anneli tränar ”på riktigt” också ett par dar i veckan, började vi med att bestämma oss för en gemensam dag i veckan för vårt hemmatränande. Så på måndag kväll kör vi igång. Min cykel är nerhämtad från vinden av kära sambon, som är mitt bästa stöd! Jag tror nog jag kommer att börja trampa 5 minuter om dan eller liknande, om jag inte orkar mer. Jag har börjat där tidigare. För alla flås- och träningsfantaster låter detta kanske fjuttigt, men jag kör med babysteps istället för crash-and-burn med allt jag gör nu för tiden. Det funkar bättre för mej! =OD

Hittade en bra sammanfattning av GI-metodens grundstenar. De är grova förenklingar, men jag lägger in det för att komma ihåg.
Fett ökar fettförbränningen.
Proteiner ökar din totala förbränning.
(Snabba) kolhydrater ökar insulinet som ökar fettinlagring.

Knäckte gränsen till slut!

Jag har legat på en seg platå i stort sett hela juli, och fladdrat upp och ner inom ett tre-kilosspann. Jag har ätit mest bra mat, eftersom jag mår så pekka direkt om jag fuskar (seg, trött, lätt illamående – samvetet plågar mej inte, för allt fusk är noga beslutat). Vid det här laget har jag lärt mej vad jag kan och inte kan äta. Igår stod vågen på ,0 och jag svor åt att den inte ville släppa ner mej på nästa kilotal. Men det betyder också att jag anstränger mej ännu mer för att äta rätt, och imorse hade jag äntligen knäckt gränsen jag väntat på sen i midsomras. Svårast är fortfarande att äta ofta nog, och det har varit extra svårt under Magnus semester eftersom han äter som ”vanligt folk” oftast gör, 3 gånger om dan, och inget alls på kvällen… Jag löste det med att fixa min lunch själv och komma ihåg att käka på kvällen också, och relativt ofta fick jag sällskap i någon form.

Mina viktminskningsstöd har peppat och stöttat hela vägen och sagt att jag skulle mäta mej istället osv (dvs samma sak som jag säger till en person i samma situation, men man lätt glömmer när det gäller en själv). Och när det varit som värst VET jag att jag hade bundit upp en massa vätska, för fingrarna var så svullna då (jag har ju en ring på mej jämt nu som berättar vätskestatusen i kroppen ;-)). Som svar på mätningsförslaget har jag bara muttrat att jag inte ändrat midjemåttet en millimeter sedan jag började – det är enda stället på mej som är ”smalt”. Döm om min förvåning när måttbandet igår rapporterade att 5 centimeter hade försvunnit sedan sist!! Omdistribuering pågick alltså. =OD Jag mäter på 5-6 ställen till och där har det också hänt en del. Tuttarna minskade en decimeter under juli. Det är inget jag sörjer. Tänk om man kom ner till en mer normal behå-storlek igen!

Jag har vågat börja sätta upp försiktiga mål nu, eftersom jag ser att det här fungerar för mej. Jag hoppas hamna på tvåsiffrigt i år, vilket inte borde vara en omöjlighet – bara knappt 5 kilo dit ju! Vid 90 ska jag ge mej en rejäl belöning i form av en Wii Fit. Jag ser redan mej yoga för fullt i vårt nya vardagsrum – positiv målbild!! Promenerandet har varit lite mindre nu under värmeböljan, men jag har försökt röra på mej mer än normalt iallafall. På Sailet orkade jag mycket mer än jag brukat göra tidigare år, och det var inte ett oöverskridligt hinder att knalla upp och plocka ut pengar på Ronnebygatan, trots jobbiga backar. Jag har passat på att gå några Russin-mornar när det fortfarande är svalt, så jag har inte skippat det helt. Det har bara inte varit dagligen.

Mat som jag är superglad att jag får äta:
Hallonsmoothies – min stora gottegris-räddning och glass-substitut
Bacon och scrambled eggs – förr en lyxfrukost på hotell, nu tillåtet! Gott varma dagar med frukost på altanen.
Sötmandel! – här får jag passa mej så det bara blir en handfull om dan.
Mörk choklad – vilken bra choklad! Man ”behöver” bara en bit eller två, sen är suget mättat.
Cesarsallad – mums filibabba! Utan brödkrutonger då, om någon undrar.
Tonfisk! Jag har blivit storkonsument av detta!

Mat jag kan sakna med lite vemod:
Pannkakor!! Sommarmaten nummer ett!
Bakad potatis är ju gott ibland. Inget jag tänkt på förrän det stod på en meny på sailet.
Glass såklart! Så det äter jag lite ibland. Den jag åt på Degeberga samlarmarknad försvann nog innan den hade landat ordentligt i magen, i värmen och allt gåendet, för jag kände aldrig av den… Men hu vad söt den var….
Magnus potatisgratäng
Pasta i alla former

Det mesta av det jag inte ”får” äta nu är lätt att vara utan mentalt. Blir man superdupersugen på något av det är det faktiskt bara att äta och se glad ut, och ta konsekvensen sedan. Får jag en megacraving att jag skulle dö om jag inte får en god ostmacka nu, så äter jag en ostmacka. Det är så sällan det inträffar att det inte ställer till någon större skada.

Praktiskt är det lite värre, både för snabb vardagsmatlagning (planeringen måste fortfarande finnas – det går inte på rutin än) och när man käkar ute. Man kan hitta alternativ ibland, och när man inte gör det får man äta det man kan. Även om det bär mej emot att lämna mat på tallriken. Jag var på IKEA i veckan och hade kompisen framför mej. Hon bad om pasta till lille pluts barnportion, och det glada svaret från nissen i köket fick mej att fråga om jag kunde få grönsaker till mina köttbullar istället för potatis. Ratatouile med IKEAs köttbullar blev plötsligt en väldigt bra måltid, och mätt blev jag! Skönt att slippa sitta och undra hur mycket sås som sögs upp och ställde till skada… Nä, jag är inte riktigt så fanatisk, men ni förstår hur jag menar.

Jag är så glad att jag har hittat motivationen för det här projektet, att jag mår så pass bra (utom när jag slarvar, vilket är en bonuseffekt!!) och att det faktiskt visar sej på vågen! Visst hade jag gärna tappat mina 40-50 överviktskilon i ett nafs – vem vill inte det?? – men det är ju inte realistiskt. Detta hoppas jag blir hållbart i längden, och det pekar ju stadigt neråt! Den här gången gick jag in i projektet med ett positivt tankesätt och en grundkärlek till min kropp och mej själv. Jag laddade inte in en massa nedbrytande påståenden som ”jag har dålig karaktär” eller ”jag är sockerberoende” i mina invändningar till att påbörja resan. Det enda negativa jag fått kämpa med är missbrukar-mentalitetens ”Jag är inte som andra, det är annorlunda för mej”. Visst det är ju sant, alla är unika, men det är ingen ursäkt för att det ska vara svårare. Jag har lekt med tanken att speeda upp minskningen med någon mirakel-pulverkur, som så många verkar vara nöjda med, men det känns inte motiverat med en noggrant uppbyggd stor övervikt. Jag förstår om man klipper graviditetsvolangerna och snabbt återställer sin normalvikt med detta och hittar tillbaka till sitt vanliga jag igen. Jag tror att jag behöver ta mej igenom hekto för hekto på nervägen också för att hänga med i skallen, få in rutinerna och känna igen mej själv. Så länge vågen fortsätter peka neråt går det ju bra! Och nu är jag beredd på och har lärt mej känna igen mina platåfaser också när det är tjurigt värre på vågen. Min kropp är nog smartare än jag iallafall, så jag får lita på den.

Måste bara tillägga eller förklara, för alla som tycker det är konstigt att jag inte gått upp en massa eller tappat greppet under semestern. Det är lätt för mej att ”ha semester” och ändå äta hyfsat rätt, eftersom det inte är så stor skillnad på semesterdagar och jobbedagar rutin- och platsmässigt för mig som jobbar hemifrån. Enda skillnaden har som sagt varit sällskapet av sambon, som för övrigt stöttar till 100% och snällt väntar på mej när jag morgonpromenerar. Och imorse stod min termosmugg med kaffe där på köksbänken och väntade – det är kärlek det!

Total viktminskning sen starten i slutet av mars: 7 kilo

Majläge

Min viktminskning har äntligen kommit igång! Saknar någonstans att utbyta erfarenheter och pepptalka med andra i samma sits. Det verkar vara snarare regel än undantag att de som pratar om sina viktminskningsförsök på GIsidan är antingen såna med helt fel inställning (=jag har dålig karaktär, jag är sockerberoende, därför är detta svårt osv) eller en negativ strikt inställning (=fuskar du har du inte fattat vad det går ut på, så då kommer du aldrig att lyckas). Jag söker någon med en sund och positiv inställning till en så livsomställande diet, som man kan snacka med om alla motsägelsefulla råd, få hjälp att strukturera och följa magkänslan. Än så länge har magkänslan funkat bra, men det hade ändå varit kul att ”ha sällskap” av någon som inte är indoktrinerad eller som är på samma motivationsnivå som jag.

Forumet på GIviktkoll dödas tyvärr effektivt av de två grupperna ovan, och det sliter i mej när jag ser nya entusiaster komma in och ställa frågor och får svar som får mej att himla med ögonen (och det ska mycket till innan jag gör sånt!!). Klassikern är kesella-diskussionen där en tjej hävdar att Kesella vanilj är standard, den är helt OK att äta. Någon svarar henne att stopp, nope, där är en massa socker i den, den är inte särskilt OK, och hon svarar att det är den enda som finns i hennes butik, så hon måste äta den. Eftersom hon svarar i 90% av alla trådarna i forumet med ”goda råd” tar det ett tag innan man förstår att hon egentligen inte har någon koll alls, vilket är synd, för hon är himla glad och trevlig, och hälsar alla glatt välkomna.. Själv engagerar jag mej inte särskilt mycket i forumet, eftersom det ger mej så lite. Jag måste välja var jag ska lägga min energi, och just nu är det jag själv som ska ”räddas”, inte alla andra runt omkring…

Det är överhuvudtaget ingen koll i forumet på sådana här trådar med brutala felaktigheter. Det hade varit relativt lätt fixat om det var en riktigt seriös sajt, för det är kanske 20 aktiva trådar varje dag – enkelt och snabbt att kolla igenom om de ville och hade någon expert anställd som fixade det. Nä istället har dom s.k. expertchat en timme om dan, dit man får hitta med sina frågor (denna ska vi se som en extrem förmån!). Har man otur hamnar man hos en expert som är mer intresserad av att marknadsföra sina egna tjänster än att svara på ens frågor… Han brukar smita innan chattiden är slut också har jag märkt när jag läst trådarna i efterhand, för att det var ”lugnt”. Jo, för att det tar tid att skriva sina inlägg som han ska kunna svara på… Nja, jag är inte särskilt nöjd med servicen och stödet på GIviktkoll, även om Håll Koll funkar hyfsat… Har sökt efter andra forum, men det enda andra jag hittat var mer inriktat på friska hurtiga sportande vanliga dödliga som vill äta sunt än överviktiga som behöver minska av hälsoskäl, så råden på det forumet var väldigt träningsinriktade (typ vad man ska käka inför Stockholm maraton). De andra jag hittat har haft noll aktivitet….

Så jag kämpar vidare ensam bland en massa viktväktande vänner som rasar massor med kilon i vikt. Jag går ner sakta sakta, men nu går det stadigt neråt, så det känns underbart! Det känns realistiskt att jag ska klara av att hålla mej till denna mathållningen resten av livet också, så jag har stor tillit till att lyckas! Och framgången beror på att jag var så mentalt förberedd denna gången och verkligen motiverad! Jag mår mycket bättre än tidigare också! Blir ibland förvånad över siffrorna på stegräknaren på kvällen, och tänker ”men jag är ju inte slut och har ont överallt???”. Sakta med säkert neråt alltså! Tjoho!

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén