Ället

Vad är Ället? Fram till 1980-talet var det två gårdar vid E22:an, vilka också hade åkermark i Hejan 3 km därifrån. Där fanns också några mindre ställen och torp samt någon nybyggd villa. 12 km från de två gårdarna fanns det skog, som hörde till dessa samt även två mindre skogsgårdar med fastighetsbeteckning Ället. Därefter har gränserna mellan Ället och Duverum ändrats genom fastighetsregleringar.

Namnet Ället, som betyder alet, aldungen eller beståndet av al, har genom åren stavats omväxlande med e och ä.

Inom det område som hade fastighetsbeteckningen Ället bodde det 1880 86 personer. Befolkningen minskade sedan under de närmaste två årtiondena till 50 personer år 1900. Nu uppskattar vi att det bor ca 20 personer inom Ället.

Ället 1:7, den av de två gårdarna som låg närmast E22:an, köptes 1939 av Josef Svensson. Efter hans död 1981 bodde hustrun Berta kvar till sin död 2007 och gården samägdes under denna tid av deras barn Henry, Lennart och Berit. Från 2008 äger Lennart skogsdelen med beteckningen Ället 1:17. Det är ca 29 ha i ett skifte som är 200 m x 1½ km. Hejan köptes av Ture Svensson, åkermarken nära E22 av Hans Olsson och byggnaderna samt ett knappt hektar av Daniel och Carina Holmesson.

Carl Holmberg, som levde 1827-1910, ägde Ället 1:7 från ca 1863 till 1887. Han var den siste klockaren i Ramdala-Jämjö pastorat och finns omtalad i flera av hembygdsföreningens skrifter. Hans stämma lär ha varit kraftfull, eftersom det sägs att hans sång hördes till gården belägen mittemellan kyrkorna. Han var mycket kommunalt engagerad. Vid klockare C. Holmbergs guldbröllop den 27 december 1903 skulle det antecknas i skolrådets protokollsbok, ”att klockare Holmbergs söner Karl och Viktor i ändamål att hedra sin fader och hugfästa hans minne skänkte en större svensk flagga till folkskolan i Jemjö. Vid tillfället uttalades af gifarne den önskan att flaggan skulle hissas å historiska märkesdagar samt å klockare Holmbergs födelsedag den 11 december.” Vi har även läst följande om honom: ”Han tillhörde det slags lyckliga människor, som p.g.a. sin sorglöshet och godmodighet ej ha några ovänner.” Men vi ställer oss undrande inför det uttalandet, eftersom det från tiden 1863-1878 finns ett flertal sammanträdesprotokoll från Lantmäteriet angående fastställande av gränser för Ället enligt Hemmansklyvningen. Det tog lång tid att komma överens!

Efter en kurs med rubriken ”Attraktiv skog” arrangerad av Grenverket, som är en förening för skogsintresserade kvinnor, väcktes intresset på allvar för att ta hand om de kulturlämningar, som finns på fastigheten. Attraktiv skog innebär att ha en helhetssyn på skogsbruket, att inte enbart tänka på ekonomi utan att också ta hänsyn till biologisk mångfald, minnen från gångna tider, friluftsliv etc. Efter rådgivning av Skogsstyrelsen bestämde vi oss för att röja upp vid ett antal kulturlämningar, så att de skulle bli bättre synliga. Förhoppningsvis kan de bevaras till kommande generationer och ge kunskap om det liv, som fanns här i skogen på 1800-talet och kanske tidigare än så. Vi tog också kontakt med Lennart Andersson i hembygdsföreningen. Av honom fick vi låna och kopiera av de torpinventeringar, som gjorts av Ragnar Persson. Flera av de objekt, som han beskriver har vi kunnat lokalisera, men inte alla. Så småningom blev vi tillfrågade om vi ville delta i Skogsstyrelsens skyltprojekt, vilket vi tackade ja till. Vid fyra platser finns det sådana skyltar, som har en grundtext författad av Skogsstyrelsen och en kort text, som beskriver den lokala platsen. Vi har också satt upp två egna skyltar. Personuppgifter till ett av torpen har vi kommit fram till efter flera besök i Blekinge Museums forskarrum. En del fakta har vi kunnat läsa ut av en karta från 1878. Vi har också fått uppgifter av en ättling till en av grannfastigheterna, samt av någon person, som berättat vad han har hört berättas.

De två torpmiljöer, som har flest lämningar, ligger i det område, som man först kommer till via den väg, som är skyltad mot Skogskällan. Här var fram till 1965 en glest trädbevuxen betesmark, då gran planterades. En del av denna blåste ner i stormarna Gudrun och Per. Även sedan dess har det varit en del vindfällen och en del riktigt gamla granar har avverkats. Det är p.g.a. av detta, som det finns många rishögar i området. De gör nytta som s.k. faunadepåer för djurlivet.

Lotta-tomten kallas så efter den kvinna, som sist bodde på torpet. Här finns grunder till boningshus, källare och fårhus. Två stora odlingsrösen, som hört till torpet ser man från skogsvägen, när man fortsätter norrut. Det berättas att mannen, som bodde här, stal en bagge i Kättilsboda. Han gömde sig i källaren, där han hittades och mördades.

Hansatorpet är den torpmiljö, som har flest lämningar. Här finns en väl bevarad stensatt brunn. En låg grund har flera delar och där har kanske varit både bostad och lagård. En mindre grund i en slänt mot söder förmodade Ragnar P att det har varit källare. Vid den finns det syrener, krusbär, pärlhyacint, fingerborgsblomma och såpnejlika. Det är också en stenhög längst in i ena hörnet. Kan det ha varit resterna av en eldstad? Vi fick det bekräftat, när vi hade besök av en man från Blekinge Museum. Han skrapade på en sten och fann att det var sot på den. Här finns många rösen och det har gått en mindre väg genom området. Under senare delen av 1800-talet bodde Hans Olsson (f.1834) här med sin familj. Han kallades ”Halvdager”, eftersom han steg upp först när halva dagen gått. Här föddes 9 barn mellan åren 1862 och 1882. En flicka dog, när hon var 4½ år. De andra nådde vuxen ålder. Familjen levde säkert under svåra förhållanden och det är kanske inte så konstigt att man försökte stjäla, kanske för att kunna överleva. Två av pojkarna dömdes för stöld i 20-årsåldern. ”Halvdager” hade en stut, som tog sig genom staketet in till grannen med hjälp av sina horn, där den förstörde i hans odlingar. Förmodligen upprepades detta. Grannen blev då så arg, att han tog en yxa och högg av stutens horn. Både ”Halvdager” och hans fru dog som inhyses, 1912 resp. 1898.

När man följer skogsvägen norrut passerar man en stig efter några hundra meter. Den finns markerad som väg på en karta från 1878 och har gått från Granhult i Ramdala socken, genom Ället i Jämjö socken och vidare mot Skogskällan.

Efter ytterligare ett par hundra meter finns det en liten grund i en brant sluttning. Där kan det ha varit en backstuga eller jordkula.

Om man därifrån följer den uppröjda gångstigen kommer man så småningom till en stor grund. Den är 1 m hög, 1 m bred och mäter ca 7 x 11 m. Grunden kallas Fattigkällaren eller Fattighuset. Den är delad på mitten och det sägs att i ena avdelningen bodde männen och i den andra kvinnorna. Det berättas vidare, att om någon blev besvärlig eller inte hade någon som tog hand om sig, kunde man sättas på en hästskjuts och köras hit. På den karta från 1878, som är nämnd tidigare, är den markerad som byggnad. Trots flera försök till efterforskningar har vi inte kunnat få fram några ytterligare faktauppgifter om denna grund. Det hade t.ex. varit intressant att veta vid vilken tidpunkt byggnaden varit i bruk.

Trots att fastigheten är förhållandevis liten finns det fler kulturlämningar, framför allt grunder och rösen, än de som nämnts ovan. Det är svårt för oss nutidsmänniskor att tänka sig in i, hur det kunde vara att för mer än hundra år sedan bo och leva under mycket enkla förhållanden, där det nu är skog. En inblick kan man få genom att läsa Sven Edvin Saljes bok Genom lindens krona, där han skildrar förhållandena i en by under en trettioårsperiod efter Laga skiftet 1827. De som inte ägde någon mark och som bosatte sig lite varstans, som t.ex. i vår skog hade det ännu fattigare.

 

Ägare till Ället 1:7

Klockaren Carl Holmberg (levde 1827-1910) ca1863-1887

Kronolänsman Claes Gösta Hansson (f. 1857) ca 1887-ca1914

P. Thorsell 1915-1916

Viktor Holmberg 1917-1918

Hjalmar Svensson 1919-1927 (Sven Hjalmarssons far)

Slaktaren Adolf Olsson 1928-1939

Josef Svensson 1939-1981

Henry Svensson, Lennart Svensson och Berit Andersson 1981-2007

Detta bidrag är skrivet av Lennart och Elisabeth Svensson