Saras matblogg

om min viktresa med GI och LCHF

Tagg: socker

LCHF-kalas

Förra veckan fyllde jag år. Jag ville bjuda på kalas, men hade lite beslutsångest innan vad jag skulle bjuda på så jag också skulle få kalas, inte bara mina sugar-addict-gäster. Sökte runt på nätet och hittade en chokladtårta som verkade spännande. Ett svagt ögonblick glömde jag även den lilla detaljen att jag inte är någon mästerkock eller mästerbagare. Jag tänker helt enkelt inte på alla nackdelar som skulle kunna finnas när jag får en idé. Det första svärmor sa när jag berättade att jag tänkte baka en tårta var ”Oj, i den här värmen?”. En annan detalj jag inte heller tagit med i beräkningen direkt jag kom på idén. Det är ganska skönt att tänka positivt och inte måla fan på väggen vad man än ska göra. Vad är det värsta som kan hända?

Chokladtårtan blev inte helt lyckad, och min teori är att choklad-smör-smeten blev för varm. Det skar sej. Jag lät den svalna i kylen över natten och värmde försiktigt på den igen dan efter. Då gick den ihop snällt, men konsistensen på den färdiggräddade kakan var aningens ”mjölig”, vilket den kanske inte varit om smeten hållt ihop från början. Värm alltså väldigt försiktigt när ni rör ner smöret.

För att undvika fler choklad-som-skär-sig-problem körde vi bara med vispad grädde på tårtan, som vi smaksatte med lite kalhua för att göra det lite annorlunda.

Vanan trogen letade jag olika kakalternativ också, men hittade bara kokostoppar som jag provade att göra. De var läskiga. Sådär så man inte vet om de var goda eller inte… Kokosfett är ju lite speciellt.

Sen då? Vad ska man bjuda på till fikat till folk som inte tycker kaffe med grädde och stött kardemumma är värsta goda fikastunden? Åkte iväg till affären och styrde stegen mot kakhyllan, men halvvägs dit bromsade jag. Nä, jag skulle vilja visa familjen vad jag äter när jag ska ”festa till det” utan socker. Helst utan att skriva dom på näsan att socker är skit. Bara bjuda på riktigt gott tilltugg helt enkelt.

DSC00797

Detta kom jag hem med. Det blev ost-tapas-typ.

DSC00798

Ett misslyckat försök att göra små munsbitar med ostgratinerad squasch och baconlindad mozzarella (jag vet att jag läste det nånstans!!). I ugnen flöt all osten ut, så baconet låg i ostpölar. När det svalnade gick det att göra bitar med segaktiga chips med bacon, men det var inte så snyggt. Squaschen höll ihop lite bättre, även om osten flöt ut där också. Trots utseendet blev det inte en smula kvar av plåt-snacksen.

I övrigt bjöd jag på:

  • tärnad halloumi med chilli
  • små ölkorvar som jag delade på hälften
  • briekuber
  • ädelostkuber (var lite mjuk och kletig ost, så det blev lite mosigt/smuligt)
  • två färdiga tapasblandningar, en med små chilisar med fetaost, och en med svamp/oliver/kronärtskocka m.m.
  • cocktailtomater
  • spettkaka 😉
  • färska jordgubbar
  • vispad grädde med och utan kaluha

Omdömena var ”svingott”, flera tog om en vända efter tårtan också. Jag hörde ingen beklaga sej över den äckelmättnad och ”oj vad de ätit onyttigt och en massa godis de inte borde” som brukar sprida sej runt bordet vid såna här kalas. Kanske vågade dom inte säga något för att jag bjudit på så konstig mat 😉 Just ja, barnen var inga fans. Tårtan var äcklig, ost ville dom inte ha, jordgubbarna gick ner, och de total-massakrerade såklar spettkakan – vilken tur att jag hade lite socker till sockermonstrena. Sen for de in till svärmor och tiggde chokladwaffers och havrekakor och annat för att mata sockermonstret lite till. Vi bjöd ju på läsk också, för jag har ingen aning om vad man ska bjuda på annars. Saft eller juice är ju inte en smula bättre ens…

En reflektion:

Varför är man så DUKTIG när man äter sallad? Vi käkade Cesarsallad i värmen igår och fick denna kommentar av Ms mormor: ”vad duktiga ni är!”. Detsamma gäller om man äter lax med spenat. Men kommer man med en tallrik med äggröra och bacon… Ojojoj… Fascinerande…

Hejdå mjöl

Kommer ni ihåg mina burkar? Nä, jag ska inte sälja dom – det bor fler i det här huset. Men det är inte många av dom på den här bilden jag har nytta av idag i min matlagning.

Nu har jag kört olika varianter av GI i 10 månader. 10 kilo har jag tappat, sedan tog det stopp, kroppsligt och mentalt, eftersom jag närmade mej 100-kilosgränsen. Har även haft spök med hormonerna (förhoppningsvis tillrättat nu) och senaste två månaderna stress och sorg, som allt är faktorer för att hindra viktminskningen.

Helgerna har varit aktiva senaste tiden med diverse kalas, och det är alltid svårt att åka bort och inte själv få bestämma maten. Alla krockar är mitt eget ansvar, även om det svider att höra folk säga ”klart du ska ha lite potatis” eller ”man kan ju inte hålla på och specialanpassa allt”. Jag tycker det är jobbigt att ringa innan och kolla vad det blir för mat, så oftast struntar jag i det och hoppas på det bästa, att det går att låta bli att äta visa delar utan att det märks allt för tydligt att man väljer bort sånt man inte mår så bra av.

Det förvånar mej lite att det är så lite respekt för mitt val, men det hänger säkert ihop med min egen halvtaskiga självkänsla på mat-och-vikt-planet. Jag ber säkert om att bli lite fnyst åt, inte riktigt tagen på allvar eller missförstådd – och just idag kan jag väl göra ett undantag…? Hade jag varit allergisk hade ingen ifrågasatt. Hade jag valt att bli vegetarian hade folk tyckt jag var konstig och kanske lite jobbig, men ingen hade ifrågasatt. Jag har ”bara” valt bort kolhydrater i min mat, som oftast ”ligger vid sidan om” iallafall, eller lätt kan läggas där, så jag borde inte vara så besvärlig. Men jag brukar be om ursäkt och säga att jag kanske är lite besvärlig, och då håller man såklart med! Jag ska inte ge folk såna idéer!

Men jag har gjort det svårt för mej själv genom att proväta offentligt också. I lördags på släktkalaset hoppade jag t.ex. över de stora brödbitarna och åt bara pålägget, med värdinnas nådiga tillstånd, men provsmakade en liten bit tårta. Hade jag kollat innan hade jag säkert utan knussel kunnat fått mitt ”pålägg” på en liten delikattesstallrik bredvid och sluppit skämmas över att skrapa bort pålägget från snittarna som en annan tjurig unge. Jag lär mej väl med tiden.

Socker tål jag lite bättre än mjöl. Jag kan alltså proväta en liiiten bit tårta om den har mycket vispad grädde på sej. Den vispade grädden dämpar blodsocker-ruschen (finns säkert någon GI-förklaring på detta), så det går bra. Jag kan även äta liiite godis utan att bli risig. Ett par zoo-apor märker jag inte av någon effekt av. Men stoppar jag i mej en macka lägger sej brödet som en stor klump i magen, jag får magknip och tarmarna stannar av. Samma med pasta. Ris och potatis vet jag inte hur jag mår av, för det har jag valt bort helt, och inte testätit på länge.

Jag KAN såklart äta precis allt jag åt förr och hoppa på den matvägen igen. Jag ska bara ta mej över övergångsbesvären när jag vänjer kroppen vid kolhydrater igen. Saken är den att jag vill i dagsläget inte äta kolhydrater regelbundet, eftersom jag mår så himla bra utan dom! Jag visste knappt att jag mådde dåligt innan jag började må bra! Alla ”småkrämpor” med småvärk i fingerleder i vad jag trodde var begynnande reumatism (hade reumatisk feber som barn och har väntat på ”återfall” med åldern) och andra småkrämpor lyser med sin frånvaro. Jag trodde såklart som alla andra att man ska ha lite småkrämpor när man börjar bli äldre – men nu vet jag att jag inte behöver ha det, så varför ska jag välja det då?

Äpplekaka med vaniljsås åt jag för ett par helger sedan. De syrliga äpplena brukar gå ganska bra, och är det vaniljvisp till funkar det hyfsat utan en massa känningar. Men inte den här gången. Jag fick ont i händer och fötter, alla småleder, som kändes vätskefyllda och ömmade. Det började även ”krypa” i benen och jag fick en oroskänsla i magen. Sedan var det stopp i magen 2-3 dar igen innan jag var tillbaka på banan. Som ni förstår är helgsyndande inget hållbart alternativ, så jag ska göra mitt bästa för att undvika det ett tag framöver nu. Men det blir nog svårt för det är scrap-grejer inplanerat flera helger i vår. Frukostbufféer på hotellen är inga problem, det är värre med lunch, middag och mellanmål. Men det får lösa sej det också. Jag fick lite peptalk av käraste Virre i förmiddags så jag vågade maila en specialanpassning för helgens mat – men det var jobbigt och svårt även om jag ska till vänner som varit med hela resan, respekterar och förstår.

Jag säger farväl till mjöl iallafall nu. Iallafall för en överskådlig framtid. Jag trivs och mår bäst utan mjölmat.

Äsch, jag viktbloggar!

Satt och skulle börja skriva till några av er som ville vara med och bolla och utbyta erfarenheter, och kände att jag lika gärna kan skriva mina reflektioner ”offentligt”. Så nu blir det en viktresekategori i den här bloggen iallafall.

Jag är precis på väg neråt igen efter en veckas stillastående av naturliga orsaker (en vecka som glädjer mej enormt, vilket ni som känner mej lite närmre förstår varför – kanske är det på gång igång igen nu!!). Lustigt nog verkar min viktminskning kickas igång av lite väl genomtänkt slarv (önsketänkande?), eller också är det bara ren slump. Mitt förra större ras (med mina mått mätt) kom efter firande med bubbel. I helgen åt jag en portion rabarbersmulpaj med vaniljvisp när vi hade gäster, och även om det betalade sej med huvudvärk och allmän seghet måndag-tisdag a’la socker-detoxen i början, så rasslade vågen neråt igen. Jag har nu gått ner nästan 4 kilo sedan jag började i slutet av mars, och då stod jag nästan still hela första månaden och väntade på att förbränningen skulle komma igång.

Jag har inga planer på att ”slarva” mer och mer, även om det visar sej positivt på vågen de gånger jag gör det (verkar ”skaka om” lite). Jag försöker bara göra vissa avsteg ibland, när det är praktiskt möjligt eller det känns motiverat, och jag är väl medveten om konsekvenserna. Alltså får jag ingen ångest eller skiter i eller ger upp för ett avsteg från planen. Jag ber inte mej själv om ursäkt heller för att jag var dum mot min kropp genom att äta socker. Jag vill kunna leva ett så normalt liv som möjligt, och då vill jag även se vilka effekter slarvandet har, om det är genomförbart utan för stora konsekvenser i för många dagar efteråt. Och det är inte heller tal om att ”unna mej” något. Jag unnar mej något varje gång jag äter min favoritfrukost med tonfisk och ägg, eller tar en hallonsmoothie, så jag unnar mej tillåtet redan! Socker är en sak som ingår i så ofantligt mycket saker runt omkring oss, så det kan vara bra att ha koll på vad som händer när man råkar äta det, och hur man tar sej tillbaka. Jodå, man kan råka äta socker. I lördags bjöd svärmor på jordgubbar med glass och vispad grädde. Jag tog för mej av jordgubbar och grädde, och doppade en jordgubbe i grädden, stack in den i munnen och insåg som ett blixtnedslag att grädden var söt som tusan! För en som inte ätit socker på 2 månader är socker vansinnigt sött!!! Jag har inte ens tänkt tanken på att det kunde vara socker i grädden – vi brukar alltid ”glömma” det när vi vispar grädde, för då kan man använda ev. rester i matlagning också… Eftersom jag fått i mej den grädden redan valde jag att smaka rabarberpajen på kvällen också. Men det var ett väldigt medvetet val!

Jag kör en fortsatt blandning av rivstart och nystart, då det funkar bäst för mej rutinmässigt. Kanske hade jag gått ner mer på nystarten, men jag är inte redo för det än. Jag gjorde ju en JÄTTESTOR beteende- och rutinförändring när jag hoppade på GIt och började motionera. Nu vill jag vänta ett litet tag tills detta sätter sej ordentligt innan jag ändrar för mycket igen. Nån dag i veckan tar jag en råg-påssla, äter lite kall potatis eller någon annan kolismat från nystartsfasen. Jag har fortfarande inte begripigt när det är bra att äta vad, och vad man ska hålla igen på (förutom fett) när man äter kolhydraterna – eller hur länge deras effekt sitter i. Kan jag äta ”macka” till frukost och äggröra med bacon (=fett) till lunch? Eller ska man hellre göra tvärtom?? Kolhydrater är krångligt! Någon som har koll på Atkins och såna ”riktiga” lowcarb-dieter, där man utesluter kolisarna jämt, som kan tipsa om bra läsning kring detta? Jag trivs så himla bra med lowcarb-varianten, men vill ju göra rätt och inte skada min kropp på kuppen!

På det stora hela stormtrivs jag med den här maten fortfarande, och det börjar vara ”enkelt” att äta rätt mängd och rätt ofta. Jag är så glad att jag provat detta istället för att försöka svälta mej ner i vikt med alla patentsvältkurer som finns. Men jag ska villigt erkänna att jag nog fortfarande väntar på att den första adrenalinkicken och smekmånadsfasen ska ta slut, och detta också ska ”bli jobbigt” och deprimerande. Eller väntar är fel ord, för jag tänker positivt, men jag är beredd på att det skulle kunna hända. Jag avskyr att vara hungrig – alla matnojjor blir 10 gånger värre om man dessutom är hungrig! Med GI finns inget direkt fel (så länge man skippar socker, mjöl och sånt), så om man mot förmodan skulle bli hungrig är det bara att äta ett extra mellanmål i form av en burk makrill i tomatsås (avrunnen) eller ett kokt ägg, så är man mätt och glad igen. Och sockersug minns jag inte hur det kändes!! Att det går långsamt, men bara neråt ser jag som en stor fördel!! Jag vill inte tappa 10 kilo på en månad och stå där med bukskinn som inte vet var det ska ta vägen!

Jag har lite dalar när det är jobbigt, och försöker identifiera varför.

Det som tar mest energi just nu är den ständiga matlagningen och sambos ständiga frågor vad jag ska ha istället. Vid det här laget vet han också vad jag äter, så han borde kunna hitta på själv (kan jag hitta på pommes eller ris till honom, kan han nog hitta på wokgrönsaker eller broccoli till mej liksom…). Men det känns som om jag inte gör annat än planerar min mat varje dag, och dessutom blir det ju ofta två gånger matlagning om dan (lunch och middag) vilket inte är någon favoritsysselsättning här till vardags. Däremot kan det vara kul att prova nya recept, och extra kul om vi gör något som innebär att båda hjälps åt!

Bara att skriva om detta gjorde att jag genast hittade en möjlig lösning på det problemet! Vi behöver komma igång med våra veckomenyer igen – nu när vi har nya maträtter att lägga in på dom, och även planera in tillbehören för respektive person. Sedan behöver vi även laga mer mat tillsammans, för det tror jag Magnus gillar också…

En annan svacka för mej är grubbel på motionen. Jag har igång mina morgonpromenader, och det är en vana nu. Det känns konstigt att inte gå ut, de få dagar jag skippat det av olika anledningar. Jag går mellan 2000 och 6000 steg på en morgonproemnad, beroende på hur sent jag kommer iväg på morgonen och hur mycket jag har att göra. Men efter 2 månader längst vägar härikring är jag dels trött på rundorna (idag gick jag i midjehögt gräs på en runda som var toppenbra tidigare i vår….). Dels är jag orolig för att något är fel. Jag får inte upp orken. Jag borde orka mer än vad jag gör, enligt tidigare promenaderfarenheter. Varje dag är det svårt att komma igång, och det känns främst i vadmusklerna. Jag har en teori om att det har med muskelnedbrytning att göra, som de varnar för när man går på rivstarten. Då rekommenderas ju lågintensiv träning, eftersom man inte äter kolhydrater, som bygger upp musklerna, eller hur det nu är… En lösning borde vara att käka kolhydrater när jag kommer hem från promenaden, men det hjälper ju inte i början av promenaden, när det är så tungt, eller i alla uppförsbackar, när det känns som om energin är tokslut, fast den inte borde vara det. Någon som har koll på detta och kan råda? Jag har börjat experimentera med äppleklyftor före och efter promenaden, men har inte märkt någon skillnad än.

GIviktkoll Dag 5

2008-04-08 15:23
Nu har jag skrivit mitt första inlägg i forumet iallafall. Men oj vad mycket konstigt folk som skriver där. Där är ju alla samma människor som jojobantar och är hysteriska på viktväktarna. Jag känner mej inte hemma i såna sällskap. Kanske är det förnekelse. Men så här känns det idag iallafall: Jag behöver varken läsk eller chips eller godis eller potatis ris och bröd. Det sista är sånt jag ätit för att man ska, och det första för att det är gott. Jag insåg att jag var redo att börja med det här när jag inte slök påskäggen direkt. Jag tryckte i och för sig i mej en påse påskskum en kväll innan jag började, men jag vill inte påstå att det var särskilt gott. Hade hellre haft ett bra nyttigt alternativ till det suget. Jag är bara glad och tacksam att det gick så pass lätt att detoxa sockret. Jag lär väl få göra det fler gånger i framtiden, för jag tror inte jag är något helgon och av praktiska skäl kommer det säkert också att behövas. Får se om jag får svar på min fråga och staplar och 2 mellanmål.

GIviktkoll Dag 2

2008-04-05 22:09
Resan till Helsingborg gick över förväntan! Tonfisk-gogget till lunch mättade bra och var supergott! Tack till GInoll-boken, annars hade jag nog inte kommit på den blandningen utan ätit det separat. En stor tabbe drog jag dock på mej innan jag ens hann reagera. Jag stod och skulle betala hos Scrapperiet, och innan jag vet ordet av har jag tagit en marchmallow, riktigt sockerindränkt, i den stoooora godisskålen och tuggat i mej halva! När jag kände den söta smaken i munnen reagerade jag och blev arg på mej själv ”Vad i helvete gör jag?? Hur dum får jag vara??”. Efteråt fick jag stress-hjärtklappning också, men det behöver inte ha berott på sockerrushen, utan kan ha varit att det var mycket folk och varmt på mässan, och att jag inte är ikapp riktigt än. Var på väg att käka upp allt på resan, men kom på att jag kanske ville ha kvällsmat också när jag kom hem och landade, så jag sparade ostbiten och en av chokladbitarna. Sen hittade jag även proteinshaken och var väldigt väldigt skeptisk, eftersom jag är rädd för allt pulversmakigt efter något töntigt försök med nutrilett o.d. Men den var gooood! Lite för god. Vaniljsmak och sötningsmedel. Sött sött när man varit helt utan socker en vecka. Drack till och med kaffet i morse med lätthet utan socker – trodde jag aldrig…. Nu ska jag fixa morgondagens meny.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén