Saras matblogg

om min viktresa med GI och LCHF

Tagg: potatis

Saker folk säger

Blir något man hört sägas många gånger en sanning? Behöver man inte tänka själv eller förstå vad det är man hasplar ur sig? Ibland undrar jag…

Det är inte ofta nu för tiden jag har anledning att prata om mitt matval här i livet. Efter drygt 3 år med LCHF har jag börjt lära mig sociala situationer och brukar faktiskt bara falla dit i den välbekanta familjekretsen och deras godisfrosserier vid festligheter. I veckan fick jag dock en rak fråga om vad det är jag äter egentligen, då en överambitiös fikafixare, som inte lyssnar så bra på svaren på sina frågor, hade lämnat en überlång lista med ”måsten till Sara” till sin vikarie, som var helt åt skogen (listan, inte vikarien). Eller nästan… Jag har försökt säga ”fixa inget särskilt till mej, jag behöver ingen fika vid den tiden på kvällen”, men det har liksom inte hjälpt. Det ska trugas i en mat iallafall, annars är man en stackare som inget fick! Det sitter så djupt rotat det där med ”fika” och att bjuda. Jag märker det på mig själv när jag får gäster och vill ”bjuda på något” – som vi ju då oftast inte har något hemma.

Måstelistan hade varit ”skinka” (påläggsskinka då, som i 99 fall av 100 innehåller en massa druvsocker och skit, inte smakar nånting mer än möjligen lite salt, och jag i stort sett endast kan dutta med då jag nån enstaka gång gör varma mackor av oopsies), ”melon” (för frukt äter du väl, det äääär ju så nyttigt, och jag någon gång utmattat svarat ”jaja…” på när de blev mer och mer förtvivlade efter att ha gått igenom hela vanliga kolhydratstinna listan med fikatillbehör. Och jo, melon händer det att jag äter, men jag triggar enormt på detta sockervatten, så det är ett medvetet avsteg.) och ”sen var det något med grädde också” som fikafixarvikarien inte hade kommit ihåg, men hade dragit slutsatsen att jag nog absolut inte tålde. För inte kunde jag väl vilja HA grädde till något??? Suck. Det är det enda jag framfört önskemål om till det där kvällsfikat nämligen. ”Det räcker med en kopp kaffe med grädde till mej, om du tvunget vill köpa något extra till mej som kompensation för allt jag valt bort på fikabordet”. Nu hittade vi en kartong med långtids-karregan-grädde i kylen som var 3 månader över bästföre-datumet, men fullt frisk, så jag fick min grädde iallafall.

När man då diskuterar kostfrågor med folk som inte är insatta eller har behövt bry sig (och då orkar jag inte ens tänka på alla gamla viktväktare och andra sönderbantade, men där är det liksom ingen idé att ens försöka om de inte själva hittat vägen bort från det träsket) så kommer ofelbart vissa påståenden haglande, som jag inte vet om jag ska orka bemöta eller förklara felaktigheten i. De undrade vad jag åt, och jag förklarade att jag äter t.ex. bara 2 gånger om dagen nu för tiden (stooora ögon) och slipper äntligen plåga i mej fruost innan fan fått skorna på sej – något jag aldrig klarat av! Jag äter som jag alltid velat äta. Sällan och baserat på proteinet och det smakbärande fettet.

– Men man måste ÄTA regelbundet, annars stannar förbränningen i kroppen av!!!!

Ja, jag äter regelbundet, när min kropp signalerar att nu är jag hungrig, nu behöver du fylla på energi igen. Resten av tiden är det då meningen att den ska bränna dom ”reserver” jag så noga byggt upp sedan puberteten, helt i onödan och till ingen som helst nytta.
Sen skulle jag kunna berätta om ”blodsockerdippar” (riktiga diabetiker har såklart en helt annan magnitud på sina svängningar), skakighet och ruggigt dåligt humör jag numera slipper av att inte köra den där insulinpumpen i tid och otid genom att mata in en massa uschligt socker i olika form in i systemet. Men det brukar vara överkurs, så jag låter bli. På sin höjd säger jag ”det är så skönt att slippa halv5-dippen”. Jag har en lågenergi-period på eftermiddagen ändå, som jag tror är en kroppslig sak. Jag brukar inte vara särskilt hungrig utan behöver bara lite ”stille” och vila sen sprattlar jag igång igen. En naturlig, ej matstyrd siesta…

– Men frukt äter du väl?

2-3 äpplen om året. Jordgubbar när de finns färska och goda. Lite melon nångång (men det triggar jag som sagt på). Någon clementin när det är säsong. Så ja, jag äter frukt. Ungefär i samma omfattning som jag alltid gjort, men förr kunde det slinka ner någon banan nångång också, och jag är gaaalen i ananas! Det vågar jag mej inte på alls nu.

– Fibrer och grovt bröd ääär ju så nyttigt!

Mmmm, och nu förtiden är det jättevanligt med uppsvälld mage, IBS, laktosintolerans och andra symtom på att mag-tarm-systemet är uppretat och överaktiverat och inte mår det minsta bra. Undrar vad det kan bero på…. Vad sjutton inbillar sig folk att det är bra att äta en jäkla massa stallbås som bara är bukfylla, som magen och tarmarna får jobba sej blå med och sedan skiter du bara ut det! Hör ni inte själva hur korkat det är? Nä, tacka vet jag näringsrik och energität mat som kroppen använder sig av med hyfsat lite restprodukter.

– Blir det inte tråkigt?

Alla är så himla fokuserade på den där potatisen och mackan jag gett upp helt frivilligt! Eller jag äter potatis ibland. Med vår nya matordning i huset blir det ofta så att maken kokar en gryta potatis och har kallpären i kylen för senare stekning. Då äter jag kanske en potatis i stekbitar som tillbehör och har inte märkt av någon triggning av det. Däremot testade jag nykokt potatis häromsistens och märkte av det direkt! Det är något som händer när den kokta potatisen kyls och stärkelsen i potatisen, som sedan inte omvandlas igen när man värmer/steker på den. Jag är inte hundra insatt i det där kemiska. Jag vet bara hur jag svarar på de olika formerna.

Min middag igår såg ut såhär:
En Scans hamburgare stekt i smör, med smält ost på och 3 halva baconskivor som blivit över i förrgår. 4 färska gröna smörstekta sparrisar. En rejäl klick Hamburger-bea (ny favorit!) och lite gräddstuvad spetskål. Vad är det som är tråkigt med detta? Är det inte tråkigare med ett berg av torr ugnsstekt pommes som man ska trycka i sej och en torr bulle runt det goda köttet?

Det var lite för mycket mat och jag borde ha stoppat tidigare, men jag har lite problem med överätning när maten är för god. Och jag är fortfarande rädd för att äta för lite och hamna i svält/lagring (som om det är nån risk med alla kalorier jag får i mej!). Det är en process ännu att lära mej hur mycket som är för mycket och vad jag minskar lite försiktigt i vikt med.

Jag ääälskar att åka till Göteborg….

…och träffa en massa goa vänner och nya människor! Så de senaste två helgerna har jag förflyttat min scrappiga rumpa över till västkusten för att mingla och mysa! Förra helgen var jag med på Arkivets scrapkryssning. Så roligt och bara lite jobbigt (resandet och skakningen i båten = jobbigt). Igår for jag med på sötaste Ankis bussresa till ”Mässan” över dagen – En kroppsligen tuff dag med 20 timmar från dörr till dörr. Ni som väntar på en scrappig rapport från dessa evenemang här får vänta lite till, men det kommer i någon form snart. Vad jag tänker bubbla om idag är maten!

Det kanske börjar bli tjatigt med mina halv euphoriska inlägg om mitt nya matliv, men jag hoppas det inspirerar mer än ”stör”. Jag är så GLAD att jag hittat ett matliv som får mej att må så himla bra nästan hela tiden och som fungerar även på resor (med lite planering)!!! Så här känns det:

Med LCHF, som jag numera kör mer eller mindre fullt ut, är jag ständigt mätt, nöjd och har ett stabilt blodsocker. Jag tänkte tillbaka lite under kryssningen hur jag brukat må på träffar och resor med rätt så styrda scheman. Ofta har man fått kasta i sej en kexchoklad i någon bensträckarpaus för att hitta ny energi och tysta den kurrande magen i väntan på middan som srverades klockan 2 timmar senare. Ibland har man stått där med en liten bondkaka som ”fika” inför en lång färd hemåt, och varit tvungen att sticka förbi en mack eller pressbyrå beroende på ressätt, klippa en korv och bunkra resgodis. Detta behöver jag inte längre. Jag är aldrig hungrig/sugen/skakig av blodsockerbrist eller i stort behov av en snabb fix.

Jag vill understryka att detta inte är någon kritik mot någon arrangör av något evenemang jag deltagit i eller själv ordnat för den delen. Jag vet hur det funkar, man skriver upp tider som passar och erbjuder så bra mat som möjligt efter det gamla vanliga ”så här ofta, mycket och den här sorten äter man”-vanorna vi har med oss sen … ja hela livet!

Vad är hemligheten då? Jag kan bara komma fram till en enda sak hur jag än vänder och vrider på det: Skippa kolhydraterna. Men vi behöver kolhydrater?? Svar ja – men kroppen skapar dom vi behöver själv av ”annat”. Levern är gjord för att spotta ”nödglukos” när blodsockret sjunker om man är fullt frisk. Får kroppen sköta sej själv utan ett överintag av kolhydrater som vi inte kan göra oss av med, så hålls blodsockret stabilt. Lite kolhydrater får du förresten alltid i dej, från grönsaker bl.a. När man stoppar i sej kolhydrater, särskilt den snabba sorten som finns i vitt mjöl och socker, höjs blodsockret snabbt och kroppen börjar pumpa insulin för att sänka blodsockret. Insulin är bra till det – men det är också väldigt duktigt på att lagra in fett som den hittar på jobbet. Skyffel skyffel, hej vad jag jobbar… Volangerna växer, dubbelhakorna blir fler och blodsocker berg-å-dalbanan är en ond cirkel som aldrig stannar. Jag satt på den berg-o-dalbanan i 30 år – nu har jag klivit av.

Jag har en standardfrukost och standardmatsäck som jag tar till när jag behöver vara säker på att hålla mej nöjd lång tid, när man inte vet exakt när nästa mattillfälle uppenbarar sej. 2 kokta ägg hackas, en burk tonfisk (i olja, men den får rinna av, annars blir det lite blaskigt, och den oljan är oftast inte ”högkvalitets”) och en rejäl klick majonnäs. Det är fettet som är det viktiga i den här rätten – det är det som mättar! Detta har jag blivit mer och mer varse senaste tiden när jag slipat min platåfas. Jag fick igång min viktminskning igen nu ÄNTLIGEN när jag började tänka mer på fettet och ösa på MER! Vispgrädde i kaffet, rejält med klegg och inte bara en klick för syns skull till maten, steka i rikligt med smör osv. Fett mättar. OCH ger smak. Var inte rädda för fett – jag vet att det är en jättesvår tankevurpa när man är uppvuxen med lättmjölk och light hit och dit…

Tonfiskröran åt jag på tåget till Göteborg vid 10-tiden. Framme i Göteborg tog jag en burgare på Burger King med massa ost och bacon och dressing. Brödet lämnar jag. Fett och protein = mättar. Då var klockan runt 3. Sedan var nästa matpaus vid 7 på kvällen, och då hade jag fått sällskap av likasinnade Malena, som liksom jag bara var intresserad av att hitta gott KÖTT – varm mat. Fläskmedaljonger tror jag det hette på menyn, och vi skippade klyftpotatisen till. Fick en extra skiva kött – snällt av dom – och ett berg med sallad. Där slog standardmaten in, men det funkar ju för ögat och gör att tallriken ser mer komplett ut. Närings- och mättnadsmässigt tror jag man lika gärna kan klappa sej där bak som att äta sallad. Men vi äter med ögat också, så det är alltid kul med en vacker tallrik! Optimalt hade varit några varma grönsaker typ broccoli, wokblandning e.d. och en rejält fet sås, bea eller något till. Men måltiden fick klart godkänt på LCHF-skalan ändå. Under dagen drack jag lite kaffe latte, vilket är gränsfall i för stor mängd eftersom mjölken är en liten kolhydratfälla. Men så länge det inte blir baljevis varje dag så unnar jag mej det ibland när det finns tillgängligt. En kopp kaffe med vispgrädde är annars ett supersmidigt ”mellanmål” när man misstänker att det ska bli långt till nästa matstopp. Grädden spär på mättnaden en stund till. Nej, jag behöver inte en kaka till kaffet 😉

Jag tog inte med mej några mellanmål annars den här helgen mer än lite choklad som slank ner mest för att man ska snaska lite godis i glada vänners lag. Nötter och sånt skippade jag eftersom jag inte behöver tugga på något jämt längre.

Lördagen på kryssningen såg ut så här matmässigt: Frukostbuffé a’la hotell. Där stoppade jag två kokta ägg i koftfickan att spara till mellanmål/nödmat – man vet aldrig när man inte styr själv, vad man behöver under dagen, och ett kokt oskalat ägg är superlätt att ta med sej utan en massa planering eller förvaringslösningar. Det håller utan problem en vanlig dag utan kylning, men jag skulle nog vara försiktig med det varma sommardagar! Så vad åt jag då? Äggröra med bacon fick det bli. Äggröran var…smaklös. Vi funderade ett tag, och kom fram till att den nog är gjord på knäckta ägg och kanske lite vatten som är körda i värmeugn. Är man, som vi är nu, vana vid äggröra med gräddskvätt stekt i rikligt med smör så smakar denna äggröran bara… antydan till ägg. Jag löste det provisoriskt med att hämta smörpaket (och med smör menar jag ALLTID riktigt smör nuförtiden) som fick smälta med en stund innan jag åt upp. Godkänt och ni vet vad nu – fettet mättar. Nu var det dags för shoppingtur i Kiel. Ett par timmar flög iväg, sedan började vi fundera på fika/lunch/nånting. Lite kaffe/te fick det bli på ett fik i Karstadt för att vila benen och huvudet lite. Sedan på tillbakavägen mot båten frestades vi av den tyska maten, framför allt korvarna, och tänkte att det fick vi väl testa. Lånar en bild av Malena för att illustrera.

Grönkål med knacker fick det bli. Kötthalten är hög i tyska korvar – de är inte potatismjöl med korvsmak som svenska korvar ofta är… Grönkål är nyttigt och bra GI-mässigt. Vad som saknades på min tallrik var en rejäl klick med något fettigt. Creme fraische, majonnäs eller någon slags majo-baserad röra hade suttit fint som komplement. Men jag var fortfarande nöjd och hyfsat mätt sedan frukostbuffén (ja, jag åt _bara_ en normal portion äggröra och bacon) så det fick funka ändå. Vi var tillbaka på båten vid ettsnåret har jag för mej.

Sedan var det middag halv-7. Jag hade med mej en venti-latte från Starbucks att smutta på under eftermiddagens kurser. Jag kan ha ätit ett av de kokta äggen som mellanmål också, jag minns inte riktigt deras öden denna dan. Middagsbuffén var en dröm för en LCHFare! Och säkert för alla som käkar vanligt också. Som vanligt saknades någon form av ”varma grönsaker”-rätt, men det låg en hel del ihop med kycklingfilén, bl.a. gröna bönor och broccoli, som jag nallade åt mej som ögonfröjd till tallriken. Sedan maxade jag tallriken med proteinrik bra mat! Entrecote, pocherad lax, kyckling, någon fläckkarrévariant om jag minns rätt och en stooor klick bearnaisesås till. Tallriken såg nog ganska normal ut även för utomstående, även om jag kategorisk hoppade över potatisen som fanns i 17 olika gratinerade, kokta, stekta och choppade former. =OD Jag var egentligen nöjd efter första rundan, men då mitt sällskap ville svänga och sitta kvar en stund till gick jag en runda och plockade åt mej en näve räkor med en majonnäsklick och en klick pepparrotsgrädde att doppa i. Det tog lagom lång tid att pilla räkorna och mysa en stund till vid matbordet.

Nu har vi klarat av 2 hela dagar på resande fot, och inte en enda gång hade jag känt det annars så välbekanta ”jag måste ha mat NU!!!” eller blodsockerdarrningar eller ens funderat på att sticka ner handen i de gigantiska godisskålarna som stod bredvid kurssalens vatten. Jo, jag är förvånad själv. Faktiskt. Det är för bra för att vara sant, men det är sant!! Jag minns inte det kokta äggets öde, men det betyder inte att jag harvar i mej en massa annat jox också som jag ”glömmer” berätta om. Jag mår bra och klarar mej fint på 3 mål mat om dagen med ett bra närings- och fettinnehåll. Lyckan är stor!! På söndagen blev det samma frukostbuffé med smörpaketet på plats direkt i äggröran, och de obligatoriska kokta äggen i fickan. De blev sedan livlinan när kurserna var slut och alla skulle försvinna så snabbt som möjligt, mackorna blivit felbokade och utbytta mot bondkakor (jag hade annars bara ätit pålägget på mackorna). Ett snabbt ägg på stående fot och mellanmålet var fixat. Sedan blev det en annan burgare på stationen för min del – jag är noga med att få med både ost och bacon om det går! Burgare är väl inte världskända för att vara hälsomat med en massa härdat fett och grejer, men det funkar som mat på resa, och är ett snabbt och enkelt alternativ. Bra mycket bättre än en dagens nötfärsbiff med kokt potatis och mjölsås…. ;-). Halvvägs på min långa tågresa hem tyckte jag det kunde passa med något litet, eftersom jag inte ätit 3 rejäla mål den dan utan bara 2 och ett ägg. Så jag knallade iväg till restaurangvagnen (jag fick åka RIKTIGT tåg hem – tjoho!!) i hopp om att hitta en räkmacka eller något. Det fanns ett baguette-utbud såklart… Jag valde mellan pest, kolera och dysenteri… Nä, skojar bara. En macka hade en rejäl skiva brieost och en stor skiva salami på sej, sallad och minimalt med ”smör” på en stor baguette. Jag åt allt utom brödet lätt nuddat med vad-det-nu-var-för-skokräms-fett. Matdagen var klar.

Jag behövde aldrig börja om och tömma kolhydratreservoarer i måndags bara för att jag varit på resa och inte haft kontroll över vilken mat som skulle stå på bordet och när. Jag var glatt lättad att helgen gått så toppenbra, mycket tack vare de magiska kokta äggen och lite eftertanke i matvalet. Och jag fick belöning när jag kom hem, mensen var över och vågen plötsligt började visa ovanligt många nollor! Jag fick titta på siffrorna en bra stund vid fredagens vägning för att förstå vad det stod. Platån är lämnad och jag har minskat ett kilo senaste veckan!

Som ni vet har jag varit orolig för helgernas slarv, men resor verkar iallafall inte vara några problem nu – jag är så van och inne i tänket nu att jag automatiskt väljer bra mat för mej. Styrkt av detta gav jag mej iväg på en maratonresa igår tillbaka till Göteborg. Jag ville inte missa en mässa när jag varit på alla andra, så jag hoppade på Ankis bussresa. Det innebar uppstigning halv-5 för att snabbplocka ihop lite matsäck. Jag fyllde en termos med gräddkaffe och tog en halv mugg som ”för-frukost”. Med i nisten var den vanliga tonfiskröran (jag har en bra tättslutande TW-burk som är perfekt till detta), en nödproteindryck som jag inte behövt utnyttja på läääänge, 2 kalla biffar från gårdagens middag och ett oskalat kokt ägg. Jag stoppade med en tub majonnäs också och en kylklamp som maten kunde gosa med. När de andra på bussen for in och köpte fika/frukost på vägen upp åt jag min tonfiskröra. Jag hade tagit ett par tuggor i väntan på bussen i Kristianstad också, men då, kvart över 7, var det fortfarande lite för tidigt för mej att processa mat. Jag är inte vaken före 9, även om jag kanske står upp och har ögonen öppna. Det jag tidigare ”fruktat” är nu här, men jag är helt lugn. Jag äter min frukost när jag behöver äta den, och min mage är van att få den vid 10-11-tiden. Innan dess vill magen bara ha kaffe-med-grädde på sin höjd.

Sedan var det mässdags och kaos och jobbigt, men ingenting med matanknytning på jobbighetsskalan. Lite snurrig av intryck, svajande golv, värme – fullkomligt normala reaktioner som avhjälptes enkelt med en hämta-kontanter-promenad ute i friska luften. Vid 3 hade vi bokat matdejt, och Anki hade börjat prata om Gothias räkmacka, som jag ännu aldrig lyckats få tillfälle på, trots att viljan funnits. Oftast har sällskapet velat gå någon annanstans, tyckt mackan varit dyr eller vi har missat att boka. Så nu tog jag minsann chansen när den kom. Jag firade tillfället med sånt här godis.

Mackan har ni bildbevis på ovan! Båda bilderna har jag fått av Anki. Räkberget är bra mycket mer än den handflata man bör äta, men ibland får man göra undantag. Jag skickade ut brödet igen när jag var klar, men jag tror mindre kolhydratkänsliga kan klippa det också eftersom det stod att det var rågbröd. Nästa gång kanske jag specialbeställer ett räkberg utan bröd och istället lite extra majonnäs, för den klicken som följde med hörde till de fettskrämdas värld.

Jag kom till stationen i Kristianstad vid halv-10 på kvällen och skulle vänta på mitt tåg som gick kvart i 11. Nu var det dags att packa upp resterna av min nistepakke. De två biffarna kändes fräscha efter sitt sällskap med fortfarande kall kylklamp, och åts som ”kakor”. Sedan skalade jag ägget och åt med ett par klickar majonnäs från tuben, som fortfarande var kall när jag ställde tillbaka den i kylskåpet vid hemkomsten. På bussen provsmakade jag 5-6 geléhallon som Anki bjöd på. Gott, men väldigt sött, så jag var väldigt nöjd med de jag smakade.

Tycker ni det låter krångligt? Jag tycker det är skitlätt, och jag kan inte nog bedyra att det är gott, jag mår bra och är mätt och belåten hela dagarna! Jag äter mej ner i vikt, och det är god mat hela vägen! 11 kilo minus på vågen hittills, utan att ”kämpa” eller må dåligt.

Nästa gång ska jag kommentera vännens frågor om hur risig jag blir när jag kliver ur, eftersom jag förstått att detta misstolkats som ”mer eller mindre döende” vilket är en grov överdrift. Men detta är redan långt nog ändå, så det får räcka för den här gången. Nu ska vi på bio!

Äsch, jag viktbloggar!

Satt och skulle börja skriva till några av er som ville vara med och bolla och utbyta erfarenheter, och kände att jag lika gärna kan skriva mina reflektioner ”offentligt”. Så nu blir det en viktresekategori i den här bloggen iallafall.

Jag är precis på väg neråt igen efter en veckas stillastående av naturliga orsaker (en vecka som glädjer mej enormt, vilket ni som känner mej lite närmre förstår varför – kanske är det på gång igång igen nu!!). Lustigt nog verkar min viktminskning kickas igång av lite väl genomtänkt slarv (önsketänkande?), eller också är det bara ren slump. Mitt förra större ras (med mina mått mätt) kom efter firande med bubbel. I helgen åt jag en portion rabarbersmulpaj med vaniljvisp när vi hade gäster, och även om det betalade sej med huvudvärk och allmän seghet måndag-tisdag a’la socker-detoxen i början, så rasslade vågen neråt igen. Jag har nu gått ner nästan 4 kilo sedan jag började i slutet av mars, och då stod jag nästan still hela första månaden och väntade på att förbränningen skulle komma igång.

Jag har inga planer på att ”slarva” mer och mer, även om det visar sej positivt på vågen de gånger jag gör det (verkar ”skaka om” lite). Jag försöker bara göra vissa avsteg ibland, när det är praktiskt möjligt eller det känns motiverat, och jag är väl medveten om konsekvenserna. Alltså får jag ingen ångest eller skiter i eller ger upp för ett avsteg från planen. Jag ber inte mej själv om ursäkt heller för att jag var dum mot min kropp genom att äta socker. Jag vill kunna leva ett så normalt liv som möjligt, och då vill jag även se vilka effekter slarvandet har, om det är genomförbart utan för stora konsekvenser i för många dagar efteråt. Och det är inte heller tal om att ”unna mej” något. Jag unnar mej något varje gång jag äter min favoritfrukost med tonfisk och ägg, eller tar en hallonsmoothie, så jag unnar mej tillåtet redan! Socker är en sak som ingår i så ofantligt mycket saker runt omkring oss, så det kan vara bra att ha koll på vad som händer när man råkar äta det, och hur man tar sej tillbaka. Jodå, man kan råka äta socker. I lördags bjöd svärmor på jordgubbar med glass och vispad grädde. Jag tog för mej av jordgubbar och grädde, och doppade en jordgubbe i grädden, stack in den i munnen och insåg som ett blixtnedslag att grädden var söt som tusan! För en som inte ätit socker på 2 månader är socker vansinnigt sött!!! Jag har inte ens tänkt tanken på att det kunde vara socker i grädden – vi brukar alltid ”glömma” det när vi vispar grädde, för då kan man använda ev. rester i matlagning också… Eftersom jag fått i mej den grädden redan valde jag att smaka rabarberpajen på kvällen också. Men det var ett väldigt medvetet val!

Jag kör en fortsatt blandning av rivstart och nystart, då det funkar bäst för mej rutinmässigt. Kanske hade jag gått ner mer på nystarten, men jag är inte redo för det än. Jag gjorde ju en JÄTTESTOR beteende- och rutinförändring när jag hoppade på GIt och började motionera. Nu vill jag vänta ett litet tag tills detta sätter sej ordentligt innan jag ändrar för mycket igen. Nån dag i veckan tar jag en råg-påssla, äter lite kall potatis eller någon annan kolismat från nystartsfasen. Jag har fortfarande inte begripigt när det är bra att äta vad, och vad man ska hålla igen på (förutom fett) när man äter kolhydraterna – eller hur länge deras effekt sitter i. Kan jag äta ”macka” till frukost och äggröra med bacon (=fett) till lunch? Eller ska man hellre göra tvärtom?? Kolhydrater är krångligt! Någon som har koll på Atkins och såna ”riktiga” lowcarb-dieter, där man utesluter kolisarna jämt, som kan tipsa om bra läsning kring detta? Jag trivs så himla bra med lowcarb-varianten, men vill ju göra rätt och inte skada min kropp på kuppen!

På det stora hela stormtrivs jag med den här maten fortfarande, och det börjar vara ”enkelt” att äta rätt mängd och rätt ofta. Jag är så glad att jag provat detta istället för att försöka svälta mej ner i vikt med alla patentsvältkurer som finns. Men jag ska villigt erkänna att jag nog fortfarande väntar på att den första adrenalinkicken och smekmånadsfasen ska ta slut, och detta också ska ”bli jobbigt” och deprimerande. Eller väntar är fel ord, för jag tänker positivt, men jag är beredd på att det skulle kunna hända. Jag avskyr att vara hungrig – alla matnojjor blir 10 gånger värre om man dessutom är hungrig! Med GI finns inget direkt fel (så länge man skippar socker, mjöl och sånt), så om man mot förmodan skulle bli hungrig är det bara att äta ett extra mellanmål i form av en burk makrill i tomatsås (avrunnen) eller ett kokt ägg, så är man mätt och glad igen. Och sockersug minns jag inte hur det kändes!! Att det går långsamt, men bara neråt ser jag som en stor fördel!! Jag vill inte tappa 10 kilo på en månad och stå där med bukskinn som inte vet var det ska ta vägen!

Jag har lite dalar när det är jobbigt, och försöker identifiera varför.

Det som tar mest energi just nu är den ständiga matlagningen och sambos ständiga frågor vad jag ska ha istället. Vid det här laget vet han också vad jag äter, så han borde kunna hitta på själv (kan jag hitta på pommes eller ris till honom, kan han nog hitta på wokgrönsaker eller broccoli till mej liksom…). Men det känns som om jag inte gör annat än planerar min mat varje dag, och dessutom blir det ju ofta två gånger matlagning om dan (lunch och middag) vilket inte är någon favoritsysselsättning här till vardags. Däremot kan det vara kul att prova nya recept, och extra kul om vi gör något som innebär att båda hjälps åt!

Bara att skriva om detta gjorde att jag genast hittade en möjlig lösning på det problemet! Vi behöver komma igång med våra veckomenyer igen – nu när vi har nya maträtter att lägga in på dom, och även planera in tillbehören för respektive person. Sedan behöver vi även laga mer mat tillsammans, för det tror jag Magnus gillar också…

En annan svacka för mej är grubbel på motionen. Jag har igång mina morgonpromenader, och det är en vana nu. Det känns konstigt att inte gå ut, de få dagar jag skippat det av olika anledningar. Jag går mellan 2000 och 6000 steg på en morgonproemnad, beroende på hur sent jag kommer iväg på morgonen och hur mycket jag har att göra. Men efter 2 månader längst vägar härikring är jag dels trött på rundorna (idag gick jag i midjehögt gräs på en runda som var toppenbra tidigare i vår….). Dels är jag orolig för att något är fel. Jag får inte upp orken. Jag borde orka mer än vad jag gör, enligt tidigare promenaderfarenheter. Varje dag är det svårt att komma igång, och det känns främst i vadmusklerna. Jag har en teori om att det har med muskelnedbrytning att göra, som de varnar för när man går på rivstarten. Då rekommenderas ju lågintensiv träning, eftersom man inte äter kolhydrater, som bygger upp musklerna, eller hur det nu är… En lösning borde vara att käka kolhydrater när jag kommer hem från promenaden, men det hjälper ju inte i början av promenaden, när det är så tungt, eller i alla uppförsbackar, när det känns som om energin är tokslut, fast den inte borde vara det. Någon som har koll på detta och kan råda? Jag har börjat experimentera med äppleklyftor före och efter promenaden, men har inte märkt någon skillnad än.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén