Saras matblogg

om min viktresa med GI och LCHF

Tagg: platå

Kämpar inte på ;-)

Känner att det är dags för lite tankar och funderingar igen. Det här med maten går verkligen i perioder för mig, när jag har ett behov av att prata och skriva av mig, reagerar på andras kommentarer eller bara vill förklara. Andra perioder finns inte det behovet, utan jag vilar i min egen trygghet på något sätt.

Jag vågar nästan inte skriva det, men nu är min 100-kilosplatå ÖVER! Jag skrev om den för j-ä-t-t-e-l-ä-n-g-e-s-e-n och trodde den skulle släppa då. Det gjorde den ”aldrig”. Jag gick med runt 101 kilo precis hur länge som helst (1,5år)! Släppte även upp mig runt 104 ett tag efter bröllopsresa (jaja, den var för ett år sedan, get over it!) med alldeles för mycket glass och onödigt ”slarv”. Samtidigt är alla såna perioder också en erfarenhet rikare. Jag vet ungefär vad jag tål och vilka effekter avstegen får och hur länge.

I somras vågade jag äntligen ta steget fullt ut att lyssna på min kropps signaler. Efter 15-20 år med att totalt skitit i dom (bokstavligt talat) var det dags att förlåta mej själv för vad jag gjort med min kropp och LYSSNA! Jag ser så många (smalisar?) som tycker det är så enkelt att ”banta”. Kalorier ut och in, tokträna minst 5 dar i veckan bla bla bla…. Har du nånsin hört någon ”tjockis” påstå det? Jag är så glad att jag vet bättre vad gäller min kropp nu iallafall.

Vad som hände i somras var att jag styrde om mina mattider och matmängder lite efter hur min hunger och mina behov var. Det funkade extra bra när maken hade semester, för då har vi fullt upp med projekt hela dagarna och börjar inte tänka på middag förrän framåt 5-6-7 på kvällen. Jag började äta ”frukost” först när jag var hungrig och drack bara en mugg kaffe med grädde som sällskap till makens frukost. Han fick käka sina frukter och mellanmål och fika med kakor och bullar och mackor och knäckebröd för att fylla på sin blodsockerdepå bäst han ville. Jag har döpt om frukosten till ”brunch”. Den har ingen fast tid. Vissa dagar är jag hungrig klockan 11, andra 13.30-14. Min brunch brukade sammanfalla med makens förmiddagsfika, vilket ju är trevligt! Sen blev det mat igen framåt kvällningen. 2 mål mat + kaffet på morgonen. Och vikten började sakta men säkert ticka neråt! Om det bara berodde på tidsändringen eller om kroppen helt enkelt äntligen kände sig trygg nog att släppa fettreserverna vet jag inte. Men jag var livrädd att ramla in i gamla för-säkerhets-skull-ätandet så fort maken började jobba igen. Så jag fattade beslutet, efter samråd med mannen, att fortsätta som under sommaren ett tag och se om det funkar. Detta skulle isåfall påverka vår gemensamma middag, som han gärna vill ha halv5 när han kommer hem från jobbet. Då har jag ungefär 2 timmar tills jag börjar fundera på mat. Vissa dagar håller jag honom bara sällskap, andra dagar, när han käkat lunch på jobbet (och inte bara vanliga brö-gåsarna) kan vi laga och äta middag vid 6-tiden istället, som funkar bättre för mej. Nu äter jag sällan förrän jag verkligen känner mej hungrig, och det gillar min kropp starkt och fortsätter visa lägre siffror på vågen, sakta men säkert.

På köpet med den här matändringen kom att jag dragit ner mitt kaloriintag utan att behöva tänka på det! Eftersom bara LCHF-riktig mat inte räckte på mig fick jag begränsa kalorierna så pass att kroppen faktiskt började käka fettreserver mellan målen (vilket den gör när kroppen får bli hungrig). Jag funderade länge på detta, eftersom den gamla ”inte hamna i svält, inte sänka förbränningen” malde i skallen. Men jag insåg att våga vara hungrig en liten stund var lösningen. Eller rättare sagt våga BLI hungrig. Tryckte jag i mig middag vid 5 fick jag nästan alltid hämta något i kylen på kvällen också när energin sjönk, ost, ägg”macka” eller liknande. Det behöver jag bara vissa dagar i månaden nu när energibehovet verkar vara större. Ganska logiskt kanske.

Så fort jag hör ordet hungrig tänker jag fortfarande på den där tjejen, gymnasten, som sa till min kompis att hon ”vant sig vid att gå och lägga sej hungrig, och det var så skönt”. Jag var kanske 10 år. 2 år senare var tjejen helt förstörd av anorexian och kunde knappt gå så svag hon var (en av mina chockbilder ur verkliga livet jag kan plocka fram precis när som helst, som om det var igår….). Då var hon på väg att tillfriskna sa dom. Jag vet inte hur det gick. Ni förstår att man bli rädd för att bli hungrig, när man tidigare varit så _imponerad_ av hennes uttalande och k-a-r-a-k-t-ä-r!!

Hur är det med godis och slarv då?

Jag slarvar inte, jag unnar mej inte (vilka onödiga ursäkter och negativa energier!!), jag bara lever och gör planerade avsteg ibland. Jag vill kunna leva så. Förra veckan kom jag till en kund för att fortbilda dom, och de visste att jag äter lowcarb sedan länge. De hade bemödat sig att köpa en liiiiten chokladkaka (mer åt pralinhållet) som var ”sockerfri” och med mörk choklad. När någon ansträngt sig så äter jag. Jag äter även hellre än förklarar när någon lite äldre bjuder på något, om jag inte hittar bra alternativ. (Fast man är ju så ”duktig” om man tackar nej till kakorna…). Sen får jag ta smällen. Idag vet jag ungefär vad jag klarar av och vilka effekter det ger. Jag behöver aldrig ”börja om” när jag gör avsteg, för mina grundmatvanor är så inkörda nu att jag käkar så utan att behöva planera eller tänka.

Hur gick det med pralinen? Den var sviiiinsöt, men jag reagerade inte på den, så den var nog sötad med sötningsmedel (som jag undviker så mycket jag kan, för jag trivs rätt bra utan sockergrisen jag var innan – nu känner man ju andra SMAKER på maten!!). Får jag i mej den mängden riktigt socker som ger den sötman idag reagerar jag med att få kryp i benen, bli rastlös, lederna i mina fingrar svullnar och molvärker. Rastlösheten är värst – antar det är ”sockerkicken”. Och magen stannar upp. Lösviktsgodis kan funka någon liten bit, men det blir lätt mer och mer, så jag försöker motstå. Bra med äckligt godis! Ställ inte fram Sara-godis, för då faller jag lätt. Men inte värre än att jag hanterar det idag som sagt. Det är aldrig tankar på att skita i allt och bli vanlig kolhydrattuggare igen. Släkten har förresten slutat fråga hur länge jag tänkt äta sådär konstigt. De har förstått vid det här laget att denna förändring är för gott.

Jag har fortfarande svårt att låta bli ostbågar när dom dyker upp framför näsan. Så jag äter. Några stycken. Nävar. Men långt ifrån gamla mängden! Ostbågar klarar jag hyfsat utan allt för mycket motreaktion. Tricket för mej är en ostbåge i taget och njuta! Då hinner de andra runt skålen vräka i sig massor så de snabbt tar slut! =OD Jag skulle aldrig (och jag är sån som aldrig säger aldrig;-)) köpa, öppna och äta en påse ostbågar själv. Det är inte det minsta intressant. Chips går bort helt, det har jag strukit från listan över möjliga felsteg. 1. Jag får värsta suget direkt och det håller i sej i flera dar! Det är en djävulsk kamp! 2. Jag får ont i magen av allt glutamat de öst på dom. 3. Magen ”stannar” flera dar. 2 och 3 gäller även för jordnötsringar upptäckte jag vid test i helgen. Jag är glad att maken gillar äckliga chips (sourcreme) så jag slipper motstå frestelsen att stoppa näven i skålen. Ni vet det där första chipset som drar igång hela karusellen!

Gemensamt för alla avsteg med skräpkolhydrater är att jag får huvudvärk 2 dar efter ungefär, jag blir fruktansvärt seeeeeeg och att magen är sur på mej ett tag innan den ramlar in i vanliga vanorna igen.

Är alla kolhydrater elaka?

Nja får jag väl svara på det. Jag tilhör de som inte klarar av för mycket kolhydratinnehåll i maten utan att få sug (stor skillnad på sug och att vara hungrig!!), så jag håller mängden nere och tar kolisarna främst från grönsaker. Ibland knycker jag ett par bitar stekt potatis från makens portion och ibland gör vi ugnsrotsaker och mumsar i oss. Hur mycket kolhydrater du tål får du känna efter själv. Ju mer jag plockade bort, desto enklare var det för mig och jag mådde bättre. För dig kanske det blir för stor förändring mot vad du är van att äta och då kanske du behöver käka det där äpplet eller ha yoghurtfrukost med ”nyttiga” bär.

Bröd fixar jag inte alls längre. Det ger magstopp flera dar och magknip. Men som jag skrivit tusen gånger innan saknar jag inte brödet i bröd. Det jag saknar är en platta att lägga saker på. Och då funkar substituten utmärkt! Har nyligen fått tag på ett mikrobröd-recept som är väldigt brödlikt. Det kommer jag nog att baka till helgens storkalas då det vankas smörgåstårta. Kommer att göra en lchf-tårta till mej själv och ev. om svägerskan, som körde GI sist vi träffades, vill ha av den också, så jag får väl baka lite mer ”brödbotten”. Jag tycker det är sååå trist att baka, har aldrig gillat det. Så mikro-bröd är ju toppen! Rör ihop smeten, mikra, klart! Första testen av detta gjorde jag med blandade hasselnötter och mandel, men jag gillar inte den skarpa nötsmaken och doften man får av hasselnötter, så nu ska jag köra mandelmjöl i fortsättningen. Mandelmjöl får man genom att mala mandel i en mandelkvarn (det finns att köpa färdigt på webben också, men why liksom??).

Kämpa?

När jag rapporterar min viktframgång på facebook (det gör jag för att jag är glad och det känns bra att få stöd av andra!) får jag alltid någon kommentar i stilen ”Bra kämpat”. Jag hajjar till varje gång, för jag kämpar inte! Jag gör verkligen inte det! Inte om man jämför med hur jag fick kämpa med viktväktarna förr. Mitt starkaste minne från den tiden är när jag satt och grät och hulkade över en ”supergod och smaskig grönsaksgryta” och hoppades på att jag skulle bli mätt den här gången. Förlååååt mej kroppen och psyket för vad jag utsatte dej för helt i onödan!!

Visst kämpar jag med det mentala mycket, positiv inställning, hormonj**vlarna som förstör en månads gott resultat på två dagar med prinskorvsfingrar och svullnad. Men jag förstår ju vad det beror på, allt är bara logiskt och naturligt, så det blir enklare att hantera.

Jag har nu ett par kilos marginal upp till tresiffrigt och kurvan pekar stadigt neråt. Jag fortsätter med nya ”ät när jag blir hungrig” ett tag till, även om det påverkar middags-myset med min lilla familj och jag har makens fulla stöd att fortsätta med det.

Ligger lite lågt

Precis när jag kört igång den här rena matbloggen kände jag inte alls lust att matblogga – och hade inte riktigt tid heller, eftersom mitt bröllop stod för dörren.

Nu ligger jag lite lågt för att jag har och har haft en hel del jobb och min fritid räcker inte till riktigt allt jag skulle vilja. Men det är kanske någon som undrar hur det går för mej, så jag skriver en liten lägesrapport iallafall.

LCHF är en toppenrutin nu, och maken är helt med på mitt tåg, även om han käkar sina kolisar vid sidan om. Han har t.o.m. inte köpt hem nytt margarin att steka i – kanske kanske kan det bli smör för hela slanten nu. *hoppas hoppas* Viss förändring tar tid. Han är hyfsat normalviktig och har ett kroppsarbete, så han har ingen anledning att lägga om sin kost, och det är inget jag ”begärt” heller. Däremot kaaanske hans psoriasis kunde bli hjälpt lite, eftersom jag sett rapporter om att lchf även funkar på det. Men förändring har alltid tagit tid för kära maken, så jag pushar inte. Är han redo är han, annars får han vara. Det äts betydligt mindre snacks och tomma kolhydrater i huset iallafall, även om det blev en hel del sånt över efter bröllopet. Det händer att jag ”smakar” en näve ostbågar, och för inte allt för länge sedan stoppade jag av någon outgrundlig anledning ett vingummi i käften, men det spottade jag ut lika snabbt igen – fy bövelen vad det smakade otäckt. Jag har aldrig gillat vingummi, men nu gör jag det VERKLIGEN INTE!

För egen del har jag skippat mät- och vägdagar. På prov. Stressen runt bröllopet satte sej direkt på buken – jag nästan såg hur magen växte just då några veckor! Men nu är jag på väg neråt igen och känner hur stressen rinner av mej. Jag måste bara bevara den fina ”hormonsagan” ur Kifs form, som hjälper mej mycket att inte stressa upp mej för vikten längre. Jag kommer att gå ner så småningom, men jag är och har alltid varit extremt känslig för hormonförändringar i kroppen…

”Kroppen lagrar fett med hjälp av hormoner, insulin och kortisol är två av dem. Kung kortisol regerar mittenbiten på kroppen. Minsta stress gör att kungen håller hårt i reserverna och gärna lagrar in extra för att ha i onda tider. För att vagga in kungen i säkerhet ska man se till att han verkligen litar på att han alltid kommer att få det han behöver. Det gäller alltså att föda och göda honom genom smör, kokosolja, fet fisk och fett kött! Minsta tecken på svält och han håller hårt i reserven och efter en svältkur så kommer han att hålla väldigt väldigt hårt på allt han har och dessutom kommer han att lagra in allt han bara kan för att ha nästa gång det blir svält.”

Söt förklaring av lizaohman 12/6-2009 kif

Jag sitter alltså fortfarande fast på min platå viktmässigt – den jag trodde släppte i våras. Nu har jag kommit till ett stadie när jag mår så bra och känner mej så pigg och frisk i kroppen att det faktiskt inte gör något att jag väger som jag gör. Mina former är fasta och fina, även om jag är stor fortfarande. Jag har minskat från storlek 54 till undre delen av 50 och är snart nere i hyfsat normala klädstorlekar. Det är detta jag kikar på när jag misströstar på vågen. Och brudklänningen fick läggas in REJÄLT mellan slutet av april och slutet av juni när jag var där för ändringarna. Sen fick vi lik förbaskat tråckla in den uppikring på bröllopsdagen för att den blivit för stor runt tuttarna på bara en månad…

Det var ett tag sedan jag hade en trötthetsperiod, men jag har en teori om detta också. Många talar om att man med LCHF läker ut gammal misshandel av kroppen, framförallt organen. Mina trötthetsperioder har varit ganska cykliska, med en magisk trea inblandad, typ var tredje månad och kan hålla i sej 3 veckor. Jag tror att kroppen då antingen vilar efter en jobbig period ELLER att den jobbar för fullt med läkning, förbränning och allmän fixning, att energin inte räcker till något annat. Men när jag kikar på hur jag mådde förr, när jag alltid gick i någonslags halvkoma och inte orkade gå några längre sträckor, var helt slut efter en dag på stan – i normalfallet – så är trötthetsperioderna en helt annan sak.

Matmässigt är jag periodare. Ibland har jag en period när det blir blomkål i någon form varje dag, ibland är det mycket äggröra och sånt till maten, ibland har jag ingen matlust alls, och då spelar det inte så stor roll vad som ligger på tallriken, bara det är fett och protein i någon form. Gott är det ju alltid ändå.

En period med smörstekt färsk grön sparris är väl på väg att ta slut nu – det försvinner väl snart från butikernas hyllor. Tänk att jag gått i så många år och varit rädd för färsk sparris, för att alla sagt att dom är trådiga och meckiga att tillaga. Fick tipset att bara bryta stjälken (tror det kommer från goa mat-Tina ursprungligen – jag är såklart lokalpatriot!!), så går den av där den är färsk, och man slänger bort det torra-trådiga. Sen bara steker man den i smör i ett stekjärn ett par minuter. Värsta goda tillbehöret!! Mums!

Jag har förresten förberett för ett oxrullad-recept här, så håll utkik…

Flyttat min matblogg

Nu börjar det vara dags att samla allt på ett ställe. Jag har varit skeptisk till att ha en separat matblogg, eftersom jag har en djurpratsblogg som är ”bortglömd” (=jag glömmer skriva i den). Egentligen vill jag har allt på ett ställe som rör mitt liv, och kanske kommer jag att dubbelposta? Jag vet inte.

Nu har jag iallafall fört över alla mina matinlägg hit och börjat fylla ut med lite länkar och sånt. Jag plockade även in den lilla snutt matblogg jag sparade ner från GIviktkoll när jag började blogga mer publikt. Mina nybörjartankar är både preskriberade, lätt redigerade från de mest privata funderingarna och kan kanske vara till nytta för någon annan som börjar och går igenom samma sak. Unikt material aldrig tidigare publicerat alltså!! =OD Jag har inte fört över några kommentarer – de finns ju kvar på blogg.se-sidan.

Jag har taggat upp inläggen efterhand som jag flyttat dom, och lägger märke till att PLATÅ är det som skriker högst! *fnissar* Platån hos mej är snarare regel än undantag, men nu när jag kikat igenom alla mina dagboksinlägg sedan jag började har jag varit på ganska många platåer, även om denna förbannade 100-strecksplatån aaaaldrig vill ge med sej.

Den är också en av anledningarna till att jag inte skrivit så mycket på sista tiden. Jag ”maler på” helt enkelt. Ätandet går bra, jag får bara beröm av min matcoach, som jag anlitat på 3 månaders basis för att pepptalka ner från platån. Hon kan inte begripa varför jag inte minskar i vikt heller. Senaste ordinationen är att prova att ”skaka om”, en rak kontraordination från den för ett par veckor sen att låta kroppen få så lite förändring som möjligt för att inte skrämmas till lagring. Jag ska nu äta jordgubbar varje dag i 2 veckor (inte bara!!), så får vi se om den ökade mängden kolisar från bra kolis-källor kan sprattla till det lite så jag kanske lämnar det tresiffriga för gott!

Jag har även börjat med fotodagbok för att kunna visa Anna hur mina portioner ser ut, inte bara mått och vikter från Min mat.

Varför hamnar man på en platå?

Det finns massor med förklaringar (och ursäkter?). Här är några av dom jag känner för:

Jag har plockat bort över 10 kilos vikt från min kropp. Psyket hänger inte med, och även om jag ständigt skruvar och modifierar mitt matintag enligt olika teorier och rekommendationer är det mentala fortfarande är inställt på 10 kilo mer. Portionerna blir kanske onödigt stora, mättnaden lite mer än nödvändigt…? Visserligen bränner man fett när man äter fett, men sedan finns det en massa andra mekanismer i kroppen också – långt fler än vi nånsin kan begripa allas samband. Bl.a. lär lite för mycket protein vara fettbildande enligt LCHF-teorierna – så som jag kämpat med mina proteinstaplar på GIviktkoll! Nu har jag inriktiningen på fett istället. Jag går inte upp, så fettet är inte fel – det är bara lagret som ska börja brännas.

Jag minskar i omfång kontinuerligt och får numera MASSOR med kommentarer om hur det SYNS! Jag ser det till och med själv! Framförallt känner jag det! Inga valkar under armarna som tar emot när man rör sej. Den där stora hängande magen som inte har ändrat mycket mer än en decimeter i omkrets (herregud, en decimeter är jättemycket! Och från storlek 54 till undre delen av 50 har jag också minskat) är numera ”bara” en valk – vecket under är borta – det är helt magiskt! Så även om vikten inte vill ge med sej, vågen tjurar så märker jag ju att det händer massor med kroppen!

Sedan har vi det där med energin. Vissa tror att det finns ett cykliskt förlopp, och jag är nästan benägen att hålla med. Jag har haft ett par perioder när jag är monstruöst trött. Nu har jag aldrig varit gravid, men jag kan tänka mej att den första graviditetstiden när det är soffläge som gäller känns ungefär såhär. Ingen som helst soppa i benen på promenaderna, bara total koma på kvällarna, tungt och jobbigt på jobbet om dagarna. Sover bra, men är bara så trött i hela kroppen. Detta stadiet har jag genomgått ungefär 2 månader nu och är troligen ute från igen. Det är även stressrelaterat, för jag har haft en period med mycket jobb (och lite stresskoma), men jag tror att det även är kroppens sätt att reagera på hormonella förändringar av olika slag. Nu känner jag mej stark och pigg igen, och jag kan ösa på på morgonpromenaden med tryck i uppförsbackarna också.

Matdagbok för egna minnets skull

Har hittat ny motivation att göra ett ganska strikt ”ryck” med min mat. Inte för att jag medvetet slarvar eller fuskar en massa, utan bara för att ha lite mer koll igen ett tag.

I lördags plockade jag fram GI-Noll!-boken efter att den varit förpassad till ”knasig”-högen ett år. Nu är jag där mentalt och kostmässigt, nu funkar den och råden för mej. Just nu är det enda jag är sugen på och vill äta kött kött kött och något fett till, och lite ägg. Så nu ska jag se om jag kan få igång fettbrasan Sten-Sture pratar om också.

Jag är lite för duktig att äta ”varierat” och får på det viset i mej onödigt mycket kolhydrater från grönsakerna (främst blomkål och broccoli). Jag ska köra med mindre kolisar ett tag nu och bara ösa på med protein och fett istället. Det var ju så förra platån släppte, innan mensen kom och svetsade fast mej på en ny platå på 101 kilo. Jag är trött på att se dom siffrorna på vågen nu, så nu ska jag neråt igen! Visst är det positivt att jag inte går upp en massa, men man blir ju less när man gärna vill gå ner lite till, i lugn och fin takt.

Kaffe med gräddskvätt 9.30
promenad en timme
Frukost 11.00, 2 ägg, majonnäs och en burk tonfisk i olja, avrunnen
Middag 16.30, 1 scans hamburgare 120gs med Lallersteds bea och äggröra på 2 ägg och grädde
tar nog en bit brieost till tvn ikväll bara, typ 50g

Vill ni se en platå?

Jag har sagt förr att platån nog gett med sej, när jag varit under 102, men inte förrän nu när viktminskningen så här tydligt satt fart igen vågar jag säga att platån verkligen verkligen släppt.

Det är väldigt tydligt att LCHF är en hormonstyrd viktminskningsmetod också, för där jag har det värsta ”flimret” hade jag även störningar i menscykeln (utebliven mens i november), som nu är tillrättade igen.

Imorse fick jag min belöning – vågen visade BARA 9or!! Jag är på tvåsiffrigt! *Hoppar och skuttar av glädje och lättnad!*
Nu hoppas jag min kurva ska fortsätta lika snyggt neråt iallafall 10 kilo till innan jag stannar på nästa platå. För platåer räknar jag med – de behöver kroppen för att ladda om och vänja sej, och min hjärna också för den delen.

12 kilo på ett år är en perfekt viktminsknings-takt för hållbar vikt tror jag.

Måste bara länka vidare till några bra inlägg jag gick förbi på bloggrundan igår:

Kommentarer om rapport om isodieten från Expressen >>
Du behöver ALDRIG acceptera att gå hungrig om du testar LCHF – jag LOVAR!!!
Jag äter och längtar (inte hungrigt längtande, utan varma tankar) till nästa mål med god mättande mat! 5 av 7 dar i veckan tänker jag inte ens på mitt matliv, och de andra dagarna är det bara positiva tankar om hur bra det går, och hur gott jag äter och hur fin jag blir! Inspirations- och peppdagar helt enkelt.

En intressant vetenskaplig vinkling av hela kostdebatten >>
Jag brukar inte lägga mej i och prata så mycket om detta offentligt här i bloggen (även om jag hänger med i bloggosfären och läser en del), eftersom jag inte är intresserad av en diskussion själv – det sköter andra så bra. Jag har gjort mitt val och trivs bra med det, framför allt för att det funkar så bra med min kropp och min kunskap om hur vi fungerar.

Jag har haft ett par bekanta som kommit och triumferande rapporterat om den senaste ”rapporten” i media om att det kvittar vilken metod man använder. De spännande slutsatsen de hade tolkat var att ingen hade gått ner mer än 4 kilo. Jag tyckte såklart detta lät ganska märkligt, men fick snart svar runt om i diverse viktbloggar (länk till Kostdoktorn ovan). För det första ingick inte en enda lågkolhydratmetod i studien, så det var alltså inte ”alla”. För det andra var dom 4 kilona en snittviktminskning som tolkats som det passade. Men viktigast av allt tycker jag ändå är att jag inte bryr mej det minsta om hur mycket man minskar i vikt under en s.k. diet. Det är aldrig någon som sagt att man inte går ner i vikt av lågkalori-och-träna-som-besatt-dieterna heller. Det intressanta är det långa perspektivet och hälsoaspekten! Hur MÅR man under tiden, och hur många klarar av att skapa en livsstil och en kosthållning som är hållbar i längden, som gör att du håller vikten utan att behöva banta/börja om/ta nya tag stup i kvarten? Fast jag måste erkänna att det är lite spännande att folk känner sej så hotade av min lyckade viktminskning att de behöver komma och trycka upp tidningarnas snedvridna rapportering i fejset på mej. Det är tur att jag inte tar åt mej! Jag förklarar detta eftersom tanken slog mej när jag ändå pratade om kostdebatten, ifall ni är flera som ”köpte” rapporteringen och började tänka att ”det spelar ändå ingen roll, för det sa tidningarna”.

Jag rekommenderar kanske inte LCHF till alla, även om säkert många mår bra av det. Däremot rekommenderar jag det till oss som är rejält överviktiga och ”har försökt allt”, eftersom hälsovinsterna är så tydliga direkt. Jag läste en inne på GIviktkoll som bara tappat 5 kilon, men redan hade blivit av med spökande knän, värkande leder och oförklarliga eksem under fötterna, som sjukvården inte klarat att diagnostisera. Hon satte ord på mina egna tankar och känslor. Sömnen blir bättre och oförklarlig småvärk här och där försvinner när blodsockerkruvan inte svänger och ger ständig belastning på hela systemet med sitt på och av. Jag såg att en av mina besökare inte led av svängande blodsocker och påpekade att det är individuellt. Självklart är det det! Man tar till sej om man vill och känner igen sej – gör man inte det, behöver man inte försvara sej – vi är alla olika. Jag känner ofta igen mej i andras berättelser, så jag misstänker att någon känner igen sig i min historia och kanske blir inspirerad.

Ett par aber som är viktiga att känna till:
Har du jojo-bantat eller kaloribantat mycket och är ”fettskrämd” tar det tid innan kroppen hänger med på att bränna fett. Den är van att lagra allt den får efter år av fettsnål kost. Du går kanske inte ner ett hekto eller centimeter på flera månader. Tillräckligt för att tjura ur och säga att det inte funkar om man bara har fokus på siffrorna på vågen. Känn efter hur du mår och fundera på om det inte trots allt är värt att köra på ett tag till – det kan ju funka.

Flåset KAN ta tid att få upp. Jag gick mina morgonpromenader hela våren 2008 och undrade när jag skulle känna mej så där stark och konditionsfylld som jag gjort tidigare gånger jag tagit tag i promenerandet. Det tog mej cirka 3 månader innan jag kände att jag kunde ”ösa på” utan att känna mej svag. Jag var inte på något vis utmattad eller genomsvett innan, men det kändes som om man gick i sirap och kroppen inte riktigt svarade. Det kan ta tid för hjärnan att acceptera att den ska jobba med annat bränsle än den snabba glukosen du sätter i dej med kolhydraterna.

Låt inte detta skrämma er, utan se det bara som information och förklaring till varför det kanske inte funkar som mirakelkur eller tappa kilon med rekordfart-metod.

Jag ääälskar att åka till Göteborg….

…och träffa en massa goa vänner och nya människor! Så de senaste två helgerna har jag förflyttat min scrappiga rumpa över till västkusten för att mingla och mysa! Förra helgen var jag med på Arkivets scrapkryssning. Så roligt och bara lite jobbigt (resandet och skakningen i båten = jobbigt). Igår for jag med på sötaste Ankis bussresa till ”Mässan” över dagen – En kroppsligen tuff dag med 20 timmar från dörr till dörr. Ni som väntar på en scrappig rapport från dessa evenemang här får vänta lite till, men det kommer i någon form snart. Vad jag tänker bubbla om idag är maten!

Det kanske börjar bli tjatigt med mina halv euphoriska inlägg om mitt nya matliv, men jag hoppas det inspirerar mer än ”stör”. Jag är så GLAD att jag hittat ett matliv som får mej att må så himla bra nästan hela tiden och som fungerar även på resor (med lite planering)!!! Så här känns det:

Med LCHF, som jag numera kör mer eller mindre fullt ut, är jag ständigt mätt, nöjd och har ett stabilt blodsocker. Jag tänkte tillbaka lite under kryssningen hur jag brukat må på träffar och resor med rätt så styrda scheman. Ofta har man fått kasta i sej en kexchoklad i någon bensträckarpaus för att hitta ny energi och tysta den kurrande magen i väntan på middan som srverades klockan 2 timmar senare. Ibland har man stått där med en liten bondkaka som ”fika” inför en lång färd hemåt, och varit tvungen att sticka förbi en mack eller pressbyrå beroende på ressätt, klippa en korv och bunkra resgodis. Detta behöver jag inte längre. Jag är aldrig hungrig/sugen/skakig av blodsockerbrist eller i stort behov av en snabb fix.

Jag vill understryka att detta inte är någon kritik mot någon arrangör av något evenemang jag deltagit i eller själv ordnat för den delen. Jag vet hur det funkar, man skriver upp tider som passar och erbjuder så bra mat som möjligt efter det gamla vanliga ”så här ofta, mycket och den här sorten äter man”-vanorna vi har med oss sen … ja hela livet!

Vad är hemligheten då? Jag kan bara komma fram till en enda sak hur jag än vänder och vrider på det: Skippa kolhydraterna. Men vi behöver kolhydrater?? Svar ja – men kroppen skapar dom vi behöver själv av ”annat”. Levern är gjord för att spotta ”nödglukos” när blodsockret sjunker om man är fullt frisk. Får kroppen sköta sej själv utan ett överintag av kolhydrater som vi inte kan göra oss av med, så hålls blodsockret stabilt. Lite kolhydrater får du förresten alltid i dej, från grönsaker bl.a. När man stoppar i sej kolhydrater, särskilt den snabba sorten som finns i vitt mjöl och socker, höjs blodsockret snabbt och kroppen börjar pumpa insulin för att sänka blodsockret. Insulin är bra till det – men det är också väldigt duktigt på att lagra in fett som den hittar på jobbet. Skyffel skyffel, hej vad jag jobbar… Volangerna växer, dubbelhakorna blir fler och blodsocker berg-å-dalbanan är en ond cirkel som aldrig stannar. Jag satt på den berg-o-dalbanan i 30 år – nu har jag klivit av.

Jag har en standardfrukost och standardmatsäck som jag tar till när jag behöver vara säker på att hålla mej nöjd lång tid, när man inte vet exakt när nästa mattillfälle uppenbarar sej. 2 kokta ägg hackas, en burk tonfisk (i olja, men den får rinna av, annars blir det lite blaskigt, och den oljan är oftast inte ”högkvalitets”) och en rejäl klick majonnäs. Det är fettet som är det viktiga i den här rätten – det är det som mättar! Detta har jag blivit mer och mer varse senaste tiden när jag slipat min platåfas. Jag fick igång min viktminskning igen nu ÄNTLIGEN när jag började tänka mer på fettet och ösa på MER! Vispgrädde i kaffet, rejält med klegg och inte bara en klick för syns skull till maten, steka i rikligt med smör osv. Fett mättar. OCH ger smak. Var inte rädda för fett – jag vet att det är en jättesvår tankevurpa när man är uppvuxen med lättmjölk och light hit och dit…

Tonfiskröran åt jag på tåget till Göteborg vid 10-tiden. Framme i Göteborg tog jag en burgare på Burger King med massa ost och bacon och dressing. Brödet lämnar jag. Fett och protein = mättar. Då var klockan runt 3. Sedan var nästa matpaus vid 7 på kvällen, och då hade jag fått sällskap av likasinnade Malena, som liksom jag bara var intresserad av att hitta gott KÖTT – varm mat. Fläskmedaljonger tror jag det hette på menyn, och vi skippade klyftpotatisen till. Fick en extra skiva kött – snällt av dom – och ett berg med sallad. Där slog standardmaten in, men det funkar ju för ögat och gör att tallriken ser mer komplett ut. Närings- och mättnadsmässigt tror jag man lika gärna kan klappa sej där bak som att äta sallad. Men vi äter med ögat också, så det är alltid kul med en vacker tallrik! Optimalt hade varit några varma grönsaker typ broccoli, wokblandning e.d. och en rejält fet sås, bea eller något till. Men måltiden fick klart godkänt på LCHF-skalan ändå. Under dagen drack jag lite kaffe latte, vilket är gränsfall i för stor mängd eftersom mjölken är en liten kolhydratfälla. Men så länge det inte blir baljevis varje dag så unnar jag mej det ibland när det finns tillgängligt. En kopp kaffe med vispgrädde är annars ett supersmidigt ”mellanmål” när man misstänker att det ska bli långt till nästa matstopp. Grädden spär på mättnaden en stund till. Nej, jag behöver inte en kaka till kaffet 😉

Jag tog inte med mej några mellanmål annars den här helgen mer än lite choklad som slank ner mest för att man ska snaska lite godis i glada vänners lag. Nötter och sånt skippade jag eftersom jag inte behöver tugga på något jämt längre.

Lördagen på kryssningen såg ut så här matmässigt: Frukostbuffé a’la hotell. Där stoppade jag två kokta ägg i koftfickan att spara till mellanmål/nödmat – man vet aldrig när man inte styr själv, vad man behöver under dagen, och ett kokt oskalat ägg är superlätt att ta med sej utan en massa planering eller förvaringslösningar. Det håller utan problem en vanlig dag utan kylning, men jag skulle nog vara försiktig med det varma sommardagar! Så vad åt jag då? Äggröra med bacon fick det bli. Äggröran var…smaklös. Vi funderade ett tag, och kom fram till att den nog är gjord på knäckta ägg och kanske lite vatten som är körda i värmeugn. Är man, som vi är nu, vana vid äggröra med gräddskvätt stekt i rikligt med smör så smakar denna äggröran bara… antydan till ägg. Jag löste det provisoriskt med att hämta smörpaket (och med smör menar jag ALLTID riktigt smör nuförtiden) som fick smälta med en stund innan jag åt upp. Godkänt och ni vet vad nu – fettet mättar. Nu var det dags för shoppingtur i Kiel. Ett par timmar flög iväg, sedan började vi fundera på fika/lunch/nånting. Lite kaffe/te fick det bli på ett fik i Karstadt för att vila benen och huvudet lite. Sedan på tillbakavägen mot båten frestades vi av den tyska maten, framför allt korvarna, och tänkte att det fick vi väl testa. Lånar en bild av Malena för att illustrera.

Grönkål med knacker fick det bli. Kötthalten är hög i tyska korvar – de är inte potatismjöl med korvsmak som svenska korvar ofta är… Grönkål är nyttigt och bra GI-mässigt. Vad som saknades på min tallrik var en rejäl klick med något fettigt. Creme fraische, majonnäs eller någon slags majo-baserad röra hade suttit fint som komplement. Men jag var fortfarande nöjd och hyfsat mätt sedan frukostbuffén (ja, jag åt _bara_ en normal portion äggröra och bacon) så det fick funka ändå. Vi var tillbaka på båten vid ettsnåret har jag för mej.

Sedan var det middag halv-7. Jag hade med mej en venti-latte från Starbucks att smutta på under eftermiddagens kurser. Jag kan ha ätit ett av de kokta äggen som mellanmål också, jag minns inte riktigt deras öden denna dan. Middagsbuffén var en dröm för en LCHFare! Och säkert för alla som käkar vanligt också. Som vanligt saknades någon form av ”varma grönsaker”-rätt, men det låg en hel del ihop med kycklingfilén, bl.a. gröna bönor och broccoli, som jag nallade åt mej som ögonfröjd till tallriken. Sedan maxade jag tallriken med proteinrik bra mat! Entrecote, pocherad lax, kyckling, någon fläckkarrévariant om jag minns rätt och en stooor klick bearnaisesås till. Tallriken såg nog ganska normal ut även för utomstående, även om jag kategorisk hoppade över potatisen som fanns i 17 olika gratinerade, kokta, stekta och choppade former. =OD Jag var egentligen nöjd efter första rundan, men då mitt sällskap ville svänga och sitta kvar en stund till gick jag en runda och plockade åt mej en näve räkor med en majonnäsklick och en klick pepparrotsgrädde att doppa i. Det tog lagom lång tid att pilla räkorna och mysa en stund till vid matbordet.

Nu har vi klarat av 2 hela dagar på resande fot, och inte en enda gång hade jag känt det annars så välbekanta ”jag måste ha mat NU!!!” eller blodsockerdarrningar eller ens funderat på att sticka ner handen i de gigantiska godisskålarna som stod bredvid kurssalens vatten. Jo, jag är förvånad själv. Faktiskt. Det är för bra för att vara sant, men det är sant!! Jag minns inte det kokta äggets öde, men det betyder inte att jag harvar i mej en massa annat jox också som jag ”glömmer” berätta om. Jag mår bra och klarar mej fint på 3 mål mat om dagen med ett bra närings- och fettinnehåll. Lyckan är stor!! På söndagen blev det samma frukostbuffé med smörpaketet på plats direkt i äggröran, och de obligatoriska kokta äggen i fickan. De blev sedan livlinan när kurserna var slut och alla skulle försvinna så snabbt som möjligt, mackorna blivit felbokade och utbytta mot bondkakor (jag hade annars bara ätit pålägget på mackorna). Ett snabbt ägg på stående fot och mellanmålet var fixat. Sedan blev det en annan burgare på stationen för min del – jag är noga med att få med både ost och bacon om det går! Burgare är väl inte världskända för att vara hälsomat med en massa härdat fett och grejer, men det funkar som mat på resa, och är ett snabbt och enkelt alternativ. Bra mycket bättre än en dagens nötfärsbiff med kokt potatis och mjölsås…. ;-). Halvvägs på min långa tågresa hem tyckte jag det kunde passa med något litet, eftersom jag inte ätit 3 rejäla mål den dan utan bara 2 och ett ägg. Så jag knallade iväg till restaurangvagnen (jag fick åka RIKTIGT tåg hem – tjoho!!) i hopp om att hitta en räkmacka eller något. Det fanns ett baguette-utbud såklart… Jag valde mellan pest, kolera och dysenteri… Nä, skojar bara. En macka hade en rejäl skiva brieost och en stor skiva salami på sej, sallad och minimalt med ”smör” på en stor baguette. Jag åt allt utom brödet lätt nuddat med vad-det-nu-var-för-skokräms-fett. Matdagen var klar.

Jag behövde aldrig börja om och tömma kolhydratreservoarer i måndags bara för att jag varit på resa och inte haft kontroll över vilken mat som skulle stå på bordet och när. Jag var glatt lättad att helgen gått så toppenbra, mycket tack vare de magiska kokta äggen och lite eftertanke i matvalet. Och jag fick belöning när jag kom hem, mensen var över och vågen plötsligt började visa ovanligt många nollor! Jag fick titta på siffrorna en bra stund vid fredagens vägning för att förstå vad det stod. Platån är lämnad och jag har minskat ett kilo senaste veckan!

Som ni vet har jag varit orolig för helgernas slarv, men resor verkar iallafall inte vara några problem nu – jag är så van och inne i tänket nu att jag automatiskt väljer bra mat för mej. Styrkt av detta gav jag mej iväg på en maratonresa igår tillbaka till Göteborg. Jag ville inte missa en mässa när jag varit på alla andra, så jag hoppade på Ankis bussresa. Det innebar uppstigning halv-5 för att snabbplocka ihop lite matsäck. Jag fyllde en termos med gräddkaffe och tog en halv mugg som ”för-frukost”. Med i nisten var den vanliga tonfiskröran (jag har en bra tättslutande TW-burk som är perfekt till detta), en nödproteindryck som jag inte behövt utnyttja på läääänge, 2 kalla biffar från gårdagens middag och ett oskalat kokt ägg. Jag stoppade med en tub majonnäs också och en kylklamp som maten kunde gosa med. När de andra på bussen for in och köpte fika/frukost på vägen upp åt jag min tonfiskröra. Jag hade tagit ett par tuggor i väntan på bussen i Kristianstad också, men då, kvart över 7, var det fortfarande lite för tidigt för mej att processa mat. Jag är inte vaken före 9, även om jag kanske står upp och har ögonen öppna. Det jag tidigare ”fruktat” är nu här, men jag är helt lugn. Jag äter min frukost när jag behöver äta den, och min mage är van att få den vid 10-11-tiden. Innan dess vill magen bara ha kaffe-med-grädde på sin höjd.

Sedan var det mässdags och kaos och jobbigt, men ingenting med matanknytning på jobbighetsskalan. Lite snurrig av intryck, svajande golv, värme – fullkomligt normala reaktioner som avhjälptes enkelt med en hämta-kontanter-promenad ute i friska luften. Vid 3 hade vi bokat matdejt, och Anki hade börjat prata om Gothias räkmacka, som jag ännu aldrig lyckats få tillfälle på, trots att viljan funnits. Oftast har sällskapet velat gå någon annanstans, tyckt mackan varit dyr eller vi har missat att boka. Så nu tog jag minsann chansen när den kom. Jag firade tillfället med sånt här godis.

Mackan har ni bildbevis på ovan! Båda bilderna har jag fått av Anki. Räkberget är bra mycket mer än den handflata man bör äta, men ibland får man göra undantag. Jag skickade ut brödet igen när jag var klar, men jag tror mindre kolhydratkänsliga kan klippa det också eftersom det stod att det var rågbröd. Nästa gång kanske jag specialbeställer ett räkberg utan bröd och istället lite extra majonnäs, för den klicken som följde med hörde till de fettskrämdas värld.

Jag kom till stationen i Kristianstad vid halv-10 på kvällen och skulle vänta på mitt tåg som gick kvart i 11. Nu var det dags att packa upp resterna av min nistepakke. De två biffarna kändes fräscha efter sitt sällskap med fortfarande kall kylklamp, och åts som ”kakor”. Sedan skalade jag ägget och åt med ett par klickar majonnäs från tuben, som fortfarande var kall när jag ställde tillbaka den i kylskåpet vid hemkomsten. På bussen provsmakade jag 5-6 geléhallon som Anki bjöd på. Gott, men väldigt sött, så jag var väldigt nöjd med de jag smakade.

Tycker ni det låter krångligt? Jag tycker det är skitlätt, och jag kan inte nog bedyra att det är gott, jag mår bra och är mätt och belåten hela dagarna! Jag äter mej ner i vikt, och det är god mat hela vägen! 11 kilo minus på vågen hittills, utan att ”kämpa” eller må dåligt.

Nästa gång ska jag kommentera vännens frågor om hur risig jag blir när jag kliver ur, eftersom jag förstått att detta misstolkats som ”mer eller mindre döende” vilket är en grov överdrift. Men detta är redan långt nog ändå, så det får räcka för den här gången. Nu ska vi på bio!

Saknar mina promenader

pict0029_25500757Här är nyårsmenyn – notera den avancerade dukningen! *ASG*
Förrätten bestod av avocado med räksallad (toast med räksallad för mannen). Avocadon var köpt i sista minuten och stenhård, men god ändå.
Varmrätten plankstek av oxfilé – en god tradition. Jag hade uppfrästa kokta brysselkålar och hela burksvampar på min, och potatismoset såklart utbytt mot blomkålsmos. Moset var lite rinnigt – nästa gång det ska spritsas får man kanske ”krama ur” överflödig grädde i en sikt eller något för att spritsa det snyggare.
Till efterrätt åt vi min mandelparfait, som i originalreceptet innehåller 1 dl florsocker. Jag skippade det bara, och gjorde en chokladsås att ringla över på 70%ig choklad och lite grädde.

Foten är läkt nu i stort sett, men det var segdraget denna gången. Imorgon börjar vardagen, och jag ska göra ett försök på en morgonpromenad. Jag har fortfarande tillfälliga känningar, så jag ska ta det lite försiktigt så det inte blossar upp igen.

Jag har varit med i GI-Annas julkampen och kan iallafall konstatera att jag inte lagt på mej några bestående julkilo. Fluffade upp direkt efter polly- och skumtomtedagen, som jag nog skrev, vilket sammanlagt resulterade i 3 kilo plus på vågen – kvällsvikt med det värsta resultatet. Urdumt att väga mej på kvällen och jämföra med fastemorgonvikter! Vill man må dåligt kan man ju roa sej med sådana tilltag. Jag skippade vågen förutom en snabbcheck häromdan för att kolla läget, och idag var jag tillbaka på ett par hekto under den vikt jag vägde in mej på i början av julkampen, dvs ungefär min berömda och ompysslade platåvikt.

Under januari ska jag fortsätta som jag gjort hittills. Jag älskar den här maten. Det är ingen ”kamp” och inga uppoffringar (längre – jag saknar inga kolisar nu), så jag har ingen anledning att ”ge upp” och hoppa tillbaka till gamla ovanor. Motionsjusteringar blir det inte tal om utöver wii-förändringen (+ ev. fit när det nu flyttar hit) från min tidigare motion. Har förstått att det inte gör någon skillnad i den här omfattningen iallafall, och att ”det enda” mina morgonpromenader gör för nytta är ökat välbefinnande och en hälsoeffekt – för viktminskningens del spelar det ingen roll. Att försöka tvinga mej till andra, tuffare motionsformer för att man ”ska” träna tufft och hårt och svettigt tror jag inte funkar i längden för mej – jag hoppas däremot att jag på sikt ska få lust att motionera hårt och svettigt lite mer. Jag inbillar mej att det kan dyka upp med mindre kilon att släpa runt på.

För att ta mej förbi platån ska jag trimma lite på vissa beståndsdelar i maten. Inte mandel lika ofta (det ökar mitt sug också), inte mjölk till maten, som det slentrianmässigt blivit lite mycket av i jul, och ägg på kvällen istället för ost som enligt uppgift kan vara en bov till sega platåer ihop med mjölken. Sen ska jag försöka hitta någon mental träning för att övertyga mej själv om att jag vill gå ner i vikt, så jag släpper den mentala spärren att passera hundrastrecket. Jag vet att den finns där och ställer till med mer än jag kan föreställa mej – frågan är hur jag plockar bort den. Affirmationer ska testas. Ska rådfråga min prattant också när hon är tillbaka ”på jobbet”. Sedan ska jag såklart ha tålamod också! =OD

Matdagbok tisdag

Frukost 10.30
2 kokta ägg
en burk makrill i tomatsås
riven parmesan
2,5 msk majonnäs

Man skulle skriva när man äter, men jag har missat det. kommer ihåg bra ändå, så jag kör på det.

Lunch 14.15
Rester från häromdan:
Köttfärsgratäng med squasch (recept GIviktkoll)

Mellanmål 15.00 för att jag blev sugen efter maten:
2 bitar Premium med cocanibs

Middag 17.00
Rester från frysen:
Magnus höstgryta med fläskgrytbitar, morötter, svamp, lök och gräddsås
Blomkålsris (nygjort)

Mellanmål 18.45
En näve sötmandel
som fick följa med i fickan när jag hade varit inne med katten.

Nu får jag fylla i GI viktkoll för att se om jag behöver äta mer och ungefär vad ikväll. Troligen blir det lite snacks i form av ost och den där tekoppen jag glömde igår.

Idag har blivit en liten småätardag… Jag skulle aldrig fallit för chokladfrestelsen efter lunchen, så hade inte suget efter mandeln dykt upp heller. Visst är det bra att äta ofta och mellanmål, och jag har inte ätit förbjudna saker. Men samtidigt som man bör äta regelbundet så bör man tydligen låta magen vila lite mellan varven också, såg jag i en av expertchatterna jag läste igår på GI viktkoll. Alltså inte äta för tätt. 3-4 timmar brukar jag försöka hålla mej till under min vakna tid.

Jahapp återigen lågt på proteinet… Får börja äta mer äggröra och ost till min lunch och middag, så jag slipper det problemet. halloumi är ju jättegott, och jag äter gärna omelett och sånt. Nu har jag muffinsar i kylen också, som funkar jättebra ihop med kött.

Detta har jag planerat som kvällsmål runt 21.00
2 kokta ägg
2 babybelostar
några ölkorvar (såna små godingar i metallicpåse, jalapeno och älgkorv tror jag det är just nu)

sedan toppar jag med en burk proteindrink för den goda sakens skull, så har jag nästan fått i mej mitt protein, och riskerar inte muskelförlust pga mina tuffa morgonpromenader…
Noterar till imorgon: mer protein till lunch/middag!

Jag SKA knäcka min platå denna veckan till fredags väg-mätning…

Måste notera en reflektion från min sköna morgonpromenad idag.
När jag kikade ut över täckeskanten tyckte jag det såg grådassigt och lite småregnigt ut. Jag hade precis hört Yoda på min mobil och visste att det var promenadsällskap på g, så det var bara att skutta ur sängen, på med promenadkläderna, efter att ha kollat promenaddejtens detaljer. Slörk i med kaffet älskade sambon lämnar, tittandes på två rådjur som trippade över gärdet söder om huset, och sedan iväg.

Virvlabacken blev det idag, för opererade Viskas skull, annars var jag sugen på Åbyrundan som är lång och lagom skön. Men inte så kul för frustrerad vovsing som måste gå kopplad… Stående nere på ängen vid pumphuset som ser till att Möcklö inte är en ö längre, utan en halvö, slog det mej plötsligt. GUD vilket underbart väder och vilken skön morgon! Det var kav lugnt, och regnet såg jag inte röken av! Temperaturen var sisådär 7-8 grader.

Mitt gamla jag hade stannat i sängen eller grottat in mej på kontoret efter inspektionen genom fönstret. Jag är så glad för mitt nya jag som inte missar våra underbara mornar!

Knäckte gränsen till slut!

Jag har legat på en seg platå i stort sett hela juli, och fladdrat upp och ner inom ett tre-kilosspann. Jag har ätit mest bra mat, eftersom jag mår så pekka direkt om jag fuskar (seg, trött, lätt illamående – samvetet plågar mej inte, för allt fusk är noga beslutat). Vid det här laget har jag lärt mej vad jag kan och inte kan äta. Igår stod vågen på ,0 och jag svor åt att den inte ville släppa ner mej på nästa kilotal. Men det betyder också att jag anstränger mej ännu mer för att äta rätt, och imorse hade jag äntligen knäckt gränsen jag väntat på sen i midsomras. Svårast är fortfarande att äta ofta nog, och det har varit extra svårt under Magnus semester eftersom han äter som ”vanligt folk” oftast gör, 3 gånger om dan, och inget alls på kvällen… Jag löste det med att fixa min lunch själv och komma ihåg att käka på kvällen också, och relativt ofta fick jag sällskap i någon form.

Mina viktminskningsstöd har peppat och stöttat hela vägen och sagt att jag skulle mäta mej istället osv (dvs samma sak som jag säger till en person i samma situation, men man lätt glömmer när det gäller en själv). Och när det varit som värst VET jag att jag hade bundit upp en massa vätska, för fingrarna var så svullna då (jag har ju en ring på mej jämt nu som berättar vätskestatusen i kroppen ;-)). Som svar på mätningsförslaget har jag bara muttrat att jag inte ändrat midjemåttet en millimeter sedan jag började – det är enda stället på mej som är ”smalt”. Döm om min förvåning när måttbandet igår rapporterade att 5 centimeter hade försvunnit sedan sist!! Omdistribuering pågick alltså. =OD Jag mäter på 5-6 ställen till och där har det också hänt en del. Tuttarna minskade en decimeter under juli. Det är inget jag sörjer. Tänk om man kom ner till en mer normal behå-storlek igen!

Jag har vågat börja sätta upp försiktiga mål nu, eftersom jag ser att det här fungerar för mej. Jag hoppas hamna på tvåsiffrigt i år, vilket inte borde vara en omöjlighet – bara knappt 5 kilo dit ju! Vid 90 ska jag ge mej en rejäl belöning i form av en Wii Fit. Jag ser redan mej yoga för fullt i vårt nya vardagsrum – positiv målbild!! Promenerandet har varit lite mindre nu under värmeböljan, men jag har försökt röra på mej mer än normalt iallafall. På Sailet orkade jag mycket mer än jag brukat göra tidigare år, och det var inte ett oöverskridligt hinder att knalla upp och plocka ut pengar på Ronnebygatan, trots jobbiga backar. Jag har passat på att gå några Russin-mornar när det fortfarande är svalt, så jag har inte skippat det helt. Det har bara inte varit dagligen.

Mat som jag är superglad att jag får äta:
Hallonsmoothies – min stora gottegris-räddning och glass-substitut
Bacon och scrambled eggs – förr en lyxfrukost på hotell, nu tillåtet! Gott varma dagar med frukost på altanen.
Sötmandel! – här får jag passa mej så det bara blir en handfull om dan.
Mörk choklad – vilken bra choklad! Man ”behöver” bara en bit eller två, sen är suget mättat.
Cesarsallad – mums filibabba! Utan brödkrutonger då, om någon undrar.
Tonfisk! Jag har blivit storkonsument av detta!

Mat jag kan sakna med lite vemod:
Pannkakor!! Sommarmaten nummer ett!
Bakad potatis är ju gott ibland. Inget jag tänkt på förrän det stod på en meny på sailet.
Glass såklart! Så det äter jag lite ibland. Den jag åt på Degeberga samlarmarknad försvann nog innan den hade landat ordentligt i magen, i värmen och allt gåendet, för jag kände aldrig av den… Men hu vad söt den var….
Magnus potatisgratäng
Pasta i alla former

Det mesta av det jag inte ”får” äta nu är lätt att vara utan mentalt. Blir man superdupersugen på något av det är det faktiskt bara att äta och se glad ut, och ta konsekvensen sedan. Får jag en megacraving att jag skulle dö om jag inte får en god ostmacka nu, så äter jag en ostmacka. Det är så sällan det inträffar att det inte ställer till någon större skada.

Praktiskt är det lite värre, både för snabb vardagsmatlagning (planeringen måste fortfarande finnas – det går inte på rutin än) och när man käkar ute. Man kan hitta alternativ ibland, och när man inte gör det får man äta det man kan. Även om det bär mej emot att lämna mat på tallriken. Jag var på IKEA i veckan och hade kompisen framför mej. Hon bad om pasta till lille pluts barnportion, och det glada svaret från nissen i köket fick mej att fråga om jag kunde få grönsaker till mina köttbullar istället för potatis. Ratatouile med IKEAs köttbullar blev plötsligt en väldigt bra måltid, och mätt blev jag! Skönt att slippa sitta och undra hur mycket sås som sögs upp och ställde till skada… Nä, jag är inte riktigt så fanatisk, men ni förstår hur jag menar.

Jag är så glad att jag har hittat motivationen för det här projektet, att jag mår så pass bra (utom när jag slarvar, vilket är en bonuseffekt!!) och att det faktiskt visar sej på vågen! Visst hade jag gärna tappat mina 40-50 överviktskilon i ett nafs – vem vill inte det?? – men det är ju inte realistiskt. Detta hoppas jag blir hållbart i längden, och det pekar ju stadigt neråt! Den här gången gick jag in i projektet med ett positivt tankesätt och en grundkärlek till min kropp och mej själv. Jag laddade inte in en massa nedbrytande påståenden som ”jag har dålig karaktär” eller ”jag är sockerberoende” i mina invändningar till att påbörja resan. Det enda negativa jag fått kämpa med är missbrukar-mentalitetens ”Jag är inte som andra, det är annorlunda för mej”. Visst det är ju sant, alla är unika, men det är ingen ursäkt för att det ska vara svårare. Jag har lekt med tanken att speeda upp minskningen med någon mirakel-pulverkur, som så många verkar vara nöjda med, men det känns inte motiverat med en noggrant uppbyggd stor övervikt. Jag förstår om man klipper graviditetsvolangerna och snabbt återställer sin normalvikt med detta och hittar tillbaka till sitt vanliga jag igen. Jag tror att jag behöver ta mej igenom hekto för hekto på nervägen också för att hänga med i skallen, få in rutinerna och känna igen mej själv. Så länge vågen fortsätter peka neråt går det ju bra! Och nu är jag beredd på och har lärt mej känna igen mina platåfaser också när det är tjurigt värre på vågen. Min kropp är nog smartare än jag iallafall, så jag får lita på den.

Måste bara tillägga eller förklara, för alla som tycker det är konstigt att jag inte gått upp en massa eller tappat greppet under semestern. Det är lätt för mej att ”ha semester” och ändå äta hyfsat rätt, eftersom det inte är så stor skillnad på semesterdagar och jobbedagar rutin- och platsmässigt för mig som jobbar hemifrån. Enda skillnaden har som sagt varit sällskapet av sambon, som för övrigt stöttar till 100% och snällt väntar på mej när jag morgonpromenerar. Och imorse stod min termosmugg med kaffe där på köksbänken och väntade – det är kärlek det!

Total viktminskning sen starten i slutet av mars: 7 kilo

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén