Nu när alla pratar om det ovanligt tidiga och rikliga snöfallet har jag tänkt tillbaka på när jag började skolan 1943 och den mer än tre kilometer långa vägen från Möcklö till skolan på Senoren.
Vi började 8.30 så det var att ge sig iväg senast 7.45.
Det var att gå i alla väder. Även i snön på vintern.
Den största skillnaden på då och nu var våra kläder. Det var grova tyger och stickat ylle som blev vått när det blev utsatt för snö. Gummistövlar var en bristvara under kriget så de var av tunt gummi och ofta med sprickor på de utsatta ställena vid vristerna så där kom in snö och jag var ofta våt om fötterna när jag var framme vid skolan.

Jag gick över Möcklöbron och uppför backen till vägskälet vid Västernäs och där kom ofta någon av bönderna från Västernäs med släde så alla barnen fick åka med. En gång körde Sigurd Johansson och hade fullt lass med barn, ryggsäckar och skidor och då hade han oturen att välta med släden på en hög snödriva, ingen blev skadad så blev det mest glada skratt och det känns bara som ett roligt minne.

Hemvägen fick vi gå och det gick bra för vägen var plogad .
Snöplogen var ett hemmabygge av grova plankor lastad med en stor sten som höll den nere mot marken.
Den drogs av två hästar.

När isen hade lagt sig fick jag betydligt närmare väg att gå till bryggan i Östernäs och upp för backen till skolan. När vi slutade sent så det var mörkt på hemvägen hade jag bra vägledning av den röda blinkfyren på taket till manöverhytten på bron.

På den tiden var inte namnet Curling-föräldrar uppfunnet.